David Hellenius: Jag kastar pinnar på bilar som kör för fort!

I rutan är han säker, kaxig och rapp i käften. Men privat har han beskrivits som en ängslig farbror. – Jag oroar mig ofta, erkänner David Hellenius, aktuell som programledare i TV4:s "Let's dance".

Personligt

Namn: Nils David Hellenius.
Född: 28 februari 1974.
Bor: i radhus vid vattnet i Bromma.
Yrke: Programledare, komiker.
Familj: Sambon Renée Nyberg, sonen Leo, 3 år, och bonusbarnen Emma, 14, och Tom, 9.
Kör: BMW.
Alltid i kylskåpet: Mjölk och morötter.
Drömmer om: Att bli 100 år, förutsatt att man får vara frisk.
Aktuell: Har återigen axlat programledarrollen i “Let’s Dance”. Arbetar dessutom med att utveckla ett nytt humorprojekt med Peter Magnusson och Christine Meltzer.

Visste du att David…

… har jobbat som Actionman i en leksaksbutik som ung?

… har ett brytningsfel i vänster öga som gör att han skelar när han är trött?
– Jag har opererats två gånger. Under operationen tar de ut hela ögat och förkortar muskeln. Efteråt är det som om man fått en tennisboll i ögat, det bara bultar och värker.

… älskar “Stjärnorna på slottet” och har Janne “Loffe” Carlsson som favorit?
– Det är en man som består av allt. Folk förstår inte vilken bra musiker och skådis han är.

 

David Hellenius: Jag kastar pinnar på bilar som kör för fort!
David är återigen programledare för TV4:s “Let’s dance”, som nu är inne på sin femte säsong.

Ja, det är David här!

När programledaren och komikern David Hellenius, 35 år, svarar i telefon slås man genast av att han låter precis som Carl Philip. Ja, inte den riktige prinsen förstås, utan herr Hellenius omtalade parodi av densamma från humorprogrammet “Hey Baberiba”. Lite naiv, oskyldig och rakt igenom nallebjörnsnäll.

Vad har hänt med den kaxiga, självsäkra man som lett otaliga succéprogram i TV4 de senaste åren? Den tuffa imitatören med den snabba käften?

Frågar man kollegor på kanalen svarar de unisont: “David? Han är väldigt trevlig och alltid korrekt”. Sambon Renée Nyberg har till och med kallat honom “en ängslig farbror som oroar sig för allt”.

– Ja, det var ju snällt sagt av henne, skrattar han när vi träffas en vinterdag på ett litet konditori i idylliska Bromma. Men visst, jag är väl en gubbe, en familjeman som gillar “Stjärnorna på slottet” och tycker om att fixa och dona, räfsa löv och rensa stuprännor. Men det ska vara på en lagom nivå, inga jätteprojekt, som att flytta Globen tre meter åt vänster…

David vill ha ordning och reda. Hemma och på jobbet. Blir det missar i protokollet kommer oron och därefter ältandet: “Varför gjorde jag så? Det där kunde jag ha gjort mycket bättre.”

Han är lite av en perfektionist – inte helt olik kollegan och vännen Peter Settman, som delar Davids förmåga att kombinera minutiös kontroll med blixtsnabb, spontan komik. Också han kallad “liten farbror” stundtals.

– Ja, vi gillar nog båda ordning och reda, fast Peter är mer för företagande, karriär och chefsrollsgrejen än vad jag är. Jag vet fortfarande inte om det här är vad jag kommer syssla med resten av mitt liv.

David kallar sig en typisk förortskille. Under uppväxtåren i Jakobsberg var det idrott, kompisar och mer idrott som gällde. Drömmen var att fixa ett jobb som gav mobiltelefon och tjänstebil. Han ler vid minnet och fyller ett stort glas med knallröd vitaminjuice.

– En polares storebror var förebilden. Han jobbade som butikskontrollant och åkte runt i en Ford med mobiltelefon och kollade så att chipspåsarna stod rätt i hyllan. I vårt gäng verkade det glassigt, det perfekta jobbet.

