Christina Lindberg mötte sin döda pappa i källaren

– Jag hoppades att det var pappa som ville visa sig. Men det fanns också negativa energier i huset. Jag var rädd att gå ner här i källaren. Tommy och jag övervägde att flytta, berättar Christina.

Sångerskan Christina Lindberg är för evigt förknippad med “De sista ljuva åren”. Låten, med dansbandet Lasse Stefanz, låg på Svensktoppen från februari 1989 till september 1990.

Ingen utom de närmaste har anat att det finns en annan sida av Christina. En andligt sökande sida som längtat efter svar. Men också en förnimmelse av döda människor som varit svår att prata om. För vem vill verka konstig?

Då hennes pappa, Hjalmar, dog ställdes den största frågan på sin spets. Kan en pappas kärlek vara så stark att den övervinner döden?

Christina hade övernaturliga upplevelser redan som liten. Hon var bara tre när hon en natt vaknade och en främmande man stod vid hennes säng. Mannen var borta när hon skräckslagen väckte sin syster. Tio år senare visade hennes mamma gamla fotografier. Christina kände igen mannen på ett. Det var hennes morfar som dog året innan Christina föddes.

Sanndrömmar

Christinas mamma drömde sanndrömmar. Hon vägrade låta Christina och hennes syster åka tåg en gång, och det tåget spårade ur. Hon ringde sin bror och skrek att hans hus höll på att brinna upp. Det brann en vecka senare.

– Vi har en förmåga, eller ska man kalla det förnimmelse. Det tror jag alla människor har, en del är mer öppna för den än andra. Kanske är det känsliga personer som känner mycket, säger Christina.

– Ibland har det känts knäppt. Men idag vågar jag står för det. Det kan hjälpa andra som inte heller vågar berätta om sina erfarenheter.

Pappa Hjalmar var 71 år när hans hjärta inte orkade länge. Christina blev tillintetgjord av smärta.

– Jag var så ledsen att jag tänkte att jag inte klarar det utan honom. Han var världens bästa pappa och morfar, min själsfrände. Han var stor och bullrig, sjöng alltid, gillade att laga mat. Bad man om hjälp kom han. När han var borta började jag fundera på allvar om det inte kunde finnas något efter döden. Vi hade pratat mycket om det i familjen. Pappa hade alltid sagt att han skulle visa sig, berättar Christina med rörelse i rösten.

Gjorde han det? Efter begravningen, när de satte sig i bilen och det luktade stekt mat och Hjalmars rakvatten. Var det en hälsning?

Följde han henne på närmare håll? I huset som Christina och maken Tommy förälskat sig i något år efter Hjalmars bortgång hördes ofta steg på nätterna. Någon knackade hårt på ytterdörren, långt efter läggdags, men det fanns aldrig någon utanför.

Och armbandet som Christina fick av sin mormor. Det som hon tappade i havet när hon var med sin pappa och barnen och badade en gång. Det fanns plötsligt mitt i en hög med handdukar i tvättrummet, fint knäppt i en ring.

Bad om hjälp

Till slut skickade döttrarna Victoria, 17, och Enja, 16, ett mejl till tv-programmet Det okända och bad om hjälp. Maken Tommy blev mäkta förvånad när någon hörde av sig och tackade bestämt nej.

Christina ville först inte heller vara med. Det var känsligt för en känd sångerska att be om hjälp med sitt hemsökta hus.

Men Christina såg också en möjlighet att få veta mer. Det berömda brittiska mediet Terry Evans och programledare Caroline Giertz ingav förtroende. Kanske fick hon träffa pappa?

Tommy gav med sig och i höstas stod Terry Evans och tv-teamet utanför familjens hus i lilla, skånska Halmstadby, där utsikten över åkrarna är milsvid.

– Det första han sa var att det fanns en stor ängel över vårt hus. Sedan gick han fram till mig och sa att jag drar till mig själar hit. Jag har ett ljus som kan hjälpa andar över till andra sidan. Det fanns så mycket andar inne hos oss att han inte kunde hjälpa alla. Många barn. Det kändes lite skakigt, säger Christina.

Fick Christina kontakt med sin pappa?

– Ja, på ett sätt. Det var i slutet på inspelningen. Vi stod alla i källaren och höll varandra i händerna. Det var en oerhört stark upplevelse. Jag blundade och Terry frågade vad jag såg. Jag såg min pappa på en flotte i en flod. Han var yngre än när han dog, kanske 45. Han vinkade åt mig och bad mig hälsa till min syster och min bror. Han ville att vi skulle hålla ihop. Tårarna bara rann på mig.

Varför en flotte? För att Hjalmar skrivit texten “Vid flodens strand” till Christina, “vid flodens strand där jag såg dig, ska jag en gång möta dig”?

 Men innerst inne har Christina hela tiden känt att Hjalmar varit nära henne. Den känslan är i sig trösterik om man vårdar den med tankar och kärlek.

– Jag känner honom mer och mer sällan allt eftersom tiden går. Han är kanske längre borta nu eller har annat att göra. Det är som om han kommer till oss och kollar av läget emellanåt. Och det känns bra.