Det är ingen vacker syn som möter besökarna vid bilfabriken i Autostadt. Men efter en rundtur i fabriken ser man på vyn med större intresse.
En Lamborghini Miura – den första supersportbilen med en motor på 350 hästkrafter och en toppfart på nästan 290 kilometer i timmen får mig att stanna och stirra. Tänk att sitta bakom ratten i denna skapelse.
Jag står i ett bilhistoriskt museum och fascineras av bilens utveckling från hästkärra till lyxåk. Det är svårt att slita sig från åken. Och då är jag inte ens speciellt intresserad av bilar!
Men i tyska Wolfsburg är det omöjligt att inte ryckas med. Här finns Autostadt, som är en av norra Tysklands största turistmål för bilälskare. Ett eldorado för den kunniga och ett äventyr för den okunniga.
Jag ska vara ärlig. Det har sagts i svensk press att Wolfsburg är Tysklands tråkigaste stad. Wolfsburg är en ful stad, och finns bara för att de anställda på den stora bilfabriken ska ha någonstans att bo.
Ingen skönhet, ingen finess. I flera artiklar har skribenterna gjort tummen ner. När jag först hör det vägrar jag att tro att det är så illa. Det måste finnas några ljuspunkter!
Jag söker på nätet, och upptäcker att Wolfsburg förknippas just med något som heter Autostadt. Autostad beskrivs som något slags Disneyland för bilister. Jag blir nyfiken och bestämmer mig för att göra ett besök under några heta julidagar.
På väg med tåg
Sagt och gjort. Nattåget för mig från Malmö till Berlin, med oväntat god sömn i kupén för två. Kvinnan som sover i bädden under har varit och hälsat på släktingar i Sverige. Hon har aldrig besökt Wolfsburg, trots att den ligger bara en halvtimmes tågresa från hennes hem. Jag undrar varför och kvinnan rycker på axlarna. Varför skulle hon?
Framme på Berlin Hauptbahnhof slår jag ihjäl några timmar med en promenad i de närmaste omgivningarna. Berlin är en favorit för många svenskar, speciellt vi som bor i södra delen av vårt långa land har lätt att ta sig hit. Dagen är tidig, men storstaden är full av liv och rörelse. Jag känner redan att dagen kommer att bli riktigt varm.
Tåget vidare till Wolfsburg lämnar perrongen och landskapet som vi passerar är inget att skriva hem om. Men konduktören är en rar och skämtsam karl som glatt tar emot en Hemmets Journal för att ge till sin fru som gåva. Kvinnan mitt emot mig, en stilig dam i 60-årsåldern, ler stillsamt när jag frågar om Wolfsburg verkligen är så tråkig som ryktet säger.
– Det beror på vad man letar efter. Den som letar efter kontraster har kommit rätt, förklarar hon.
Bilar och bilar
Wolfsburg, med drygt 120 000 invånare, ligger i Niedersachsen i norra Tyskland. Som tur är har artiklarna i tidningarna förberett mig. För första anblicken av denna stad är riktigt nedslående.
När tåget stannar skymtar jag ingen gammal, mysig stadskärna, inga imponerande hus från äldre tider, ingen snickarglädje. Däremot bilar, bilar och åter bilar. Varhelst man ser finns en Volkswagen.
En hamburgerkedja har hyst in sig på några kvadratmetrar på stationen och halva staden tycks ha nappat på erbjudandet om ostburgare för en euro. Burgaren smakar plast. Utanför möts jag av glas, stål och krom i höga och låga byggnader. Allting ser ut som om det byggts den senaste veckan. Det är som om Wolfsburg inte har någon historia! Fritz, som möter mig i receptionen på ett hotell som ligger nästan granne med stationen, tar emot med ett stort leende och välkomnar mig till bilälskarnas himmelrike.
– Du behöver minst två dagar i Autostadt, betonar han och sticker broschyrer i händerna på mig.
Han slår skrattande ifrån sig när jag försiktigt säger att Wolfsburg verkar så – nytt. Wolfsburg har visst en intressant historia, även om den inte går så långt tillbaka i tiden!
Sanningen om Wolfsburg är att den är en ren Volkswagenprodukt. En del säger att Adolf Hitler pekade på kartan strax före andra världskriget och sa här ska folkbilen byggas. På platsen där hans pekfinger hamnade grundades Wolfsburg den 1 juli 1938 av nazisterna. Ceremonin hölls bredvid byggarbetsplatsen för den nya Volkswagenfabriken.
Slottsträdgården är fantastisk, med blommande gångtunnel…
Grundstenen till fabriken hade lagts den 26 maj samma år. På Wolfsburg stadsmuseum kan man lyssna till talet som Hitler höll den dagen.