Poppis bland tjejer

Enligt Hey Baberiba-kollegan och barndomsvännen Christine Meltzer var David en “poppiskille”. En sådan där snygg, rolig men ändå snäll kille som nästan verkar för bra för att vara sann. Han var ordningsman och klassens clown på en och samma gång. Hade massor av trånande tjejer och vänner att spegla sig i.

David skruvar lite besvärat på sig.

– Nja, fast när jag var barn var jag riktigt blyg och en ensamvarg. Mamma var hemmafru då och jag var inte ett dugg intresserad av andra barn. Jag ville vara hemma med mamma.

– När barn ringde på och ville leka brukade jag säga: “Nej, mamma och jag ska baka”. De trodde väl att vi drev något kondis därhemma. Eller så sa jag att vi hade främmande eller att jag var sjuk… Jag ljög för att slippa. Mamma blev nog lite orolig där.

Det är inte alls som sonen, Leo, 3 år, som tidigt vande sig vid att bli lämnad på dagis. Själv fick den unge David panik av blotta tanken på att tvingas leka med andra barn. Räddningen blev mormor Margit och morfar Gunnar. Eller Mimmi och Vavva, som de kallades i familjen.

– Jag fick följa med morfar när han spelade på HasseåTages lunchrevyer, berättar David. Han var deras huspianist.

Just det. Den Gunnar Svensson. Helmer Bryd, Mosebacke monarkimedlem och legend på den svenska jazzpianistscenen. Men i nästa andetag säger David:

– Jag har faktiskt inga minnen från hur de var, Hasse och Tage. Folk vill ju höra att de var så snälla som man föreställer sig, och det var de säkert. Jag minns bara inte.

David Hellenius: Jag kastar pinnar på bilar som kör för fort!
David Hellenius tappar sällan masken i TV. Men som liten var han den blyge pojken som hellre hängde med Hasse och Tage än lekte med andra barn…

– Jag kan heller inte säga om den upplevelsen har påverkat mig att hålla på med humor. Jag tror inte att jag förstod deras humor, jag var så ung. Men en vanlig missuppfattning är att deras nummer alltid hade ett politiskt budskap, det är fel! De hade nummer som bara var roliga.

Påverkad eller inte – har man en morfar som känner hela artistvärlden går det väl nästan inte att komma undan. David introducerades till exempel för en annan legend, klarinettisten Putte Wickman, och en kort tid spelade han själv lite grann, tills idrotten tog överhand.

– Så var det i förorten, vet du, suckar han.

Ville slippa lumpen

David Hellenius blev alltså ingen klarinettvirtuos. Men morfar Gunnar kom ändå att ha ett finger med i spelet vad gällde dottersonens framtida yrkesval. 

– Jag upptäckte att det gick att slippa lumpen om man gick en utbildning. Så mormor och morfar betalade ett år på Calle Flygares teaterskola åt mig.

Vad som helst utom ett år till sjöss på M/S Karlskrona, tänkte David. Så han ansökte, gjorde intagningsprovet – att gestalta en val som återföddes – och juryn, däribland regissören Janne Halldoff, nickade bifall. “Honom ska vi ha!”

Han var då en ung kille som aldrig drömt om att bli skådespelare.

– Det var bara en kul grej, säger han och rycker på axlarna. Men Calle Flygare är en skola jag verkligen kan rekommendera. Det man lär sig där – att tala inför folk och att föra sig – har man nytta av i många situationer i livet. Jag minns att vi hade en högt uppsatt chef i klassen som gick utbildningen just därför.

I ett år övade David pliktskyldigt på att “ta ut riktningen i ett rum och tala med stolar” – sådant som grabbgänget i förorten skulle ha skrattat ihjäl sig åt.

