Malin, 24, fick en stroke

 

Malin var en ytterst aktiv tjej före stroken. Hon arbetade 110 procent, tränade flera gånger i veckan, sjöng, spelade piano och gitarr. Nu måste hon ta det lugnare. 

 

När Malin Lohman, 31, blickar tillbaka sex-sju år i tiden så minns hon mest sin egen förtvivlan, ilska och maktlöshet.

 Bara 24 år gammal hade hon drabbats av en hjärninfarkt, som på en enda sekund berövade henne både tal och rörlighet.

– Jag låg där och skrek och grät av frustration utan att få fram ett vettigt ord och utan att kunna sätta mig upp i sängen för egen maskin.

 

Före stroken var Malin en mycket utåtriktad och aktiv ung tjej med fullspäckat program på agendan.

– Jag hade bra jobb inom logistik, där jag satsade 110 procent, jag tränade bland annat boxning tre-fyra gånger i veckan, spelade ofta piano och gitarr, hade precis skaffat en hundvalp och stod samtidigt inför flytten till eget hus tillsammans med min dåvarande sambo.

Så förändrades allt på bara ett ögonblick…

 

Larmade ambulans

– Vi satt på hundutbildning med vår valp Sauron, då allt omkring mig plötsligt försvann som i en dimma. Jag ramlade ihop och min sambo förstod med en gång att något var helt galet. Han såg det på mitt ansikte och larmade ambulans direkt.

Det skulle ta tid innan Malin kom tillbaka till en normal tillvaro…

– Det tog dessutom lång tid innan jag själv fattade vad som egentligen hade hänt.

 

Nu, sju år senare, sitter vi hemma hos Malin i en verkligt mysig tvårumslägenhet i Göteborg, som hon delar med nye sambon Rikard.

Men vi börjar berättelsen en oktoberdag 2004.

– Jag hade precis skrivits ut från sjukhuset efter en lunginflammation. Egentligen borde jag blivit kvar, men eftersom jag redan då avskydde sjukhus, så hade jag vägrat och åkt hem.

 

Någon dag senare var det dags för ny lektion på hundkursen.

– Jag var lite hängig men beslöt ändå följa med dit. Tänk vilken tur, hade jag varit ensam hemma när jag fick stroken hade jag enligt läkarna inte överlevt.

 

Nu var Malin omgiven av människor som handlade blixtsnabbt.

Det var kramp i ett blodkärl i Malins hjärna som ströp all blodtillförsel.

– Läkarna arbetade länge, utan att lyckas, med att försöka vidga kärlet. Nu har jag en stent; ett rör av rostfritt stål, i kärlet som håller blodflödet öppet, berättar hon.

 

Chockade föräldrar Malins pojkvän hade naturligtvis kontaktat hennes föräldrar, som chockade väntade på Sahlgrenska Universitetssjukhuset. “Vi har gjort vad vi kunnat”, var doktorns besked när hon kom ut från den första operationen. – Mamma och pappa var övertygade om att jag var död, säger Malin. Men Malin levde och vaknade upp ur sin dvala några gånger under de närmaste veckorna. Hon kunde dock inte meddela sig med omvärlden, inte röra på högra kroppshalvan. – Jag var så trött och slut att jag då inte ens funderade över varför.

– Det kändes konstigt att bo hemma igen, efter att ha flyttat flera år tidigare, men mina föräldrar gjorde allt för att hjälpa mig, säger Malin Lohman, här hemma på permission med pappa Jarl.

 

Malin blev kvar på Sahlgrenska i två och en halv månad innan hon flyttades vidare till en speciell rehabavdelning på annat sjukhus.

– Allt jag minns från den här tiden var min ilska och maktlöshet. Jag kunde förstå vad andra sade, men inte svara annat än ja och nej. Däremot kunde jag skrika och vråla helt ordlöst. Allt kändes fruktansvärt, jag tänkte att jag bara skulle få sitta resten av livet i min rullstol.

 

Hos talpedagogen fungerade det inte heller till att börja med.

