Björn Ranelid – Sveriges mest omstridda författare

Älskad och omstridd. Författaren och estradören Björn Ranelid, 59, är van att det stormar runt hans person. Efter 2007 års kris är han tillbaka med besked.

“Kan han vara en svensk skådespelare? Eller kanske en före detta modell som jobbar med mode… Nej, nu vet jag! Han är någon typ av greve som bor på herrgård och har ett stuteri – för han är väl inte kunglig… eller?”

Så sa min amerikanska väninna i telefon över Atlanten efter att jag skickat henne en bild på författaren Björn Ranelid. Jag hade frågat vad hon trodde att mannen på fotot arbetade med. Roligt, javisst! Men också ett utmärkt sätt ta reda på vad en människas yttre förmedlar. Hur djupt rotade våra fördomar kan vara. För inte kan en medelålders man med vältränad kropp, exklusiv Morris-kavaj, ormskinnsstövlar och uppknäppt skjorta syssla med något så allvarligt som prisbelönt litteratur och språkförnyelse?

“Du skojar!”, sa väninnan när jag avslöjade att hennes “hästuppfödande greve” faktiskt vunnit August-priset, den svenska motsvarigheten till amerikanarnas prestigefyllda National Book Award. När jag sedan berättade att mannen dessutom drar rekordpublik när han papperslös talar på svenska scener, blev det tyst i andra luren. Men gammal fotbollsspelare i A-laget – jo, det kunde hon köpa, även om kombinationen sporthjälte och författare var i taggigaste laget. Likväl, från hennes sida Atlanten, lät han som urtypen för den amerikanska drömmen. “Han måste vara otroligt populär?”

“Du skulle bara veta”, tänker jag när jag några dagar senare står öga mot öga med Björn Ranelid, 59, i hallen till hans enorma 1700-talsvåning i Stockholm. För när många hyllar hans ord och gärning vill andra sätta honom på plats. Ordentligt. Han har kallats “för mycket”, “självförhärligande” och “pimpinett” – bland annat. Och så var det ju den där recensionen där hans kropp och utseende förlöjligades. Lögner som blåstes upp in absurdum.

Han tar hövligt min kappa, hyssjar sin skällande dvärgpinscher Kalle och visar vägen in till salongen. Ormskinnstövlar, kavaj och uppknäppt skjorta – jodå, allt finns där. Björn Ranelid gör ingen besviken.

Du Björn, varför får en författare inte vara välklädd, produktiv och köra Jaguar?
–  I den intellektuella världen tycker man att det är fint att hålla sig undan, att låta kroppen förfalla och släppa en bok vart sjunde år.

Du har kallats självförhärligande, varför?
– Jag vet inte. Jag har aldrig sagt att jag gjort något bra i mitt liv. Tvärtom har jag ofta talat väl om andra författare, Tomas Tranströmer, Sara Lidman… Jag skrev ju en bok om Stig Dagerman!

Jo, men kan det vara att du ofta berättar om dina bedrifter?
– Jag har sagt att jag framträder oerhört mycket men det måste jag få säga eftersom det är sant. Många står med manus på scen och deklamerar sina dikter medan jag helt utan manuskript kan svinga mig i trapetserna mellan fotboll, filosofi och litteratur. Det klarar ingen annan svensk författare! Jag har inte sagt att jag är bättre men det är bara jag som gör det.

Okej, det har du nog bättre koll på än jag…
– Det kommer aldrig hända igen i svensk litteraturhistoria att någon som spelat fotboll i Malmö FF:s A-lag får Augustpriset i litteratur. Hade jag bott i USA eller Frankrike hade de tyckt att det var mycket speciellt och roligt.

Har du gott självförtroende, Björn?
– Näe… Det tycker jag inte att jag har.