Kontrasten kunde inte ha varit tydligare. Tanken på att hoppa av fanns där, men mormor och morfar hade ju betalt…

– Det där med svår teater har jag aldrig begripit, säger David. Vi var ett gäng i klassen som mest var ute och festade med lärarna, bland andra Christine Meltzer. Vi förstörde nog lite för de andra, de där som gillade att läsa 25 sidor långa dikter.

Den tidigare blyga och ordningsamma pojken tycktes ha lärt sig att ta dagen som den kom, glida runt och stanna till där det var roligt för stunden. Blivit lite vildare, kanske?

Nja, Davids första egna lägenhet, en etta på Dalagatan i Stockholm, vittnade om något annat. Inredningen gick i grönt, svart och gult. Svamp var mönstret på tapeten och gardinerna var fyllda med tidningspappersbollar för att få den där “fluffiga känslan”…

David Hellenius: Jag kastar pinnar på bilar som kör för fort!
Hey Baberiba-gänget: Christine Meltzer, Peter Magnusson och David Hellenius.

– Det såg hemskt ut! Det var som om en änka bodde där. Folk som kom på besök måste ha tänkt: “Är det här din farmors lägenhet?”

Ringde själv TV

Nej, det var ordning och reda som gällde för farbror David. Som vid det här laget hade insett att teaterskolan aldrig skulle bli som i “Grease” och därför självsäkert ringde upp TV4 och erbjöd sig att göra barnprogram. Kanalen, med Peter Settman i spetsen, högg honom direkt och kort därefter dök David upp i barnprogrammet “Rallyplaneten” tillsammans med Sofia Wistam.

13 år och ett otal succéprogram senare, till exempel “Pyjamas”, “Pass på”, “Idol”, “Hey Baberiba”, “Let’s dance”, “Fredag hela veckan” och “Det sociala spelet”, toppar han listan över TV-chefernas mest eftertraktade TV-profil. Han får omdömen som “säker, vass humor och total kontroll i direktsändning.”

– Det är smickrande, ler han och sveper det sista av juicen. Varför de väljer mig? Jag vet inte, kanske är det för att jag är mig själv? Jag spelar inte programledare.

Ett sådant erkännande borde väl radera varje uns av den tidigare nämnda självkritiken och oron över att aldrig prestera tillräckligt bra?

– Jag har höga krav på mig själv och slår ner på mig själv om det inte går bra. Det känns som att jag sviker alla andra runt omkring om jag inte levererar…

Men oron för jobbet har faktiskt blivit bättre med åren. Privat ser han däremot faror överallt.

– Här kommer verkligen den påstådda gubbigheten fram, skrattar han.

Ta bara exemplet med grannar som kör för fort… Oj, oj, oj. Då vaknar gubben till liv på fem röda sekunder.

David Hellenius: Jag kastar pinnar på bilar som kör för fort!
David Hellenius gestaltar prins Carl Philip.

– Javisst, jag är en sådan som pratar med styrelsen för att införa fartgupp på gatan där jag bor, säger David. Tänk att det bor en massa barnfamiljer på en gata och så kör en del av dessa föräldrar för fort! Det har hänt att jag har stått och packat ur saker ur bagageluckan med Leo bredvid. Då fräser plötsligt en granne förbi i full fart! Sådant gör mig så arg att jag springer efter och kastar pinnar efter bilen.

David var 29 år när han och sju år äldre Renée blev ett par. Renée hade barnen Emma, 14 år, och Tom, 9, från sitt tidigare äktenskap med TV-producenten Jan Zachrisson. Det var en inte helt okomplicerad situation.

– I början var jag rädd för att jag inte skulle tycka om barnen, men när vi träffades kände jag direkt att jag tyckte om dem. Och nu fungerar allt jättebra.

Dessutom är det guld värt med en sambo som redan har gått igenom orosfasen med småbarn om man som jag är oroligt lagd. Annars hade jag väl bott på akuten med Leo.

Han kastar en snabb blick på klockan. Dags att hämta Leo på dagis.

– Renée är lugn och trygg, säger han. Det är väl så att man dras till sin motsats.

Scroll to Top