Gerda Antti: Min man tyckte inte om att jag bytte bort hans namn

Författaren Gerda Antti bor i västra flygeln på 1700-talsgården Tomestorp utanför Kisa i Östergötland. Här har hon varit hyresgäst sedan 1960-talet och stormtrivs.

På den vackra 1700-talsgården Tomestorp, strax utanför östgötska Kisa, finns både huvudbyggnad och två flyglar.

Gerda Antti bor på bottenvåningen i den västra och vinkar glatt från ytterdörren för att visa oss rätt. Vi stiger in i ett stort gammaldags kök med bakugn och vedspis och vid det runda köksbordet bjuds sedan “Korv á la Gubblund”.

Timmarna som följer hos Gerda blir en spännande resa mellan vitt skilda ämnen; allt från gäddfiske och islamska burkor till äldreomsorg och präster.

Gerda är en av våra mest folkkära författare, nu 82, men kvicktänkt, humoristisk och satirisk och äger dessutom charmig fräschör.

I grunden norrlänning, född och uppvuxen i Övertorneå.

– Jag är nummer fem av sex syskon. Vi fem första var alla flickor innan det till slut kom en pojke.

Gerda gick folkskolan och fortsatte med folkhögskola. Sedan ville hon ut i världen.

– Det blev Stockholm, där jag genom bekanta fick praktikplats hos en fotograf vars fru var frånskild. – Hennes första man hette Walter Lundquist. Han var en känd författare och kom ofta och hälsade på sin gamla fru och hennes nya man, vilket jag som lantis inte var van vid att man gjorde. Men det var något visst med exmannen Walter. Han hade bland mycket annat skrivit en lång rad filmmanus tillsammans med den legendariske Hasse Ekman. – Så gick det som det gick, det sade klick mellan mig och Walter trots 30 års åldersskillnad. Jag var 20, Walter 50. Men vad gjorde åldern, vi kände samhörighet, vänskap och kärlek och jag blev fru Ljungquist.

Författaren Walter Ljungquist och hans Gerda fick 25 år tillsammans. Walter var 30 år äldre än sin fru, en åldersskillnad som enligt Gerda inte hade minsta betydelse.

Ville bo på landet
Walter drömde om att bo på landet och han och unga frun flyttade till en gård i Uppland. Efter en tid blev det ny flytt, den här gången till Östergötland.

– Walter kom här från Kisa och ville tillbaka till sina rötter. Här hade han många vänner och jag trivdes direkt.

Gerda kände sig hemma på landet. Här fanns så mycket att sysselsätta sig med. Fiska, plocka bär och svamp, hugga ved, odla, sylta och safta.

– Walter satt vid sin skrivmaskin varje förmiddag och vi två diskuterade mycket. Ofta sade Walter: “Det där var bra sagt, det ska jag använda när jag skriver”.

– Till slut sade jag: “Nej det ska du inte, det ska jag skriva själv!”

Så började Gerdas egen författarbana.

– Jag fick kontakt med Gerhard Bonnier, en oerhört lyhörd och intresserad bokförläggare. När han gav ut min första bok 1961, en diktsamling, “Här och nu”, så ville han inte att jag skulle ha författarnamnet Ljungquist.

– Det blir mer dramatik i efternamnet Antti, hävdade han och sagt och gjort, även om min kära make tyckte att det var lite tråkigt så bytte jag bort hans namn.

Lyrikboken fick fina recensioner och Gerda fick “blodad tand”. Hon skrev nya böcker; diktsamlingar, noveller och romaner som framförallt handlar om kvinnors vardagstillvaro.

– Men Walter och jag samarbetade inte i författandet. Det blir för känsligt, man ska inte kritisera varandra när man är ett par. Så vi satt i varsitt rum och knackade på varsin skrivmaskin.

Blev ensam
Men 1974, efter 25 fantastiska år med sin käraste, blev Gerda ensam.

– Walter fick pulsåderbråck och dog på några sekunder. Det var fruktansvärt.

Gerdas sorg var tung.

– Men efter ett par år mötte jag en ny man, Olle, som var professor på KTH. Tyvärr, för två år sedan blev jag änka på nytt när även Olle gick bort.

Gerdas ögon tåras vid minnet av de båda män som betytt så mycket. Självklart funderar hon över sin egen framtid, hur länge kan hon bo kvar på egen hand ute på landet?

