När isbjörnen krafsade på rutan insåg jag att vi var riktigt illa ute…

Ellen Nystedt har ett enormt intresse för naturen och miljön. Hon vill komma det ursprungliga, där människan inte satt för många spår, så nära som möjligt. Det var därför hon en gång hamnade lite väl nära en isbjörn på Svalbard...

När isbjörnen krafsade på rutan insåg jag att vi var riktigt illa ute...
– Min uppväxt lärde mig att man inte behöver följa mängden. Jag har alltid gjort som jag vill, säger Ellen Nystedt.

Skuggan bakom fönsterrutan rörde sig.

Ungdomarna i den lilla stugan insåg att de var riktigt illa ute. Det stod en isbjörn utanför. Den tunga tassen skrapade ivrigt mot plexiglaset.

De sex kompisarna hade förberett sig på att de kunde möta en björn. De satte upp snubbeltrådar, med knallskott, runt huset. Allt enligt säkerhetsföreskrifterna. Och de ställde tre gevär på olika ställen inne och utanför stugan.

Men allt var inte genomtänkt. Ett par av killarna hade stekt bacon över kaminen tidigare under kvällen. Ändå visste de mycket väl att en isbjörn som är riktigt hungrig är bland de farligaste djur som finns.

Vännerna kunde ha sett varningssignalerna. Redan när de kom till stugan märkte de att ena väggen var lagad och fönsterglaset utbytt. På marken låg söndersmulat skumgummi, som sannolikt kom från sönderbitna skotrar. De var väl bekanta med att isbjörnar är väldigt förtjusta i just skumgummi…

– Men vi tänkte väl att det inte kunde hända oss. Ingen av oss hade träffat på isbjörn tidigare, berättar Ellen Nystedt.

Tassen skrapade. En av kvinnorna sträckte sig blixtsnabbt efter ett gevär och fyrade av ett varningsskott.

Och tack och lov vände isbjörnen om och lommade iväg. Men den hann ta sig friheten att bita sönder två av gruppens skotrar. De mjuka skumgummisätena var inte alls mjuka längre. Liggunderlag fick surras fast som säten under hemfärden.

– Vi förstod inte riktigt förrän efteråt att det varit skarpt läge! Jag tror det var doften av kött som lockade isbjörnen till oss. Två av kvinnorna smet ut för att kissa en stund tidigare, den ena med ett gevär i högsta hugg. Tänk om de mött björnen då, säger Ellen.

– Senare när jag själv arbetade med turistgrupper var jag aldrig öppen för diskussion. När jag sa “håll er i tältet” var det ett kommando.

När isbjörnen krafsade på rutan insåg jag att vi var riktigt illa ute...
Isbjörnen rör sig ofta ensam över vidderna.

Arktisk ekologi
Ellen Nystedt, 34, är en fenomenal berättare. Så har hon också en skatt av upplevelser i bagaget. Hon är biolog och bor på vackra Hökensås nära Habo, tillsammans med sambon Niklas Johansson och lilla sonen Nore, 2 år. Genom fönstret ser man i förgrunden ett eklandskap med stenmurar och beteshägn, sedan faller blicken över Vättern och där bortom Jönköping och slutligen Taberg, som ligger fem mil bort. Det känns gott att låta ögonen vila över avståndet.

– Jag tror det är något ursprungligt i människan, att vilja ha uppsikt, att kunna se långt, säger Ellen.

Just det ursprungliga och extrema har alltid lockat henne. Mötet med isbjörnen skedde på Svalbard. Där studerade hon arktisk ekologi och miljökunskap för några år sedan.

Svalbard är en norsk ögrupp i Arktis med cirka 2 800 invånare. Namnet Svalbard är isländska och betyder “Landet med de kalla kusterna”. Från slutet av april går solen inte ned alls, från slutet av oktober går den inte upp. Medeltemperaturen i februari är minus fjorton grader.

Det var januari när Ellen kom till Svalbard första gången. Hon möttes av mörker.

– I januari är det ljusare på nätterna än på dagen. Det är stjärnorna på himlen som gör det.

För att komma nära det verkliga livet bestämde sig Ellen och en kompis för att söka jobb på draghundsföretag.

– Vi knackade dörr och erbjöd oss göra i stort sett vad som helst. Ett företag erbjöd oss arbete med att plocka hundskit, utan betalning! Vi tackade omedelbart ja!

Företaget hade 80 hundar på plats. Vid hundgårdarna bodde inga människor. Volontärerna åkte ut på dagarna för att sköta om dem och lämnade dem på kvällarna. Det var ett slitjobb och Ellens kompis gav upp efter ett tag. Ellen fick mer och mer ansvar och frivilligarbetet blev ett riktigt jobb.

