Förr var Maria mörkrädd. Idag, när hon lever i en svart värld, är rädslan borta. Mörkret är inte en fasa, utan ett hinder som krävt ett nytt, praktiskt tänkande
Lägenheten i utkanten av Helsingborg är vackert möblerad och ett under av ordning. Lamporna är tända och väggarna ljusa. Maria gör små, snabba rörelser med händerna för att hitta kanter och dörrkarmar. Det finns inte ett uns av tvekan när hon går mot köket. Ledarhunden Sune följer henne med blicken.
Tillvaron före, det var när Maria bodde med man och två barn på en hästgård mellan skånska Ljungbyhed och Söderåsen. Maken var kock och tillsammans drev de ett företag som tog fram nya produkter och kokböcker. Maria var utbildad sommelier, men tog också hand om gårdens djur; hästar, får, höns, hundar, katter och kaniner. Vardagen bjöd på ett högt tempo och stor omväxling.
I ridhuset
Det var den 23 februari 2005 som Maria Adell miste synen. Två dagar tidigare hade hennes son Victor fyllt 14 år och firats med kalas. Dottern Regina skulle delta i en ryttartävling i skånska Åstorp. Mamma fanns i ridhuset för att heja och filma. Regina gjorde så bra ifrån sig att Maria ville visa sin glädje. Hon gick ut genom en dörr från sekretariatet och vidare ut i en gång och ställde sig bland åskådarna.
Maria gjorde tummen upp mot Regina. Det sista hon såg var dotterns glada vinkande. I nästa sekund kom hästsparken som träffade Maria i ansiktet.
Maria minns att hon sa sitt namn och personnummer i ambulansen. Sedan sövdes hon ner och kopplades till respirator. Familjen satt utanför sjukrummet och grät tillsammans med en präst. Ingen visste om Maria skulle överleva.
När hon vaknade på sjukhuset hade det hunnit bli maj. Hon insåg att hon var illa däran, men undrade flera gånger varför ingen tände ljuset. Det måste väl finnas lampor på ett lasarett?
Innan någon sa det förstod Maria att hon blivit blind. Inga tända lampor i världen hjälpte. Det var nu, mitt i den chocken, som Maria fattade ett beslut. Hon ville överleva. Hon tänkte skapa ett nytt liv. Med små, små steg och ett mål i taget skulle det gå. För vad var alternativet? Att stänga in sig och sjunka ner i bitterhet och förtvivlan? Det var inget liv att ha.
Lära på nytt
– När läkaren gav mig beskedet hade jag redan bestämt mig. Jag måste lära mig allt på nytt. Jag ville börja med detsamma och ta min plats i en ny värld. Jag låg på sjukhuset och tänkte att barnen i Afrika har det mycket värre än jag. Och tänk att vara blind i Afrika. Det är säkert hårt.
När Maria ställde in hjärnan på det spåret fick hon perspektiv. Var styrkan kom ifrån vet hon inte.
– Mitt lugn hängde väl ihop med chocken över det som hänt. Men jag släppte aldrig riktigt den inställningen. Det kunde varit värre. Jag ville verkligen överleva, också i början, men det fanns även stunder när jag inte alls ville fortsätta.
Maria började på sjukhusets rehabavdelning och gick där alla vardagar det första året. Sedan fick hon ett gott stöd av kommun och vårdpersonal. Hon började med hemrehabilitering, lärde sig klä på sig, laga mat, äta och gå ut och gå med vit käpp. Efter ett tag flyttade familjen från gården till Helsingborg. Dels skulle Regina börja gymnasiet, dels var det för svårt för Maria att orientera sig på landsbygden.
Familjen gick med en ständig skräck att hon skulle bli påkörd och själv fick hon tvinga sig att våga. Ett steg i sänder och med hjärtat i halsgropen. Först med hjälp och sedan själv. Hemifrån till träningslokalen. Sedan hem igen.
Ber om hjälp
– Jag har gått vilse många gånger. Jag kan fortfarande gå vilse bara jag ska till soprummet här intill. Då står jag alldeles stilla, lyssnar efter ljud och försöker memorera hur jag gått. Behöver jag tar jag någon i armen och ber om hjälp.
Ett år efter olyckan bad Maria sin man om skilsmässa.