Om man har lågt självförtroende pendlar man ju lätt mellan hybris och självhat. Känner du igen dig i det?
– Jag pendlar inte. Jag säger som det är. Jag håller mig hela tiden till sanningen. Och jag står för det jag säger. Och de gånger jag har gjort något dumt har jag bett om ursäkt.

Som gammal fotbollsspelare är du fortfarande i väldigt god form!
– Ja absolut. Jag tränar fyra dagar i veckan – springer eller går i extremt högt tempo. Alltid på maxfart.

Din hustru Margareta har berättat att du jämrar dig framför spegeln när du rakar dig för att du tycker att du är ful?
– Ja, jag tittar aldrig i spegeln när jag rakar mig. Jag tycker inte om att se min spegelbild. Det har att göra med min läpp. (Björns överläpp började oförklarligt växa när han var i trettonårsåldern.)

– Tre operationer har jag gått igenom. Allt är dokumenterat. Först år 2004 fick jag veta att syndromet kallas Melkersson-Rosenthals syndrom.

År 2007 bestämde du dig för att sluta skriva. Efter alla skriverier ville du ge upp och bli äppelodlare “för äpplen hånar inte”?
– Ja, då var jag övertygad om att jag skulle sluta. Jag har ju äppelodlingar nere i Kivik… Jag tröttnade på allt som skrevs. Jag funderade på att flytta ifrån detta land. Vari består mitt brott? Vill de stöta bort mig för att jag inte följer mallen för hur en författare ska vara? Kan man skriva om filosofi och fotboll på det sätt han gör? Kan man stå på scenen utan manuskript?

Du skrev inte på flera veckor?
– Nej, och det har inte hänt en enda gång sedan jag var 25 år. Jag hade absolut bestämt mig att jag inte skulle skriva mer. Människor ringde och skrev brev och sa att jag inte fick ge upp. Det var mycket vackra ord som till exempel “Du är viktigare än alla andra författare!”

Du fick äta blodtrycksmedicin och funderade på att ta ditt liv?
– Ja, det gick så långt det kunde gå. Alla lögner som skrevs och upprepades. Det tog ju aldrig slut! Att jag bar läppglans och satt stel och orörlig på en författartillställning, som en människa skrev. Jag vet inte ens vad läppglans är och alla som har sett mig vet att jag rör mig flitigt och växlar tempo i min kropp, i min gestik och mina åtbörder… Jag kan heller inte hjälpa att jag inte är skallig och inte behöver färga håret.

Terapi var aldrig aktuellt?
– Nej. Margareta ville nog att jag skulle gå i terapi när jag hade det som svårast. Jag gick väl en gång men det blev ingenting av det för jag tror inte att läkaren klarade av mig. Han visste inte vad han skulle säga till mig.

Du har levt med din hustru Margareta i snart 34 år. Hur träffades ni?
– På en dans på Malmö Nation i Lund 1976.

Stämmer det att hon bar svarta träskor?
– Ja, hon hade bra rytm och stampade så härligt i golvet! Och så sa hon “förlåt, förlåt”, när hon inte förstod min skånska. Vid den tidpunkten var hon dessutom den enda kvinna som inte lät mig följa med hem första kvällen… (skratt).

Det säger mycket om Margareta.
– Ja du, det gör det!

I din bok “Kvinnan är första könet” kan man läsa att du som 16-åring var älskare åt en 40-årig kvinna, “Anna Ribe”. Är det sant?
– O, ja! Min bror vet precis vilken kvinna det var. När hon gick ner och lade sig på gräsmattan om somrarna så sprang alla killar dit för att hon doftade så gott. Sedan gick det en massa rykten att hon var älskarinna åt bland andra överläkaren på Malmö sjukhus… Men hade de bara vetat hur det var med mig och henne där…

Du berättade aldrig om er historia för vänner?
– Är du inte klok? Jag hade ju min läpp som jag mobbades för och jag var knappt femton år. Denna kvinna var ju närmare fyrtio.

