Sveriges bästa städare – Lisbeth är kandidat nr 4

Lisbeth Andersson hittade rätt efter överfallet på sitt förra jobb. Nu trivs hon med både jobbet som städerska och kollegorna och de boende.

Arbetskamrater och boende på demensboendet Berguven i Falkenberg är helt eniga. Lisbeth Andersson är världens bästa städerska! Inte bara för att hon håller skinande rent. Det är också allt det andra hon gör – inte minst den sociala insatsen.
 
Trots att Lisbeth städar det gula trevåningshuset ensam på deltid, har hon frivilligt tagit på sig andra arbetsuppgifter. Lisbeth beställer bröd och andra varor till de gamla, hon ordnar med tvätten och fixar frukost till alla sina arbetskamrater på fredagsmorgnarna. Och är det någon som hojtar på hjälp är hon snabb att ställa upp.
– Ja, jag springer runt som en liten tomte! Men det är bara för att jag trivs så väldigt bra, skrattar Lisbeth.

När någon ny flyttar in går Lisbeth fram och välkomnar. Och sitter en farbror eller tant ensam på en stol i korridoren kan Lisbeth sätta sig ner en stund bredvid. Några vänliga ord och en klapp på kinden gör gott för en gammal människa.
– Lisbeth är väldigt snäll och omtänksam. Hon har ett fantastiskt bra be-mötande av våra brukare, och det är jätteviktigt när man arbetar här, be-römmer Martina Lund, enhetschef.

Råkade illa ut
Städjobbet betyder mycket för Lisbeth, som råkade illa ut på en tidigare arbetsplats. Det var 2004. Hon var en erfaren undersköterska som en sommarkväll blev attackerad av en dement man, Han var gammal, men stark, och hade knuffat omkull en äldre dam på avdelningen.

Då Lisbeth gick emellan var det hennes tur. Hon kastades mot en diskbänk och kände smärtan skära i ryggen. Mannen tog tag om Lisbeths armar och tryckte henne mot en vägg. Hans ögon var vilda och ur munnen kom morrande ljud.
– Jag ropade högt, men ingen personal kom. Jag stod så jag kunde se en klocka på väggen.

Till slut lättade han på taget om ena armen och jag kunde bända mig loss Då hade jag stått fasthållen i elva minuter. Jag sprang åt sidan, skrek åt några äldre kvinnor att gå undan. Mannen jagade mig runt köksbordet och i korridoren tills jag kom åt att dra ut en skjutvägg mellan oss. Jag lyckades låsa den, medan händerna darrade.

Det har gått sju år sedan Lisbeth blev attackerad. Med sina sexton års erfarenhet av arbete med dementa hade hon fått både knuffar och slag tidigare. Men den här händelsen satte djupa spår.
– Det var först känslan av att vara utsatt och hjälplös. Sedan kändes det som om ingen tog mig på allvar efteråt. Jag skulle klart själv sett till att min högsta chef fick veta vad som hänt med detsamma, men det enda jag orkade var att gå hem. Där la jag mig på sängen och storgrät.

Malande oro
Smärtorna gick inte över, varken i kropp eller själ. Hon var sjukskriven en vecka och gick sedan på semester. När hon skulle börja jobba igen kände Lisbeth en malande oro redan när hon ställde bilen på parkeringen.
– Det var möte med all personal. Inte någon som frågade hur jag mådde…

Livet kändes mörkt. Rädslan ville inte ge med sig, inte heller sorgen över att ingen verkade förstå. Lisbeth kunde inte sova om nätterna. Hon blev sjukskriven igen och gick hemma i ett och ett halvt år.
– Det hände att folk undrade varför jobbade inte jag som såg så frisk ut. Men en själ som har ont syns inte utanpå, säger Lisbeth.

– Till slut kände jag mig redo. Men jag ville inte tillbaka till vården. Då kom det fram att man behövde en städerska här på Berguven. – De tog emot mig med öppna armar! Det kändes rätt från första stund Alla mina arbetskamrater är underbara, och våra gamla också! Jag är inte “bara” städerska, jag är som vilken annan i gänget som helst! Lisbeth har fortfarande ont i ryggen. Hon tycker inte om att stå i köer och sätter sig alltid vid väggen när hon är på café eller restaurang. Oron att någon ska hoppa på henne bakifrån får hon leva med. Blundar hon kan hon ännu se mannens ursinniga ansikte framför sig. Stödet från familj och arbetskamrater är därför extra viktigt.

Det var Lisbeths döttrar som nominerade henne till tävlingen “Sveriges bästa städare”.

Ger aldrig upp
Döttrarna Emelie Andersson och Marica Rödebäck är två av flera som nominerat Lisbeth till “Sveriges bästa städare”.
– Mamma är en kvinna av stål, som aldrig ger upp. Hon ger av sig själv till alla. Trots sitt ryggbesvär så genomför hon allt sitt arbete med ett leende på läpparna. Mamma har växt enormt mycket sedan hon började på Berguven. Nu ser vi glädje i hennes ögon igen, säger Emelie.