– Tanken på separation hade funnits innan jag blev blind. Nu tog jag initiativet för jag trodde aldrig min man skulle våga.
Sju år efter den ödesdigra ridtävlingen trivs Maria i sin lägenhet. I fem år har ledarhunden Sune varit gott sällskap. Dottern pluggar i Lund och sonen i Halmstad. Hon är lycklig med en ny kärlek, en man som blev blind efter en bilolycka.
– Jag kan ärligt säga att jag lever ett självständigt liv. Det började när barnen flyttade hemifrån. Det var så lätt att de sa “sätt dig i soffan, så fixar vi mat”. Jag visste inte ens hur spisen fungerade när jag blev ensam. En kompis som också är blind var här och hon knackade på hos en granne jag inte kände och bad om hjälp. Nu lagar jag mat varje dag.
Maria har gått igenom många operationer efter olyckan, hon tappade räkningen efter trettiofem. Ögonen har ersatts av proteser. En utdragen process med ryttarföreningen är avslutad och Maria fick rätt till skadestånd.
Många hjälpmedel gör vardagen enklare. En liten behändig apparat, en färgindikator, berättar vilken färg hon har på sina kläder, en annan manick håller ordning på burkarna i kylskåpet.
Inget snyft!
Dagarna har fått ny mening. Maria är aktiv i Synskadades Riksförbund, och valdes till ordförande i distriktsstyrelsen.
Det finns många frågor att driva, stora och små. Föreningen höll stor presskonferens häromåret när medlemmarna fick butiksägare att ställa upp med ledsagare i julhandeln. Vilken glädje att gå och handla överraskningar till hela släkten!
– Allas rätt till en bra grundrehabilitering är värd att kämpa för, liksom rätten till ledsagare. Och så finns problemet med arbetslösheten, bland synskadade är den hela femtio procent. Här finns mycket att göra. I grunden handlar det om människors rätt att leva självständiga liv.
Maria betonar flera gånger att det inte är synd om henne. Något “snyft-reportage” är hon inte intresserad av. När folk tycker det som hänt är “fruktansvärt” säger hon fortfarande att andra faktiskt har det mycket värre. Och hon menar det verkligen.
– Det är klart att det var hemskt, det som hände. Och det är hemskt att barnen fick vara med om det. Det är en stor sorg för mig. Min dotter gråter fortfarande för min skull. Mina föräldrar tycker också det är förfärligt. Men sedan de fick se att jag klarar av att resa och hälsa på dem på egen hand har det blivit lite bättre.
Minnesbilder
När Maria tänker på barnen ser hon gamla fotografier från där de var tre-fyra år gamla. Hur de såg ut när olyckan inträffade minns hon inte riktigt, men hon kommer ihåg vilka ridkläder Regina hade på tävlingen när olyckan hände.
– Jag är glad för mina minnesbilder. Jag älskade mina tulpaner, svarta i mitten och gula i kanten. Den som är synskadad sedan barndomen vet inte hur en del saker ser ut. Till exempel himlen. Fast å andra sidan vet man ju då inte vad man saknar.
Maria drömmer att hon ser synskadade människor överallt.
– Då går jag med käpp och är arg för att folk inte märker att jag inte ser. Ändå ser jag precis allting i drömmen. Det är märkligt.
Många säger att hon blivit en annan människa. Maria håller med. Innan var hon tystlåten och tänkande, idag är hon öppnare, mer framåt. Relationer med andra människor har djupnat.
– Livet är annorlunda, varken bättre eller sämre. Kanske är det till och med rikare idag. Som synskadad har jag träffat människor jag aldrig skulle mött annars och stött på de mest skiftande öden. Det är oerhört vad folk klarar av. Jag har fått så mycket hjälp, mest från andra synskadade. Eftersom jag inte ser hur någon ser ut, möter jag inte längre någon med fördomar. Ibland frågar jag, ibland inte.
Det inre är det viktiga.
Hon vill fortsätta våga göra saker. Åka slalom i Österrike skulle vara fullt möjligt med en bra ledsagare. Liften är hon mer tveksam till, det måste vara en kabinlift om det ska kännas bra.
– Jag kan inte ta körkort till motorcykel. Där går gränsen. Men jag kan göra väldigt mycket. Och jag ska lära mig ännu mer.