De första sju åren hette staden “Stadt des KdF-Wagens bei Fallersleben, som betyder KdF-bilens stad vid Pallersleben.
Efter kriget beslöt stadsstyret som brittiska styrkor tillsatt den 22 juni 1945, att staden skulle döpas om till Wolfsburg, efter det lokala renässansslottet.
Upplevelsepark
Autostadt är Volkswagenkoncernens upplevelsepark, området är 25 hektar stort och ligger på fabriksområdet. Här bjuds en omfattande bild av bilen, från dess historia till modern fordonskonstruktion. Parken är byggd som en liten stad. Första intrycket är de runda tornen med glasfönster som glittrar i sommarsolen.
|
Detta är “leveranstornen”, dit alla nya Volkswagens kommer före vidare leverans. Det är som ett stort parkeringshus, med sprillans nya fordon. Jag kan peka ut hur många som helst som jag skulle vilja ha… Alla tyska köpare av en ny Volkswagen får komma hit och hämta den. Ett kungligt mottagande garanteras! |
…och välskött labyrint.
|
Jag sänder en tanke till gamla Volvon där hemma, som rullat 42 000 mil – och fortsätter ut i området. En glad överraskning är de stora grönområdena, den vackra blomsterprakten, en bro över en liten damm.
Volkswagens andra varumärken, som Audi, Skoda och Lamborghini visas fram i egna paviljonger. Den som vill vara riktigt aktiv kan ger sig på att köra en terrängbana, eller testa sin körsäkerhet. Jag har självinsikt nog att låta bli. Autostadt fungerar utmärkt som ögongodis och jag njuter av kontrasten mellan prydlig natur och glänsande bilar.
Under de tio år som Autostadt funnits har fler än tjugo miljoner besökare passerat entrén. Jag köper ett tvådagarskort och har inga problem att få timmarna att gå. Jag promenerar långsamt och länge i området, beundrar bilar och får mig en del historik till livs.
En guidad tur genom fabriken är riktigt intressant, vi åker i ett litet tåg och passerar de löpande banden på nära håll. De anställda arbetar i olika lag och produktionen är till stor del automatiserad. Mitt i detta teknikens högkvarter, med ett myller av arbetare vid olika stationer, värmer det när guiden plötsligt säger:
– Personalen jobbar i skift, men inte på söndagar. Då har många familjer som de vill vara hemma och ta hand om!
På en annan planet
Nu kunde mitt bestående minne av Wolfsburg blivit en värld av bilar om inte Fritz på hotellet tipsat om den stundande trädgårdsfestivalen.
Tidigt en förmiddag ger jag mig iväg till ett vackert slott som ligger några stenkast från Autostadt. Det är Wolfsburg slott som fick ge namn åt staden. Den årliga festivalen Garten romanik har just öppnat. 160 utställare från hela Europa visar sina fantasifulla produkter på temat trädgård. Så fort jag passerat den grönskande entrén känns det som jag hamnat på en annan planet.
|
Handgjord trädgårdskonst, krukor och vaser, kaktusfröer och dammar – och fullt med trädgårdsälskare som njuter och köper. Det magnifika slottet är en perfekt bakgrund till färggranna blommor och prunkande gröna växter. Konstnärinnan Sonja-Alina Schulze sitter i folkvimlet och målar tavlor. Hon kommer från staden Braunschweig och får stor uppmärksamhet av förbipasserande. Sonja tycker att Wolfsburg är en stad som är både hård och mjuk:
– Det hårda behövs för ekonomin, för att människor ska kunna leva och det mjuka behövs för att vi ska tycka det är roligt att leva. Wolfsburg är bra på att lyfta fram den delen också. |
Sonja Alina Schulze, blir en publikmagnet när hon sitter och målar på trädgårdsfestivalen. Hon menar att Wolfsburg har både hårda och mjuka sidor. – Det mjuka behövs för att vi ska tycka det är roligt att leva, menar hon.
|
Bra arbetskamrater
Min tur till Wolfsburg går mot sitt slut. På stationen, i väntan på tåget, stöter jag samman med Dieter, en man i 40-ålderna, som vill bjuda på kaffe. Han arbetar i fabriken på Autostadt, och lever ensam efter ett äktenskap och ett samboförhållande. Dieter beskriver livet i Wolfsburg som “litet”.
– Jag går mellan arbetet och lägenheten. Det blir inte så mycket mer.
Dieter har många gånger tänkt flytta, gärna till Berlin. Men tryggheten i jobbet håller honom kvar.
– Här vet jag vad jag har. Autostadt står där det står. Jag tror alltid att folk kommer att köpa bilar. Uppgifterna är monotona, men jag trivs fint med mina arbetskamrater.
