Jag gömde sorgen bakom ostyriga lockar och glada leenden!

Lou Rossling har både skrattat och gråtit mycket genom åren. Hon gör världen gladare som medlem i Anonyma klubben. De ger bort gåvor till främlingar – det kan vara en kopp kaffe, en blomma, en bok. Tanken är att godhet kan spridas som ringar på vattnet.

En vacker blomsterälva har tappat sina vingar. Hennes förtvivlan är stor som ett hus. Älvan hänger med huvudet och ögonen blänker. Hur finner man glädjen när allt är svart?

Den lilla scenen i matsalen på Ringstorpskolan i Helsingborg är fylld av sång och lek. Sol och regnmoln, vackra älvkjolar, färgsprakande blomster möter åskådarnas ögon.

Fyrtio förstaklassare och sju pensionärer tränar inför premiären av föreställningen “Allsång i sommartid”. Alla har övat flitigt och nu sitter sångerna och danserna som de ska. Det är dagarna före premiären och barnen räknar timmar.

– Vad duktiga ni är! Jättebra! Ni där borta kan komma lite närmare. Och du som står där, du är ju söt som en hel sommardag! Hur kan vi alla hjälpa den lilla älvan?

Kvinnan bakom projektet heter Lou Rossling. På något vis lyckas hon verkligen se varje barnen, trots att skaran är stor. Barn har varit Lous yrkesliv, först som barnskötare och sedan som förskollärare. Hon är dessutom en av landets mest populära föreläsare.

– Som föreläsare talar jag mycket om barn, men i början saknade jag att ha dem nära mig. Jag får energi av barn, de får igång mina endorfiner. Därför började jag att jobba ideellt här på skolan för 15 år sedan, och jag tänker fortsätta så länge personal och barn tycker det känns bra!

Mamma försvann

I snart 20 år har Lou rest runt i Sverige och Norge och talat om själ och hjärta, lust och motivation. Så har hennes eget liv också innehållit både stor glädje och nattsvart sorg.

Glädje kan spridas som ringar på vattnet. Sorger som göms i mörker blir till spöken. Det är några av Lous budskap som i all enkelhet rymmer en hel livsfilosofi.

Hon lever som hon lär. I sin bok “I ljuset spricker alla spöken” berättar hon öppet om de mörka hemligheter som hon i många år gömde bakom ljusa, ostyriga lockar och ett glatt leende. Skräcken för spökena blev till sist så stor att den knappt gick att leva med.

Jag var ju van att vara med henne hela tiden. Och de vuxna svarade: “Hon kommer snart. Hon kommer så småningom”. Men hon kom inte.

– Efteråt har jag förstått att min mamma drabbades av den stora passionen. Hon förälskade sig i en annan man. Det var en stor skam för en gift kvinna att ha förlupit hemmet som det hette.

Hon sågs som en dålig maka och mor, olämplig att ta hand om ett barn. Lous mamma gifte sig med sin stora kärlek. Mor och dotter träffades två gånger om året.

Ensam i världen

När Lou var åtta år dog hennes mamma. Efteråt var det ingen som talade om henne. Det var ingen mening att gräva i det som varit, hette det. Det var bättre att ta nya tag och gå vidare.

Men inuti åttaåringen fanns från den dagen ett stort svart hål, en tomhet som det tog många år innan hon orkade sätta ord på.

Lou kände sig aldrig hemma med pappans nya fru och hennes dotter. Styvmamman talade nedsättande om Lous mor och visade i handling hur omöjligt det var att älska ett barn som inte var hennes eget. Ljuspunkten blev halvbrodern Thomas, som Lou alltid älskat.

När Lou var i tonåren blev pappa sjuk i cancer. Lou gjorde ett uppehåll från skolan för att vara hemma och sköta om honom. Varannan natt hade hon ansvaret, varannan natt styvmamman.

Lou var bara nitton när pappan förlorade kampen mot sjukdomen. Pappan hade flyttats till sjukhus och läkaren tyckte Lou skulle cykla hem en stund medan hennes far låg och sov. Nästa gång hon öppnade dörren till hans sjukhusrum, var han död.

– Plötsligt kände jag mig alldeles ensam i världen, liten som en myra, Lyckligtvis hade jag träffat min blivande man, min nu 44-åriga dotter Lottas pappa, och flyttade hem till hans familj.

Största sorgen

Det största spöket av dem alla blev ändå lille Petter. Pojken föddes fyra år efter Lotta.  Skuldkänslorna som Lou länge förträngde var monumentala. Hon var gift, men föll – liksom sin mamma – för en rågblond charmör. Men till skillnad från sin mamma stannade Lou i sitt äktenskap.

Lous förälskelse arbetade på en bensinmack nära hemmet. Det slutade med katastrof. Lou blev gravid och gick i sin förtvivlan igenom en olaglig abort som misslyckades.

