Viveca Sten: Plötsligt började jag fantisera om lik i vassen

Solen skiner, himlen är blå. Segelbåtar förtöjs. Semesterfirare njuter på stranden. Barn springer iväg för att köpa glass. Det ligger ett lik i ett fisk-nät…

Viveca Sten, 52, har på kort tid blivit en av våra mest populära deckarförfattare. I våras gav hon ut sin fjärde bok i serien om Sandhamn. I “I natt är du död” krossas åter idyllen i Stockholms yttersta skärgård. Studenten Marcus Nielsen hittas hängd i sin lägenhet och allt tyder på självmord. Marcus mamma är övertygad om att han blivit mördad och bönfaller polisen att undersöka vidare.

Thomas Andreasson vid Nacka polisstation och bankjuristen Nora Linde, som har ett sommarhus på Sandhamn, hamnar i centrum av hämnd, pennalism och besatthet. Spåren leder till Korsö militärförläggning utanför Sandhamn.

Du jobbar som chefsjurist på PostNord och basar för en avdelning med 35 anställda. Hur kommer det sig att du fantiserar om ond bråd död?
– Det började 2005 när min dotter Camilla och jag promenerade på Sandhamn. Jag hade skrivit flera fackböcker, en med titeln “Outsourcing av IT-tjänster”. Ingen bästsäljartitel direkt, men den sålde bra i branschen. Jag fick frågan om jag ville skriva en fortsättning på den och tänkte – nej, så tråkigt! Jag ville ju skriva skönlitterärt.

– Jag älskar verkligen själva skrivandet som process. På promenaden med Camilla fick jag plötsligt en inre bild av att ett lik, insvept i fisknät, flöt upp mitt i sommarparadiset. Vad skulle då hända? Jag gick till vårt hus och skrev första och sista kapitlet till min första bok samma dag. Resten tog fjorton månader.

Du behövde pigga upp ett träigt juristjobb?
– Jag valde faktiskt mellan att bli journalist och jurist. Min far och mina farbröder var jurister så jag tog den vägen. Det fanns inga påtryckningar, men juridiken satt liksom i väggarna. Jag har ett jätteroligt jobb på Post-Nord, med fantastiska medarbetare. Idag frågar en del människor varför jag inte blir författare på heltid. Men när vi sitter ett helt gäng på jobbet och ska bena ut ett problem, stöter och blöter och till sist kommer fram till en lösning, då är det härligt! Och när jag ser unga medarbetare som går stärkta därifrån, då har jag världens bästa arbete! Som författare träffar jag otroligt spännande personer från en helt annan värld. Så jag hoppar från tuva till tuva och trivs med det!

Sandhamn är välbekant för dig?
– Väldigt bekant! Min släkt har haft hus där i generationer. Det var 1917 som min farfars far Oscar och farfars mor Lagertha köpte huset av en mästerlots. Sandhamn är den plats jag trivs allra bäst på. Vi kan vara i vårt hus åtta sommarveckor i sträck. När min man säger: “Ja, då åker vi väl till stan på lördag”, börjar jag dra på det. Det blir lite tramsigt. “Vi kan väl vänta tills söndag”, säger jag. “Och då tar vi väl sista båten…”

Förklara Sandhamns magi!
– Det är svårt att beskriva med ord, det är mer än känsla. Jag har ett starkt minne av en regnig sommarlovsdag när jag var på mitt rum. Jag låg längst ner i en våningsäng, som i en grotta. och läste Fantomentidningar. Regnet föll mjukt mot taket. Jag hade köpt en bulle på bageriet och låg och tuggade på den. Känslan från den dagen finns fortfarande i mig. Det var så fridfullt. Det är Sandhamn för mig.

Du pluggade juridik och klarade av Handelshögskolan samtidigt. Du är chef och trebarnsmamma. Du skriver deckare tidigt på morgnarna och sent på kvällarna, när du inte står på ett löpband i källaren till ert vackra hus. Böckerna säljer som smör i solen. Första boken blev en TV-serie. Du kan få andra människor att känna sig otillräckliga, vet du det?
– Alltså, jag är lite trött på den här bilden av perfektionism. Ingen männi-ska är perfekt. Jag har också sorger och mina stunder även om jag inte går ut och berättar om det. Jag tycker inte heller om uttrycket “allt går på räls”. Livet är sammansatt av många delar, alla har sitt. Jag känner mig ödmjuk över allt som jag har som är bra. Sen ska erkännas att jag verkligen är en superorganisatör och strukturnörd. Min man är inte det, han kan säga att han ska komma hem halv sju och så dyker han upp halv nio och säger: “Oj, blev det så sent”. Vi kompletterar varandra väl!

