Här är det musikglädje och äkta dansyra för alla åldrar

Klezmer, Halling och slängpolska på fläck – okända begrepp om du inte har besökt folkmusikfestivalen i småländska Korrö! HJ:s reporter Anna Vorne for dit för att undersöka varför knätofs och fiolspel lockar mer folk än någonsin...

Jag lärde mig…

…att det tar cirka 250 timmar att bygga en nyckelharpa. Harpan görs av gran, nyckeln görs av björk. Pris? Drygt 18 000 kronor.

…att en kvarts slängpolska är lika effektivt som ett gympass.

…alla verser till Den gråtande drängen ur Fula Visboken.

När du ändå är här:

  • Vandra i Vilhelm Mobergs utvandrarbygd.
  • Åk på kanotsafari.
  • Besök Glasriket.
  • Besök äventyrsbadet i Tingsryd.
  • Gå på upptäcktsfärd i Korrö Naturreservat.

Årets festival pågår 23-26 juli 2009!

  • Korrö ligger fyra mil sydost om Växjö. Folkmusikfestivalen genomförs varje år i fyra dagar, sista veckan i juli. Läs mer på www.korrofestivalen.se.
  •  Inträde (3-dagars): 350 kr, pensionär/student: 300 kr. Kurser: 100 kr styck. Övernattning: Korrö vandrarhem (från 290 kr/natt) eller festivalcampingen 600 meter från festivalområdet (40 kr/dygn). Vandrarhemmet har självhushållskök. Annars finns restaurang på området.

 

Här är det musikglädje och äkta dansyra för alla åldrar

 

 Drängen han satt i trappa å grät, grät gjorde han så svåra. Pigan hon frågade honom då, vad honom fattas månde. “Ack, om jag finge ligga i din säng!” “Ligg i min säng, du stackars dräng! Ligg i min säng, du stackars dräng! Gråt sedan aldrig mera…”

 

Två unga tjejer med varsin stor rygg- och sovsäck under armen, kliver sjungande på den kvava landsortsbussen.

 

De slår sig ner framför ett äldre par och efter några korta hälsningsfraser utbrister de: “Ska ni också till folkmusikfestivalen i Korrö? Vad roligt!” Och innan bussen lämnat Växjös sommarheta station är de redan inne på vers nummer tre om den kärlekskranke drängens bravader.

 

För första gången i mitt liv ska jag besöka en folkmusikfestival som enligt ryktet ska få den mest stelbenta att släppa loss sin inre folkdansdemon.

 

“Gillar du inte folkmusik kommer du att vara omvänd innan helgen är över”, hade väninnan sagt som rekommenderade mig att åka.

 Medan bussen tar av mot Linneryd där vägen kantas av röda vykortsstugor, läser jag om Sågskära – folkmusikgruppen som 1985 kom på idén att varje år samla vänner till en sommarfest för att spela folkmusik.

 

Ryktet om festen spred sig och snart började folk från hela Europa ta sig till lilla Korrö i Småland för att delta i festligheterna. På ett par år växte festen till Sveriges största folkmusikfestival med hundratals konserter, dansbanor och så småningom kurser i bland annat polska.

 

“Är det inte lite ute med folkdans?”, hade jag försiktigt frågat min danstokiga väninna inför resan. “Tvärtom!”, svarade hon förnärmat.

 

Folk i stugorna är trötta på att allt ska vara trendigt och slit-och-släng. Människor längtar tillbaka till naturen. Till det ursprungliga.

 

Dammet från den sommarvarma vägen står som ett moln kring bussen och stämningen bland passagerarna blir alltmer uppsluppen ju längre ut på landsbygden vi kommer.

Här är det musikglädje och äkta dansyra för alla åldrar

Många ungdomar tar sig till lilla Korrö i Småland för att delta i festligheterna. Det är Sveriges största folkmusikfestival med hundratals konserter, dansbanor och danskurser för de hugade.

 

 

“…Ack, om jag finge ta på di jeit!” “Ta på mi jeit, du stackars dräng!
Ta på mi jeit, du stackars dräng! Gråt sedan aldrig mera!”

 

Fyllda av förväntan
Snart når vi äntligen fram till Korrö by vid Ronnebyåns strand. Svettiga och förväntansfulla kliver vi av bussen och drar efter andan vid åsynen av den lilla hantverkarbyn i naturreservatet.

