– Jag blir lycklig när Evy minns vår bröllopsdag!

 
Livet går vidare – trots allt! Sivert sökte ljuspunkterna, och fann dem. – Höjdpunkterna är Evys besök. Vi kan vara tillsammans, det är huvudsaken.

När livet rämnar och ett älskat hem fylls med tystnad – hur ska en människa orka?

Sivert Andersson, 68, hör av sig till oss på redaktionen och vill berätta sin historia.

– Ni skriver mest om kvinnor i Hemmets Journal. Vi karlar snackar inte så högt om känslor. Det blir prat om bilar och hockey och filmer, det är lättast. Men jag vill göra ett försök. Kanske kan jag hjälpa någon annan, slår han fast.

Vi träffas i hans hemtrevliga hus i Nyköping, och sätter oss i trädgården. Sivert pekar på fjärilarna på bordsduken och säger med ett skratt att han har fjärilar i magen. Många ska läsa om honom och det känns aningens nervöst. Men när han väl börjar berätta kommer orden lätt.

Egentligen är det två berättelser. En om hustrun och en om sonen. Men de vävs tätt, tätt tillsammans till en historia som hålls samman av en innerlig kärlek och oändlig saknad.

 

Sivert stötte samman med Evy i centrala Nyköping, den 20 oktober 1963. Var och en på sitt håll var de på promenad i den fina höstkvällen. De kände varandra lite och stannade för att byta några ord. Sivert kunde knappt ta ögonen från den vackra flickan. Evy hade inte fyllt sexton år. Vilka ögon! Och vilket leende! Ingen kunde vara lika söt! – Men det var hennes lättsamma sätt och härliga humor som gjorde att jag föll på allvar. Efter den kvällen har det varit vi två.

De unga förälskade gifter sig den 25 juli 1970. Det är ett datum som Evy inte glömmer, inte ens när hon blir svårt sjuk.

 

Sonen föddes

Sivert fortsätter med värme i hösten. Då Evy stod brud hade hon famnen full av liljekonvaljer. I december 1974 föddes sonen Johnny, en pigg liten grabb med pappas ögon och mammas mun.

Sivert arbetade som operatör på järnverket i Oxelösund, Evy hade lite olika arbetsplatser, jobbade med ekonomi, på hotell, var skicklig på språk och suverän på matlagning.

1982 flyttade familjen till det efterlängtade huset. Det hade gott om plats för lek och umgänge och en liten trädgård utanför vardagsrumsfönstret. Fritiden var aktiv, både Sivert och sonen gillade sport.

 

För Johnny gick allt som på räls. Han var en begåvning i skolan, från första klass.

– Johnny var nog lite slarvig med läxor, men kunde dem alltid ändå. Han var en duktig fotbollsspelare tills ett knä sa ifrån. Han älskade musik och ishockey.

 

Familjen var sammansvetsad och upplevde mycket roligt, både i vardagen och på semesterresor. I perioder var Evy arbetslös, men hon tog alltid nya tag. Till exempel började hon läsa medicinsk grundkurs på Komvux och fick betyget VG.

Johnny tog en högskoleexamen i datavetenskap 2004, till sina föräldrars glädje. Samma år valde Sivert att börja jobba deltid.

Trettio år med femskift på heltid fick räcka, nu hade han mer tid att umgås Evy. Efter alla år med strävsamt knog kunde de unna sig det. Makarna drömde om ett pensionärsliv i solen, kanske en liten lägenhet på Mallorca. Tänk att fly den svenska gråvintern, och så kunde Johnny och hans flickvän komma och hälsa på…

 

Lågt blodvärde I mars 2006 ringde telefonen. Evy svarade och Sivert förstod att det var Johnny som ringde. Evy lyssnade tyst en stund och frågade sedan om Johnny hade bilen hemma. Sivert tänkte att det kanske varit något tillbud i trafiken. Men Johnny var på lasarettet.   – Han hade varit väldigt trött och hade åkt in akut. Han blev snabbt omhändertagen. De tog en massa prover. Blodvärdet på de röda blodkropparna var så lågt att det inte gick att mäta. Johnny var sjuk. Vår pojke. För mig kändes det som en käftsmäll, säger Sivert.   Johnny fördes till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Undersökningarna gav snart svar. Johnny led av leukemi. Det kändes nästan overkligt. Men Sivert och Evy bet ihop och bestämde sig – Johnny var ung, stark och hade aldrig haft problem med hälsan. Han måste bli frisk.