Du verkar ha högsta växeln i jämt. Vad är det som driver dig.
– Jag är bara sådan. Jag hade fullt upp redan som tonåring. Det var mycket aktiviteter, många kompisar, olika projekt. Jag trivs med att göra mycket. Jag vet inte, kanske har jag det efter min pappa. Han höll igång jämt på Sandhamn när jag var liten, snickrade och målade. Vi satt och fikade och sa “kom nu och sätt dig”. Det känns som om vi sa det hela tiden. Och så blev jag likadan! (skratt).

Bra eller dåligt?
– Jag vet inte. Kanske båda delar. Men vardagen fungerar inte utan ett schema. Det gäller att hitta en balans. Ibland kan det vara svårt att få ihop allt.

Du har tre barn. Hur är du som mamma?
– Jag är nog på gränsen till en hönsmamma, omhändertagande. Både jag och Lennart jobbar mycket, men när vi varit mellan jobb eller är lediga så prioriterar vi barnen. Vi har alltid rest mycket tillsammans, Jag valde att vara hemma med barnen i två år när de var åtta, fem och två, jag älskade det. Men efter det tyckte resten av familjen att jag skulle börja jobba igen. Då hade jag engagerat mig i allt frivilligt som fanns i området…

Barnen börjar bli stora… – Suck, ja. Camilla tog studenten i år och reser iväg med organisationen “Up with people”. Hon börjar i Denver och är sedan borta på en sexmåna-ders turné till jul. Det har varit uttagningar och förberedelser och Camilla ska vara med och sjunga.   Du låter inte sådär jätteglad? – Nackdelen med att uppfostra sina barn till starka och självständiga individer är att de till slut ger sig iväg! – Jag är helt klart oerhört stolt över Camilla, hon möter ett stort äventyr. Men det kommer att bli helt förfärligt den dag hon reser! Som tur är har jag Alexander, 15, och Leo, 12, hemma i några år till.

Viveca Sten tillsammans med maken Lennart, dottern Camilla och sönerna Alexander och Leo.

 Du är inte bara superorganiserad, du är snygg och vältränad också. Men jag läste att träningen inte är frivillig?
– När min äldste son Alexander föddes fick jag diskbråck. Jag kunde inte lyfta upp min egen bebis innan han var tio månader. Mina föräldrar hjälpte till och det kom hem folk från kommunen. Jag fick inte vara ensam med honom.

– En dag ringde en kvinna från försäkringskassan och tyckte jag skulle bli sjukpensionär. Av läkaren fick jag två alternativ. Steloperation och tre månader i gipsvagga, det var sjuttio procents chans att operationen skulle lyckas. Eller ett träningsprogram. Det var ett lätt val. Jag tränade tre gånger en halvtimme tre gånger om dagen för att bygga upp muskler. I början kunde det vara att stå på ett ben i tjugo sekunder. Jag blev helt kallsvettig. Sen blev det mer komplicerade övningar.

Hur länge höll du på?
– Jag tränar fortfarande. Förra sommaren tyckte jag det var tråkigt och slarvade. Då fick jag ont i ryggen. Alexander är femton nu och jag tränar fyra-fem gånger i veckan. Det finns ju något positivt i det här, jag har nog blivit mer vältränad än jag skulle ha varit annars. Det finns något positivt i det mesta.

Du har en dold talang. Du har sagt att kan rimma på vad som helst! Är det sant?
– Det går inte att rimma på “silver”. Eller “timjan”: Annars är jag rätt så bra, vi skriver mycket julklappsrim, Camilla och min pappa är riktigt skickliga!

Bevisa det! Rimma på Sandhamnsdeckare!
– Ett ögonblick. Vänta lite. Jo. “Ystad i alla ära, men det är fräckare, att läsa en Sandhamnsdeckare.”