 

Där ligger sågen, kvarnen, färgeriet, handelsboden – en samling 200-åriga röda byggnader som inte varit i bruk sedan den sista mjölnaren försvann år 1948.

 

Blåklockor, gulmåra och johannesört växer vilt och doftar sommar. Jag går ner för grusbacken mot stenbron. Spröda toner från fioler hörs någonstans borta vid vattnet.

 

Trots att konserterna och dansen först drar i gång på kvällen, har flera besökare redan börjat samlas spontant i små grupper. I skydd av trädens skugga tar de fioler ur fodralen och spelar – ett slags hälsningsceremoni främlingar emellan.

 

Men de vackraste tonerna kommer från den gamla sågen på andra sidan stenbron. Jag går dit och kliver försiktigt in på det murkna trägolvet.

 

Därinne, vid ett gammalt vattenhjul sitter en kvinna och spelar på en fiddla, ett slags medeltida fiol. Hon stampar i takt så att golvets trädplankor vibrerar. Den vemodiga melodin fyller hela rummet tills hon plötsligt drar en sista ton med stråken.

 

– Låten jag spelade är en medeltida ballad som man både kan dansa och sjunga till, förklarar Karen Petersen, 53, från Nynäshamn.

 

Det är sjätte sommaren i rad Karen bevistar Korrö och i morgon ska hon hålla en kurs i ämnet medeltida ballader ute på dansbanan vid ån. Enkla danssteg, nästan som foxtrot allt medan man kan sjunga med i refrängen som binder ihop de många verserna.

 

Klezmer och mygg
Jag beger mig bort mot den stora ladan, två stenbroar bort. Festivalens konsertmaraton ska inledas av den svenska gruppen Kaja som enligt ryktet låter allt annat än svenskt. På vägen dit möter jag 2-årige Ville Rousu från Rättvik som är ute på citronfjärilsjakt utanför handelsboden.

 

Han må vara ung men enligt pappa Peter är Ville lite av en Korrö-veteran eftersom båda föräldrarna är musiker och engagerade i folkdans. Ville vinkar lite blygt och ser inte ut att vilja avbryta jagandet för att följa med på konsert.

 

Det doftar svett, skog och spilta i den stora ladan som fyllts till bristningsgränsen av besökare. Luften står stilla i värmen trots att ladans portar öppnats upp mot sommarkvällen. “Nu blir det knätofs och dragspel”, skojar en man som rest hit från Emmaboda, “hittvingad av hustrun.”

Men icke!

 

Gruppen Kaja får oss att lyfta från de hårda trästolarna. Musiken är tango, jazz och reggae blandat med så kallad klezmer, östeuropeisk folkmusik och musikerna spelar för livet! Sensuellt, dramatiskt och utmanande.

 

Snart stampar till och med den tveksamma maken från Emmaboda takten med sin småländska träsko. Kontrabasens toner vibrerar så tungt att de envisa myggen darrar i luften. Magi!

 

Kvällen går mot natt men jag vill aldrig lämna spelmansglädjen i ladan. Vi är som ett hemligt sällskap mitt i den småländska skogen. “Det är kött, blod och päls”, som vissångerskan Sofia Karlsson en gång beskrev folkmusikens själ.

 

Vardagsrumsdans
– Alla som anmält sig till kursen i slängpolska, om fem minuter kör vi i gång!

 

Morgonen därpå är det bad i ån och långfrukost på bryggan. En lugn start inför den uppgift som komma skall. Kurs i slängpolska. Om slängpolska vet jag inget men jag förstår snart att det lär bli en svettig historia.

 

Den vackra logen är redan full av dansglada besökare. Bland annat ett gäng kvinnor från Göteborg. Samtliga redo med dansskor och förväntansfulla leenden. Om bara spelman Erik Hammarström ville börja någon gång!

 

– Vi älskar att dansa!, säger Elisabet Forsell, 57. Vi är alla med i ett folkdanslag hemma i Göteborg och vi har dansat i tio år. Man blir så glad av att dansa att man glömmer att det är motion!

 

Femton minuter senare förstår jag precis vad göteborgsgänget menar. Den östsvenska slängpolska danslärarna visar oss dansas på fläck, det vill säga där man står.