Lou var i sjunde månaden när pyttelilla Petter föddes. Lou tyckte han var en avbild av den rågblonde, och hemligheten blev därmed allt tyngre eftersom maken trodde att pojken var hans. Doktorn förklarade glatt att barnet, som rymdes i en handflata, skulle överleva.

Lou stickade små, små kläder efter dockmönster. Barnkammaren inreddes med skötbord och leksaker.  En dag ringde en sköterska på sjukhuset och meddelade Lou att den lille dött. Lungorna hade inte utvecklats som de skulle.

– Jag stod med telefonen i handen och frös till is. Död! Jag mindes känslan sen mammas tid och sen pappas. Nu handlade det om en liten pojke som jag först nu vågade se som mitt barn.

Sjuksköterskan konstaterade kyligt, att barn som inte väger mer än åttahundra gram ofta får problem med lungorna.  Lou frågade var de gjort av Petter. Vaktmästaren hade hämtat honom och lagt honom i kylrummet.

– Jag bad dem lägga en filt om honom så att han inte frös. Sen hörde vi inget mer från sjukhuset.

Några år senare skilde hon sig från Lottas pappa. Och på något vis gick livet vidare. Med åren fann Lou ytterligare två stora kärlekar, den ena mannen gifte hon sig med, den andra blev hennes sambo. Dottern Mia, 31, kom till världen. Idag har Lou mycket god kontakt med barnens pappor.

Sorger som göms undan slutar aldrig skava! Lou har slutit fred med spökena i sitt liv och i ljuset sprack de. Den vackra trädgården i hemmet i Helsingborg är en skön viloplats mellan föreläsningarna runt om i landet.

Vännerna hjälpte

För sju år sedan flyttade hon in i sitt vackra, nybyggda radhus i utkanten av Helsingborg. Det var första gången Lou levde ensam, utan föräldrar, män eller barn.

Då slog depressionen till. Sorgerna som inte bearbetats ordentligt – själens spöken – kom till ytan och Lou föll samman. Tomheten var isande kall, det fanns ingen mening med någonting. Kanske döttrarna skulle ha det bättre om de slapp oroa sig för sin mamma  

– Det är nästan omöjligt att beskriva för den som aldrig varit djupt deprimerad eller haft svår ångest. De som varit där, eller är där, vet exakt vad jag pratar om, berättar Lou i sin bok.

– Att jag skulle drabbas var det ingen som ens skulle kunna föreställa sig, minst av all jag själv. Jag som alltid var så glad utåt. Känslan av att vara utanför allt som sker i världen är mycket värre än man kan föreställa sig. Alla människor runt omkring verkar må så bra, själv är man bara betraktare.

Nära vänner hjälpte Lou när livet inte längre lockade. Deras kärlek i kombination med medicinsk hjälp gjorde att demonerna lyfte.

– Ljuset kom tillbaka, det känns så när demoner släpper sitt grepp. De ständigt nerdragna mungiporna lyfts alltmer för varje dag som går – och dagarna går, en i taget. Och som en gåva från änglarna kommer leendet och snart det förlösande skrattet.

I ljuset sprack alla spöken och Lou kom tillbaka som inspiratör med ännu mer livserfarenhet i bagaget.

Idag trivs hon i sitt hem. Döttrarna och de många goda vännerna är som ett pärlband kring henne. Grannbarnen i området knackar jämt och ständigt på Lous dörr, och bjuds emellanåt in på kalas.

Vi är tillbaka till repetitionen i Ringstorpskolans matsal. Här tog försteklassarna försiktiga steg in på scenen när höstterminen började. Nu står de, redo för premiär med glada blickar och starka sångröster. Många har stannat kvar efter skoltid vissa dagar för att allt ska hinna bli klart.

– Om man sjunger med hjärtat syns det i ögonen. Dessa barn vågar visa upp sig, de har fått stort självförtroende.

Jag har svårt att tro att de måste stärka sig med sprit för att vara sig själva när de kommer i tonåren, säger Lou.

Seniorerna i Ringstorps pensionärsförening var inte sena att tacka ja till medverkan. Men vad skulle de kallas? Inte pensionärer.

– Vänner. För de är ju våra vänner, sa barnen.
 Glädjen fyller hela matsalen när alla brister ut i “Bättre och bättre dag för dag”. Sen hjälps alla åt att hjälpa den stackars blomsterälvan som mist vingarna.

Förslagen duggar som lätt sommarregn: “Vingar kan växa ut igen. Kanske kan man så vingfrö. Man kan trolla med ett magiskt äpple. Man kan gå samman och visa älvan mycket kärlek.”

Allt går att ordna om man vill. Om alla hjälps åt. Då kan en liten blomsterälva få flyga fritt igen.