Johnny fyllde sina föräldrars liv med stor glädje. Han var en begåvad pojke som klarade sig föredömligt i skolan. – Det svåraste som finns är att mista ett barn. Det är att gå emot naturens ordning, säger pappa Sivert.

 

Johnny fick ny benmärg. Sivert höll honom i handen under operationen. Allt gick bra. Johnny kunde så småningom flytta till en patientlägenhet.

Sivert och Evy turades om att vara hos honom. Glädjen var stor när sonen flyttade hem. Johnny började jobba deltid, köpte en Volvo och engagerade sig på nytt i hockeyklubbens supporterförening.

– Johnny var så glad. Han var precis som förr, körde som en biltjuv när han skjutsade mig i nya bilen, berättar Sivert med en glimt i ögonen. I nästa sekund hörs allvaret.

– Jag vet förstås inte vad han tänkte innerst inne. Ibland tror jag att han mörkade en del för oss, för att vi inte skulle bli oroliga. Men ett tag verkade han vara som vanligt Det var som vi hållit andan länge och fick släppa ut luften.

Ont i höger sida

Sedan kom ett orosmoln. Mjälten växte. Inget alarmerande, men oron skavde ändå i Sivert. Hösten det året dök nya bekymmer upp från oväntat håll.

Evy och Sivert satt hemma i lugn och ro. Evy var sysselsatt framför datorn och det närmade sig läggdags.

– Då började hon plötsligt prata konstigt, sa att hon måste ta ut pengar. Hon sa det flera gånger och jag begrep ingenting. berättar Sivert.

– Jag frågade vad hon skulle ha pengarna till och varför det var så bråttom. Hon svamlade en massa, var upprörd men sa inget vettigt. Om jag blev orolig? Det var bara förnamnet!

 

Evy fortsatte bete sig märkligt. Hon kunde sitta vid datorn och bara slå på tangenterna. Helt utan mål och mening, men med pyrande ilska under ytan.

Sivert och Johnny höll rådslag och tog kontakt med vården. Efter flera undersökningar kom läkarnas dom. 58-åriga Evy hade drabbats av frontallobsdemens, en sjukdom där personligheten ofta påverkas först. Evy blev aggressiv emellanåt och slog omkring sig. Hon talade osammanhängande och försvann ibland inuti sig själv.

Sedan fanns det stunder när hon var nästan som vanligt.

 

I februari 2008 fick Johnny ont i höger sida. Smärtan var så stor att han fördes till Uppsala i ambulans. Sjukdomen hade inte gått att besegra, de närmaste månaderna pågick en kamp på liv och död i hans kropp. Sivert förträngde alla mörka tankar. Han tog en dag i taget och försökte hitta någon ljusglimt. Fanns det liv, fanns det hopp.

Men hoppet dog. Johnny somnade stilla in den 16 maj, klockan tio minuter i sex på morgonen.

– Evy och jag var hos honom kvällen före. Då satt han på sängkanten, han fick syre genom slangar genom näsan. Annars syntes det inte att han var dålig. Vi pratade och han sa “I morgon kan ni väl komma lite tidigare än vanligt.”
Tidigt nästa morgon dog han, det var innan vi kom.

Johnny begravdes en av de vackraste sommardagarna, den 19 juni.