 

Den är perfekt att dansa hemma på vardagsrumsgolvet! Stegen är enkla liksom greppbyten och snurrar och det är faktiskt riktigt roligt!

Här är det musikglädje och äkta dansyra för alla åldrar

 De tre väninnorna Elisabet Forsell, 57, Madeleine Alm, 54, och Elisabeth Karlsson, 54, är alla med i Göteborgs nationaldanssällskap och de vet vad som krävs inför en danskurs: “Man behöver bara lyssna på rytmen och öppna upp sina sinnen!”

– Slängpolska är som en svensk variant av salsa, den är otroligt sensuell, säger Linda Graflund, en ung Stockholmstjej vars dansskor avslöjar att hon gjort det här förut.

 

Det dansas tydligen en hel del folkdans runt om i landet och när jag sveper med blicken över dansbanan slås jag av hur blandade vi är – ung, medelålders, gammal – här finns ingen åldersgräns.

 

Med ömma fötter lämnar jag mina nyfunna dansvänner och beger mig mot ett stånd vars skylt läser “ekologisk mat”. Men på vägen ser jag plötsligt ett stort militärgrönt “beduintält” vars öppning pryds av persiska mattor.

 

Ett stilbrott i den småländska idyllen men icke desto mindre spännande. Det är Café Continental, ett Marockoinspirerat matställe inrett i mellanösternstil.

 

Man sitter på stora kuddar vid låga bord. Och på varje bord står en vattenpipa med ett långt munstycke. Vanlig tobak förstås – festivalen är strikt drogfri. För mig blir det dock bara chaité och ställets största smörgås.

 

Gammelsvenska tricks
Temperaturen är närmare trettio grader och många har tagit siesta vid vattnet för att orka med kvällens dans och musik. Jag går ner mot strandkanten vid bryggan där en grupp ungdomar sitter och övar inför ett uppträdande.

 

– Vi kör Spelmansglädje! säger en tjej med nyckelharpa och genast reser sig två unga män upp och tar plats i ringen.

De stirrar varandra djupt i ögonen samtidigt som de går runt i en cirkel. Plötsligt börjar de utmana varandra med olika danshopp – ett slags machodans, en uppgörelse.

 

Dansen är en improviserad solodans och kallas för halling, förklarar en av tjejerna i gruppen. Halling betyder “tricks” eller “konst” på gammelsvenska och kommer av att män förr skulle visa hur spänstiga och manliga de var.

 

Det tycks som den storvuxne Jörgen Ahlström, 28, går vinnande ur striden.

 

 

Här är det musikglädje och äkta dansyra för alla åldrar

Två unga män går runt i en cirkel i en improviserad solodans. Den kallas för halling och innebär att männen utmanar varandra med olika danshopp.

Han pustar ut och berättar att det gäller att hålla den djupa gången, att gå ner i steget.Dansat folkdans har han gjort i tre år, ett intresse han fick av en slump.

 

– Jag är lastbilschaufför, berättar han. Att jag började med folkdans beror på Zandra, min flickvän. Folkdans var det enda hon var ute på så jag började själv dansa för att kunna följa med. Sedan var jag fast! Det är så fruktansvärt roligt!
 

Människor längtar tillbaka till det ursprungliga, eller hur var det nu min väninna hade sagt när jag packade inför min resa. Jag börjar tro att hon har rätt.

 

Inte minst när jag ser alla unga människor – från lastbilschauffören Jörgen till de tre tonårspojkar jag såg spela på bron igår kväll. Endast 13 år gamla men redan spelvana sedan fyra år tillbaka.

 

Förra sommaren hade mynten i det öppna fiolfodralet uppgått till sjuhundra kronor, hade de stolt berättat. Jag tänker också på 2-årige Ville. Säkert kommer han en dag sitta i gräset i Korrö med sin egen fiol och spela visorna han hört sedan barnsben.

 

Drängen han satt i trappa å grät, grät gjorde han så svåra. Pigan hon frågade honom då, vad honom fattas månde. “Ack, om jag finge ligga i din säng!”…

 

Fotnot: Visan som citeras i texten heter Den gråtande drängen och finns nedtecknad i Fula visboken (Ordfront förlag)

Scroll to Top