Men livet måste vidare. – Jag har tack och lov många vänner, inte minst genom bokcirkeln vi haft i tjugo år. Så har jag fullt med idéer och skriver på en ny roman. Gerda har alltid sällskap av ett anteckningsblock. – Ibland kan jag vakna mitt i natten och få ett skrivuppslag och då gäller det att anteckna så att jag minns på morgonen.

Ett par år efter Walters död mötte Gerda en ny man, Olle Wernholm. Han var professor och de fick också många år tillsammans innan han dog för två år sedan.

Under flera år var också Gerda politiskt aktiv.

– Det hela började när jag som nyinflyttad gick runt med bokvagn på ett sjukhem. Många äldre ville inte läsa, men alla ville prata och det var roligt.

– Men jag förstod snabbt att det nog inte var så trevligt på hemmet. Det fanns till exempel en fin trädgård utanför, men hissdörren ner dit var för tung för en gammal att öppna och personalen för upptagen att hjälpa till. Så var det mycket annat också.

Gerda upprördes och beslöt att engagera sig politiskt.

– Jag blev centerpartist och involverad både inom kommun och landsting. Det var jag i många år men blev nog för garvad i gamet. Jag tappade förtroendet när jag såg maktkampen bakom kulisserna. Det finns säkert politiker som jobbar ärligt, men det finns också mycket rävspel.

– Sak samma gäller inom kyrkans värld. Det sägs att svenskarna inte tror på Gud längre eftersom de inte går i kyrkan. Det låter som när konsumföreståndaren förklarade att kunderna inte längre kom till hans affär för att de slutat äta.

– Jag tror att människorna fortfarande tror på en högre makt. Men kanske måste kyrkan ändra sig för att få tillbaka sina besökare? Men man får inte säga att det är fel på prästerskapet, det är diskriminerande.

– Tänk är det inte märkligt, vi värnar om vår yttrandefrihet, men vi får inte yttra vad vi tycker?

Vass tunga
Gerda är känd för sin vassa tunga, sin satir och ibland bitska åsikter. Nu senast blev det debatt om hennes syn på invandringspolitiken.

– Jag tycker det är uppåt väggarna att vi tvingas skippa våra svenska psalmer på skolavslutningen för att det finns elever från andra religioner. Jag tycker det är fel att tillåta diskriminerande klädsel i Allahs namn, som burkorna för kvinnor från andra länder. – Flyr man till ett nytt land och räknar med att ens barn ska leva där, då ska man verkligen också vilja leva där själv. Ta seden dit man kommer och få sin näring ur den nya fosterjorden. Skulle barn i Iran tvingas sluta be för att de fått klasskamrater med annan religion? Bara som ett exempel. – Det finns människor som behöver en fristad från krig och förtryck. Låt dem få det här, men kräv att de respekterar nya landets lagar och levnadssätt!

Gerda bjuder “Korv à la Gubblund” tillagad på vedspisen i sitt charmfulla hem på 1700-talsgården utanför Kisa.

Så går diskussionen vidare kring allt som också ger livet en djupare mening.

– För mig är det Bibelns texter, klassisk musik och naturen, hävdar Gerda.

– Nu har jag två nya höftleder och går inte lika obehindrat längre. Förr lufsade jag bara rätt ut i skogen, numera får jag hålla mig till upptrampade stigar. Men i morgon ska jag ner till sjön här nere och lägga ut min nya ryssja. Det ska bli ett riktigt äventyr att se hur många gäddor det kan ge.

Livet gav inte Gerda några egna barn.

– Men både Walter och Olle hade barn och barnbarn och för mig har de blivit som mina egna. De kommer ofta och hälsar på. Så bor det tre hundar här på gården som jag kan kela med och pussa på och som blivit mina vänner.

Aktuell med pjäs
Just nu är Gerda aktuell med pjäsen Min man David som visas i stort sett över hela landet.

– Pjäsen grundar sig på min senaste roman och handlar om två som träffas på äldre da´r och gifter sig. Nu turnerar vår regionteater med uppsättningen över hela landet fram till nästa senhöst.

– Det känns uppmuntrande att bli uppmärksammad på det viset!

Så skils våra vägar efter några oförglömliga timmar i Gerdas sällskap. Innan vi går får vi förklaring till namnet på den goda middagen, Korv á la Gubblund.

– Gubblund var Hasse Ekmans smeknamn på Walter och så fick hans älsklingsrätt det namnet.

Naturen och trädgården betyder enormt mycket för Gerda. Här skolar hon nya plantor som snart får plats i hennes köksträdgård.