– Det var en dag som påminde om alla skolavslutningar vi firat. När Johnny tog studenten fick han massor med blommor. Nu fick vi dekorera hans kista.

Evys sjukdom bröt ut ordentligt denna svåra dag. Hon blev ursinnig. Efter begravningen skrek hon åt en av gästerna och Sivert försökte förgäves lugna henne. På kvällen ville Evy åka hem till gästen och Sivert, förkrossad av sorg, gjorde henne till viljes för att få lugn. Men besöket gav inte Evy någon ro, hon fortsatte skrika. Sivert lyckades till slut övertala henne att följa med henne till huset och vila.

 

I sin egen värld Sjukdomen blev för svår för Sivert att hantera. Knappt ett år senare flyttade Evy från hemmet till ett demensboende i Nyköping. Idag känner Sivert nästan inte igen sin livskamrat sedan så många år. – Hon är kvar hos mig fysiskt men det är inte min Evy. Hennes hjärna är sjuk och idag har hennes tal delvis försvunnit. Hon lever i sin egen värld. Sivert hämtar regelbundet hem Evy, som då övernattar. – Jag märker att hon tycker om att vi är i köket tillsammans. Evy brukar öppna kylskåpet och tittar in och verkar intresserad. Ofta kan hon hjälpa till med något. Det händer att hon diskar. Jag brukar låta henne duka. Ibland blir det som det ska, ibland står hela servisen i en enda hög. De tittar i tidningen tillsammans och ser på tv. – Evy gillar Allsång på Skansen. Vissa gånger sjunger hon med.

Träning har varit ett viktigt inslag i Siverts liv. Nu har han upptäckt stavgång och trivs med motionen. – Det är ett bra sätt att skingra tankarna en stund.

 

Evys besök är höjdpunkter, trots allt det tunga.

– Hon lever och det är ändå huvudsaken. Det är skönt att ha henne hemma hos mig. Det är inte som förr, men det får jag acceptera, säger han.

– Min dröm skulle vara att hon flyttade hemma igen, men då behöver jag mycket hjälp. Och det sparas in på vården, hela tiden. Allt handlar om pengar idag.

 

För Sivert har världen vänts upp och ner på kort tid. Sonen är borta och hustrun på ett sätt också. Tystnaden i huset kan skära i öronen. Det blev inget pensionärsliv i solen.

Sivert har brunnit för löpning i alla år. 1987 vann han SM-brons på tiotusen meter i veteranklassen för män som fyllt fyrtio. Hela 26 maratonlopp har det blivit. Och kanske den målmedvetna träningen hjälp honom att fokusera på vardagens glädjeämnen. De långa loppen lärde honom att inställningen i huvudet betyder väldigt mycket.

Han tog kontakt med Demensförbundet och träffade andra anhöriga. De mötena är viktiga, här träffar han andra som verkligen förstår hur livet kan kännas. Förbundets sommarresa till Öland blev värdefulla dagar.

– Det var inte så många karlar med, det tycker jag är synd. Kanske för att vi har svårare att prata om känslor. Men vi satt ju inte bara och talade allvar, vi hade mycket roligt också!

 

Samma sits

Därför ringer Sivert till oss, för att berätta om sina erfarenheter.

– Det går att leva vidare när det värsta har hänt. Man får ta en dag i sänder och prata med andra. Man mår bara dåligt om man inte lättar på trycket. Berätta hur det känns! Man ska inte gå ensam med sin sorg. För även om man känner sig ensammast i världen, så finns det andra som är i samma sits.

Han löser korsord, lyssnar på musik går stavgång och umgås med en liten krets av nära vänner. Och Sivert, som väljer att se det ljusa blir glad när det glimmar till.

– Evy och jag har busat mycket. Så jag skojar ibland med henne och säger – “men ska vi inte ta och gifta oss”. Då svarar hon, “men vi är redan gifta”. Jag frågar “när gifte vi oss då? “Den 25 juli 1970, säger hon. Alldeles glasklart.