Den nya diagnosen gav en returbiljett till livet!

– Livet har blivit rikare och mer värdefullt för mig sedan jag tittat döden i vitögat, säger Margareta Emnegard.

Margareta var full av förväntan när hon reste till tyska Frankfurt för en konferens om handikappfrågor. Som chef för handikappverksamheten i Kopparberg hade hon blivit invald i ett europeiskt nätverk och den 19 oktober i fjol bar det av.

Hon hade känt sig lite matt ett tag, efter en släng av influensa. Men konferensen ville hon inte missa och det rörde sig bara om några dagar.

Väl i Frankfurt började ryggen konstra. Margareta tog några värktabletter, men det onda gick inte över. Knäna kändes för stora och hon fick svårt att gå. En kollega hakade armkrok med henne när de skulle promenera en sträcka. Det gick nätt och jämt.

Smärtan tog i och hon fick hjälp till en läkare. Han gav henne en injektion för ryggskott. Men på hemresedagen kunde Margareta inte gå alls. Hon kom hem i rullstol.

– Jag hade inte en tanke på att det kunde vara något allvarligt, berättar Margareta Emnegard, 55, när vi möts i familjens hemtrevliga hus i Lindesberg. Maken Bengt är ute på jobb och tittar in som hastigast under dagen. De har varit oskiljaktliga i 40 år, och byggt upp ett gott liv tillsammans. Döttrarna Elin, 30, och Karin, 28, är utflugna men bor i närheten och Victoria, 17, pluggar på musikallinjen i Skövde.

Dödsdom
Margareta tyckte det var skönt att vara hemma. Efter en natt med orolig sömn, sökte hon hjälp på akuten i Lindesberg. Det tog tid. Hon blev lämnad på en kall brits i ett undersökningsrum. Det fanns ingen filt, Margareta snodde sin kappa om kroppen för att inte frysa. När läkaren kom efter ett par timmar sattes dropp på Margareta. Hon fick besked att hon skulle läggas in.

Margareta hade bara legat på sjukhus när hennes barn föddes. Nu väntade provtagningar och röntgen.

– Två dagar senare släpptes bomben i mitt ansikte. En god vän och granne var på besök när läkaren sa åt mig att följa med till hennes rum. Jag bad min vän följa med. “Det finns inget snällt sätt att säga det här, men jag måste göra det”, sa läkaren. “Du har lungcancer med metastaser spritt i hela skelettet. Du borde ringa din man”.

Det var som om en rullgardin drogs ner. Världen blev mörk. Hon hade fått sin dödsdom. Vad kunde det röra sig om? Månader? Ett halvår?

– Jag gjorde bokslut direkt. Hade livet varit värt att leva? Svaret var givet. Jag hade världens bästa man, tre underbara döttrar, två fina svärsöner, två underbara barnbarn på 4 och 1 år. Jag hade verkligen fått det bästa. Men det gjorde så ont att tänka att jag inte skulle få se dem längre fram i deras liv.

Bengt och flickorna underättades, medan Margareta låg i sjuksängen med dödsångest. Efteråt skulle hon undra – hur kom det sig att vårdpersonalen hade tid att hjälpa henne på toaletten, men inte att hålla hennes hand när hon mådde som sämst!

Fel diagnos
– Det här var det värsta dygnet i mitt liv. Till slut kom en manlig undersköterska till min säng. Jag fick stoppa min hand mellan hans varma, torra händer. Hans pulsslag gick så småningom över i mina hjärtslag. Ångesten gav vika och tröttheten kom.

Dagen därpå gungade tillvaron igen. Margareta fick besked att hon skulle till universitetssjukhuset i Örebro. Det kunde vara så att diagnosen var fel.

Hon fördes till en sal för två, delad med en skärm.

– Jag kände mig rädd och utlämnad. Jag visste ingenting mer än att jag hade ont.

Läkaren som slog sig ner hos henne utstrålade trygghet och säkerhet. Han började sakligt förklara att Margareta hade myelom, en kronisk blodcancer, som går att behandla.

Dödsdomen var alldeles galen! Diagnosen som hon fått stämde inte. Nu fick hon en ny diagnos som var betydligt mer positiv.

Behandlingstiden för myelom är dock lång och ansträngande med cellgifter och kortison och så småningom stamcellstransplantation. Läkaren underströk att de flesta patienter brukar svara bra på behandlingen. De återgår till ett någorlunda normalt liv, med vissa begränsningar. Det finns risk för benskörhet. Man är också mer utsatt för infektioner och ska helst undvika folksamlingar i förkylningstider.