Starka känslor
– Det hände att bilen blåste av vägen ut till hundarna. Jag kunde köra och rätt som det var tänka – var är vägen?

Mörkret, den gnistrande snön, ensligheten och hundarna väckte starka känslor inom Ellen.

– Hundarna stod med kätting och hoppade glatt när jag kom. Jag pratade med alla varje gång. Jag var noga med att hälsa också på de som inte trängde sig fram först, det kändes rättvist, berättar Ellen.

– Vi var långt ifrån andra människor. Det var hundarna och jag. De behövde mig för att överleva. Det är svårt att förklara, men det blev en kontakt utöver det mänskliga. Det tände något inom mig som jag inte kunde släppa. Jag tror meningen är att hitta livet där man behövs.

Ellen tillbringade några år med att varva arbete som guide med hundspann på Svalbard med skrivbordsjobb på länsstyrelsen. Hon har också spårat varg i Norge för det skandinaviska vargprojektet Scandulv.

Ellen växte upp på Ljusterö i Roslagen. Mamma och pappa arbetade som snickare och hade verkstad hemma. Det fanns alltid någon i närheten när Ellen och lillebror Max kom hem från skolan. Men efter middagen tog föräldrarna ofta ett arbetspass till. Ellen tillbringade det mesta av sin lediga tid hos hästarna på en bondgård.

– Jag cyklade fyra kilometer till stallet för att ta hand om en ponny när jag var nio år. Jag var aldrig rädd för att cykla till hästarna och jag är än i dag inte mörkrädd. Jag har väl helt enkelt inte fantasi nog att föreställa mig monster och farligheter på vägen, säger Ellen.

– Min uppväxt har gett mig en trygghet, en känsla av att man inte behöver följa mängden. I hela mitt liv har jag gjort som jag vill. Hade jag varit mörkrädd som liten hade jag kanske levt ett mer begränsat liv idag.

När isbjörnen krafsade på rutan insåg jag att vi var riktigt illa ute...
Svalbarnd, extrem natur och väderlek. Ellen längtar alltid tillbaka dit.

Älskar snövintrar
Och innan glaciärerna lockade henne från Sverige hann Ellen med att studera landsbygdsutveckling i Peru. Det var när hon gick på Ulltuna lantbruksuniversitet och tyckte fyra år var för länge att plugga på samma ställe. Ellen och en klasskamrat startade kursen som en jämförelsestudie mellan Sverige och Peru.

– Var man än reser så är det spännande möten med andra som är den stora behållningen.

Ellen älskar snövintrarna i norra Sverige. Livet ska inte vara för bekvämt och kontrollerat. Att hon hamnade på en liten gård mellan Fagerhult och Baskarp är mest en slump.

Då både Ellen och sambon Niklas är naturvårdsintresserade, har de lagt mycket jobb för att anpassa torpets små ägor till den biologiska mångfalden.

– Här har vi skapat en slåtteräng som slås med lie. Vi har anlagt en gammaldags stenmur och skapat grindstolpar och hägnad kring ägorna av återvunnen ek och enestörar. Vi har planterat pollenrika växter för fjärilar och insekter och anlagt hundratala holkar, för allt från fåglar till vildbin och guldsteklar.

I kombination med en fascination inför naturen har kärleken till hundar bara växt, och här har hon plats för sina tio slädhundar. Idag arbetar Ellen deltid som biolog med ansvar för områdesskydd på länsstyrelsen. Resten av tiden delar hon mellan familjen och det egna företaget Nystedt Husky Tur & Natur.

Hundarna är av rasen Alaskan Husky, en blandning av Siberian Husky, Vorster och Pointer. Rasen lär vara den mest uthålliga i världen. Men som företagare vänder sig Ellen till stora som små, vana och ovana. Man behöver inte söka det extrema, betonar hon.

– Alla som söker härliga upplevelser, spännande hundspannsturer, guidade vandringar med hundar eller övernattningsturer i vildmarken kan få sin dröm förverkligad, fortsätter Ellen.

– Här kan flera generationer dela fina upplevelser. Nyligen var det en morfar som firade sin 80-årsdag med att bjuda barn och barnbarn på hundspann. Det hällregnade och tonåringarna i sällskapet såg måttligt förtjusta ut. Men när de kom tillbaka sa det att det var det roligaste de varit med om!

När isbjörnen krafsade på rutan insåg jag att vi var riktigt illa ute...
Ett enkelt liv, nära naturen. Ellen och hennes sambo Niklas har hittat rätt. Här myser de framför brasan med lille Nore, 2 år, hund och bok. 

Scroll to Top