Hade inte ett avslöjande varit en revansch på mobbarna? Du hade ju ihop det med Malmös Rita Hayworth!
– Nej, jag var så mobbad. Dessutom har jag aldrig gillat det här grabbsnacket. Jag tycker inte om när man pratar om kvinnor på det sättet. Det har kanske med min bakgrund i Elimförsamlingen att göra.

Samtidigt som du träffade “Anna” slogs två andra unga kvinnor om din gunst, i din självbiografi kallade Matilda Björk och Greta Fries?
– Ja, Matilda Björk vågade jag knappt gå nära i början för hon bodde ute på Östergård som ansågs vara ett farligt område i Malmö. Jag var förtjust i mörka kvinnor…

– Jag har fyra kvinnor som jag alltid tyckt varit extremt vackra – Maria Scherer, Amelia Adamo, Susanne Brögger och Marianne von Baumgarten. Dem är jag svag för. Och jag har träffat dem allihop!

Man får intryck av att kvinnor alltid flockats runt dig?
– Ja, men vi kan inte gå in på det nu. Jag svarar normalt inte på sådana frågor. Ska man sammanfatta, så är det klart att jag har varit omhuldad av kvinnor. Jag är fascinerad av kvinnor, de är enormt spännande och jag har alltid haft väldig respekt för dem.

Men det är känt att när du föreläser kommer kvinnor i drivor. Är det svårt att vara trogen?
– (Skratt)… Sådant svarar jag aldrig på. Det beror på hur du är som människa. Jag försöker att respektera Margareta i alla lägen och då måste man ju tänka på vad som skulle bli fallet om jag svek henne.

Dina ord – “ranelidskan” – bara kommer?
– Ja, det är märkligt. Det är ett sådant enormt sorl och larm på jorden idag. Jag är bara en slags transformator som kan omvandla detta sorl till mina klanger, mina dofter och mina färger i språket. Till sist går det ut i min fingerblomma. Så blir det som en genetisk slinga på en vit äng.

Du har sagt att du skriver Guds språk?
– Ja, på något sätt är det ju det. Gud måste vara inblandad i människans språk för egentligen kan inte människan tala. Det är ett stort mirakel ingen kan förklara. Det finns heller ingen naturvetenskapsman som kan förklara vad skratt och gråt är. Därför har jag sagt att när människans kropp är för liten, skrattar och gråter hon. Det är en typisk Ranelid-mening det! Du ska få tjugo Ranelid-meningar av mig nu – är du med? (Han harklar sig och rätar på ryggen.)

– Gud sover alltid utomhus men han har nycklar till alla lås. Varje havande kvinna bär två hjärtan som slår i ett tempel. Och säger mannen grymma ord till Marilyn Monroe håller hon andan och tröstar alla fula människor på jorden. Min själ väger inte mer än drömmen i en fjäril…

(Och så fortsätter Björn i dryga sex minuter att deklamera ur sina böcker. Utan manus. De sista minuterna på engelska.)

– Nu fick du det både på svenska och engelska utan att jag kom av mig en enda sekund! Där har du en del av förklaringen till att jag retar gallfeber på vissa.

Pluggar du in dina böcker?
– Nej, aldrig. Jag är mycket dålig på att lära mig innantill. Det handlar om koncentration. Och sedan att jag är avslappnad. Jag fruktar ingenting.

Du omsätter runt 50 miljoner. Är du generös mot dina barn?
– Ja, det är jag. De får allt de pekar på. Jag satsar väldigt mycket på mina barn. Jag har två med Margareta och två sedan tidigare. Och jag har två barnbarn! Dels min dotter Agnes son, Ryder Jackson… Döpt efter vem? Ja, fråga inte mig! Agnes skickar mig bilder på honom varenda dag, det är jätteroligt.

– Ni kan ta några bilder när jag deklamerar. Kom här nu när jag deklamerar. Jag tar från min bok “Till alla människor på jorden och i himlen”. Nu får ni vara med här, för nu kör jag…