Hur länge en patient lever efter en transplantation är högst individuellt. Det handlar om år och har man tur ganska många år, förklarade läkaren också. Mycket beror på hur Margaretas kropp orkar stå emot. Dessutom händer mycket inom forskningen. – Det här var för mycket att förstå. Det var för stort och svårt att greppa. Jag grät av glädje. Efter den första diagnosen, som var fel, kändes det här som att få bingo! Läkaren gav mig en returbiljett! Jag kände mig helt söndersmulad, men samtidigt glad och upprymd.

De har hållit samman i 40 år och Bengt står självklart vid Margaretas sida efter cancerbeskedet. – Det här tar vi oss igenom tillsammans, slår han fast.

Hoppet spirade
Doktorn hade bråttom. Margareta bad honom förgäves stanna eftersom familjen var på väg, och de visste bara om den första diagnosen. Hur skulle hon, som själv knappt förstod vad som hände, kunna förklara för sina barn? Då rörde det sig bakom skärmen. En kvinna i Margaretas ålder kikade fram.

– Jag vill att du ska veta att jag har samma diagnos som du. Jag har haft sjukdomen sedan 2001, bor ensam och arbetar heltid som läkarsekreterare. Nu har jag fått en infektion, har jobbat lite för mycket, och är inne en vecka för behandling.

Margareta var svårt omtumlad och tog inte in allt kvinnan sa. Men hon såg en livs levande människa som överlevt sjukdomen ganska många år. Hoppet började spira.

När familjen kom blev allt overkligt igen. Den första diagnosen hade gjort stor skada, sorgen var svart och tårarna många. Kunde de lita på den nya diagnosen?

En sköterska kom för att förklara. Margareta och hennes nära, som levt ett dygn med en dödlig cancerdiagnos fick veta att om personalen bara tagit ett urinprov på det första sjukhuset hade de sett att diagnosen var fel. Nu var det familjen som fick ta konsekvenserna.

Också nu var kvinnan bakom skärmen en stor tillgång. Om alla ord kändes osäkra, så var kvinnan ett tydligt exempel på att det var möjligt att se framåt.

Mer öppen nu
Margareta låg på sjukhuset i 24 dagar. Under den tiden hann hon tänka många tankar på livet och hur hon värderat det.

– Jag har tittat döden i vitögat. Jag vet att livet i sig är värt att leva. Oavsett allt som finns runtomkring har själva livet ett värde, berättar Margareta.

– Jag känner en ny tillit till andra människor. Jag har inte haft något annat val i min situation som sjuk än att lita på främlingar. I min chefsroll har jag ofta hållit mig på min kant. Jag har blivit mer öppen, berättar för andra om min sjukdom. Den är ingen hemlighet.

Familjen stöd betyder allt för Margareta.

– Det är kärlek, värme, närhet. Det är en styrka att ha en sådan familj kring sig. Känslan går inte att beskriva, men är så stark att den nästan går att ta på, säger Margareta.

Hon går på täta kontroller och äter mycket medicin. Nu i februari väntar stamcellstransplantation och efter det behandling med cellgifter.

– Jag ser framtiden som en resa över vatten. Där sitter jag i en liten båt som seglar över öppen sjö. Båten, trots den är liten, är sjösäker och trygg. Till sommaren har jag seglat i hamn. Då sitter jag och fiskar i viken utanför vår sommarstuga. Kanske är min dotterson med i båten med eget metspö, säger Margareta.

– Efter sommaren börjar jag försiktigt att arbeta igen. Jag kommer inte att arbeta lika mycket som tidigare. Jag har ett intressant jobb, som tagit nästan all min tid i anspråk. Den lilla tid som blivit över har jag ägnat familjen. Arbetet är viktigt, men får inte ta överhanden. Det ska faktiskt bli skönt att lägga om livsstil. Livet kommer att bli ännu rikare och mer värdefullt. Vändpunkten är här.

– Jag har varit en sådan som haft många bollar i luften och älskat mitt jobb. Nu är jag sjukskriven till den 31 maj, så får vi se sedan. Jag är oerhört glad att ha familjen kring mig och arbetskamrater och vänner som stöttar. Jag vet inte hur jag skulle klarat detta om jag varit ensam, förklarar Margareta Emnegard.

Klicka här för att komma till Margaretas blogg där hon skriver om hur det är att leva med cancer.

Följ Margaretas kamp mot cancern i hennes blogg!