Berit Emilsson opererades för cancer och genomgick cellgiftsbehandling. När hon mådde som allra sämst fick hon beskedet att sjukdagarna var slut. Hunden Coco är Berits ögonsten.
När man får ett cancerbesked översköljs man av känslor. Ångest och skräck är vanligt, ofta parat med en rejäl dos förvirring.
När Berit Emilsson i Spånga utanför Stockholm i april för två år sedan fick sin bröstcancerdiagnos fanns det ytterligare en känsla: Förvåning.
– Jag har jobbat i hela mitt vuxna liv och har aldrig varit den som varit sjuk, säger hon. Att det skulle drabba mig hade jag verkligen inte väntat mig!
Några månader efter diagnosen blev det operation och sjukskrivning från sjuksköterskejobbet på ett äldreboendet i Jakobsberg en bit från bostaden. Cellgiftsbehandling tog hårt på krafterna och medicinen gav svåra biverkningar. Berit tar sats när jag ber henne beskriva medicinens följder:
– Jag kan inte koncentrera mig någon längre stund, jag tappar tråden, får yrsel och vinglig gång, känslobortfall i händerna, huvudvärk och blir uppsvälld. Men det värsta är tröttheten.
Tuff behandling
I höstas drabbades Berit av depression. Den tuffa behandlingen, oron över sjukdomen och den sargade ekonomin tog ut sin rätt. Och mitt under den här tuffa perioden kom ett ovälkommet brev.
– Försäkringskassan meddelade att mina sjukdagar skulle ta slut i januari. De ville att jag skulle delta i jobbaktivering.
Sjuk av mediciner och deprimerad som hon var blev det för mycket att ta in. Berit kände sig dränerad på den lilla energi hon hade kvar.
– Jag förstod inte vad de menade, hur kunde sjukdagarna ta slut? Jag hade ju intyg både från psykolog och cancerläkare.
Men så var det. Dagarna var slut och nu skulle Berit aktiveras.
– Det kändes konstigt att de ville att jag skulle arbetsträna efter över 40 års yrkesliv. Jag vet hur man jobbar och vill inget hellre än att komma tillbaka till mitt arbete där jag stortrivs.
Under tre månader arbetstränade Berit på sin gamla arbetsplats. Hon var med så länge hon orkade, sedan fick hon gå och lägga sig.
– Mina arbetskamrater såg när jag behövde vila. Och det dröjde inte många minuter…
Cancerhjälpen
Ekonomiskt blev det också en orolig tid. Pengarna från aktivitetsstödet räckte till halva hyran för den tvårummare hon delar med sin kärlek Khaled högt upp i Spångas högsta hus.
– Jag har inte haft några särskilda försäkringar som täckt upp bortfallet. Som tur var hade jag innestående semesterdagar som jag fick ta ut i pengar och lite värdepapper som jag sålde. Men det har varit en orolig tid.
Genom en bekant blev hon uppmärksammad på Cancerhjälpen. Hon håller fortfarande på att samla in de papper som behövs till sin ansökan.
– Jag hoppas naturligtvis på att jag kan få hjälp, det behöver jag. Men det var också viktigt att få prata med någon som förstod mina problem och som stod på min sida. Någon som brydde sig!
I tre månader har Berit varit utan sjukpeng – sedan är det dags för ny utvärdering hos Försäkringskassan. Där står hon nu. Om de vid en förnyad utredning finner att Berit saknar minst 75 procents arbetsförmåga, så kan hon åter bli sjukskriven.
– Jag skulle inget hellre vilja än börja jobba igen. Men så länge jag mår som jag gör idag är det omöjligt att återgå till arbetet.
Läs mer – I HJ nr 17 finns ett större reportage om den nya sjukförsäkringen. Du kan även diskutera ämnet utförsäkringar här.