– När hon visade olika bilder såg jag vad det var, men kunde jag inte få fram rätt ord. Det gick bara runt i huvudet och jag blev trött och ledsen.

 

Orden kom tillbaka

Det gick ytterligare en tid, så kom äntligen ord efter ord tillbaka.

– Men jag blir fortfarande efter alla år oerhört lätt “hjärntrött”, alltså helt utmattad av att tvingas koncentrera mig så hårt. Då bara måste jag få vila.

 

Tack vare träningen gick allt dock bättre och bättre.

– Nu är jag en väldigt otålig person, allt ska gå i rekordfart. När det inte gjorde det blev jag fruktansvärt arg. Tyvärr gick det ut över vårdpersonalen.

 

Under storhelgerna fick Malin permission.

– Då var jag hos mamma Karin och pappa Jarl. Det kändes konstigt att bo hemma igen, jag som flyttat därifrån flera år tidigare. Men jag fick ett otroligt stöd, mina föräldrar gjorde allt för att träna och stötta mig och genom dem lärde jag mig bit för bit att gå på nytt!

 

Efter mer än ett år kunde Malin flytta in i det hus som hon och pojkvännen köpt. – Men det fungerade inte, min rullstol gick inte ens in genom ytterdörren och toan låg i källarplan. Det blev för jobbigt. Så småningom flyttade Malin istället först till en syster, sedan till en egen liten lägenhet inne i Göteborgs centrum för att ha nära till fortsatt träning och dagverksamhet.   Delad vårdnad – Då hade min dåvarande sambo och jag bestämt att gå skilda vägar. Vi är fortfarande goda vänner och har delad vårdnad om vår hund Sauron – han har den varannan helg. – Men hela tiden har Sauron betytt oerhört mycket för mig. Tack vare honom var jag tvungen upp på morgonen, ge honom mat och se till att han kom ut. Det blev en bra terapi.

– Min hund Sauron har betytt mycket i min kamp för att komma tillbaka, säger Malin.

 

Numera har Malin fått tillbaka det mesta av både tal och rörelseförmåga.

– Men högra handen fungerar inte alls och ibland viker sig höger fot åt sidan. Därför måste jag hela tiden tänka på att hålla foten rätt vid varje steg. Det tröttar. Jag har blivit opererad, men det har inte hjälpt.

 

Läkarna kan fortfarande inte förklara varför Malin drabbades av stroke när hon var så ung.

– Enda orsaken som de ser är att jag ärvt ett anlag för blodpropp. Själv har jag egna teorier. Före stroken levde jag ett ytterst hetsigt liv, jag har alltid varit pedant. Allt skulle vara perfekt och allt hinnas med. Dessutom åt jag p-piller och rökte. Jag tror att allt det sammantaget orsakade en infarkt.

 

Förälskad igen Nu försöker Malin leva i den takt hon orkar och mår bra av och för dryga tre år sedan hände något underbart! Hon mötte kärleken på nytt. Han heter Rikard och numera är de unga tu förlovade. – Ja, vi är stormförälskade, ler Malin.   Det är också genom Rikards arbetskamrater och arbetsgivare på ett företag som säljer värmepumpar, som Malin fått arbetspröva.

För tre år sedan mötte Malin Rikard och det blev stor kärlek. Malin har delad vårdnad om hunden Sauron med sin tidigare sambo.

– Jag är där på deltid, svarar i telefon och är något av allt i allo. Nu är min dröm att få fortsätta som halvtidsanställd och få sjukpension upp till heltid. Tyvärr blir jag för trött för att orka något annat.

 

Kanske blir det då så att alla i Malins lilla familj arbetar på samma företag. Idag jobbar även hunden Sauron ihop med Rikard som “vakt” på lagret, där han är “vakt”.

Självklart drömmer Malin, som de flesta andra unga kvinnor, om att en gång bli mamma och kanske bo i eget hus.

– Tänk att allt blivit så bra! Visst sörjer jag över tröttheten och visst bär jag en ständig ängslan för en ny stroke. Men idag är jag betydligt mer ödmjuk inför livet, det är en gåva att vara rädd om!