Korridorerna är fyllda av människor som i väntan på en doktor sitter eller ligger på smala britsar. Vårdpersonal stressar fram och tillbaka.
Det är fredagseftermiddag på akuten vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg.
Mitt i vimlet kommer en dam i klarröd väst med Röda Korsets emblem på ryggen. Hon heter Annika Ingemarsson, är sjukhusvärdinna och går från brits till brits för att ge stöd och assistans till de väntande patienterna.
– Min uppgift är att få människor att känna sig välkomna och omhändertagna, förklarar Annika. Vi värdinnor gör det som personalen inte hinner med vid sidan av allt sjukvårdsarbete.
– Någon patient kanske behöver hjälp med att ringa, en annan något att äta. Ofta gäller det bara att låna ut ett lyssnade öra.
Annika har själv en lång yrkesbakgrund inom vården.
– Jag var sjukgymnast i 45 år, berättar hon. Men för fyra år sedan fyllde jag 67 och blev pensionär. Ändå har jag fortfarande mycket att ge och behöver själv något meningsfullt i vardagen.
Det var under ett eget sjukhusbesök som Annika för första gången mötte en vårdvärdinna.
– Det var en vänlig dam som sa: “Välkommen, vad kan jag hjälpa dig med?”. Det blev en aha-upplevelse. Trots alla år i vården hade jag aldrig stött på något liknande och kände med en gång att det var något jag själv ville syssla med.
Det är Röda Korset som utbildar och har hand om sjukhusvärdinnor. Efter flera kurser var Annika klar att börja på Östra sjukhusets akutavdelning. Numera finns hon och de andra värdinnorna även vid akuten på Sahlgrenska.
– Att fungera som värdinna är en fantastisk uppgift. Det känns så meningsfullt att kunna stötta och hjälpa andra människor!
Ingen sjukvård
Vi följer Annika under en rond på akuten, som är uppdelad på en medicinsk och en kirurgisk sida.
Vid första britsen hjälper hon en dam att ligga bekvämare på den hala och smala britsen. Nästa patient får både en pratstund och en extra filt att värma sig under. En sjuk man med dottern vid sin sida får en bricka med kaffe och smörgås efter flera timmars väntan.
– Många frågar naturligtvis efter en doktor eller undrar vad det är de väntar på, säger Annika. Då tar jag kontakt med vårdpersonalen för att få fram lite uppgifter.
Värdinnorna själva gör aldrig några sjukvårdsuppgifter, det är personalens sak.
– Däremot kan jag som gammal sjukgymnast se om någon sjukling kanske behöver röra på sig en stund för att inte helt stelna till.
Annika finns på akuten två eftermiddagar i veckan och då alltid med en värdinnekollega vid sin sida.
– Vi arbetar frivilligt vid Östra sjukhuset och här på Sahlgrenska. Jag kan intyga: alla stormtrivs. Vi är behövda som medmänniskor.
– Det enda sorgliga är att man bara möter patienten en gång. Det händer att man får förtroenden och sedan undrar man naturligtvis om allt ordnade upp sig.
Annika får många leenden och tack för sin insats. Men inte bara patienterna gillar värdinnornas arbete.
– Skriv att de är ovärderliga, betonar sjuksköterskorna vi möter. Det känns underbart att få hjälp med det vi inte hinner vid sidan av själva vården.
Efter ytterligare några timmar är Annikas pass över. Varifrån kommer då hennes önskan att hjälpa andra?
– Mina föräldrar fostrades oss barn till att vara varsam om våra medmänniskor, svarar hon.
Har kraft kvar
Som ung drömde Annika om att bli gymnastikdirektör, eftersom hon var mycket sportig.
– Men det krävdes alltför höga betyg och istället blev jag sjukgymnast, förklarar hon.
Som sådan har hon arbetat både i Sverige och utomlands. Dessutom har hon ägnat sig åt forskning, särskilt inom geriatrik (åldrandets sjukdomar).
– Jag har verkligen trivts med mitt yrke och nu njuter jag vidare med värdinneuppgiften.
Detta är inte Annikas enda frivilliguppdrag.
– Några timmar i veckan är jag vid tingsrätten här i Göteborg för att stötta vittnen och brottsoffer. Där gäller det att förklara hur en rättegång går till och att lugna och avdramatisera den för många helt nya situationen. Det är en uppgift som påminner om den på akuten.
Annika tror att det kommer att behövas än mer ideellt arbete i framtiden.
– Alla besparingar i samhället gör att det kommer att krävas. Men kan vi som lämnat arbetslivet och har kraft kvar bli till hjälp är det väl fantastiskt! Både för oss själva och andra!
