Anja Kontor:Jag kan inte kräva mer av livet!
Anja Kontors föräldrar kom till Sverige som flyktingar undan kriget. För Anja är det viktigt att hålla sin släkts dramatiska historia vid liv och berättar ofta om sitt förflutna för sonen Noah, 6 år. Tillsamman går till kyrkan och tänder ljus för Anjas mormor som förlorade två barn.
I Domkyrkan finner Anja ro, inte minst i jultid. I år kommer hon, maken Micke och sonen Noah att gå på orgelkonsert här på julafton.
Hennes svarta boots har sylvassa klackar och andas mer rockmusik än kyrkorgel. Ändå är det med stor andäktighet Anja Kontor tar ett kliv över tröskeln till Uppsala Domkyrka som mäktig reser sig 118 meter upp i luften.
– Känn på lukten, säger hon. Det här är medmänsklig trygghet.
Under hennes fötter ligger storheter som Gustaf Vasa och Carl von Linné begravda. Hela byggnaden andas historia. Ändå är det just här Anja fångar nuet.
– Domkyrkan är min reträttplats, säger den populära Go'kväll-profilen. Hit går jag för att återknyta kontakten med mig själv, kanske gråta en skvätt eller bara söka stillheten och inte vara tillgänglig för någon.
Anja ler det välbekanta, varma leendet som ger henne gropar i kinderna. Hon är lugn och avstressad, trots att julen står för dörren.
– Jag är bra på att inte bli hysterisk kring jul, skrattar hon. För jag njuter! Tiden från första advent fram till julafton är min favoritperiod på året.
Och Domkyrkan är en viktig plats.
– Jag har varit här på midnattsmässa många gånger, säger Anja. Men i år kommer jag, Micke och Noah att gå hit på julaftons eftermiddag. Då är det orgelkonsert. Det är häftigt att sitta och tänka på vad som hände här för 800 år sedan, och samtidigt samla själslig kraft i vår tid.
Den här julen är lugn och ro extra viktigt för Anja. I år blir ingenting sig likt. Anja missar familjens härliga julmorgonstradition, då de alla tre sitter uppkrupna i sängen och äter frukost med varm choklad och Noah får öppna två av sina julklappar.
I år kommer jobbet före. Anja och hennes Go'kväll-kollegor Beppe och Joachim ska vara lillejulaftonsvärdar i direktsändning från SVT-studion i Umeå, från kl 21 fram till midnatt. Med skön musik, pyssel och mycket mys ska de få oss att släppa julhetsen. Först på julaftons morgon kan Anja ta flyget hem till Uppsala.
Julosten köper Anja alltid i Saluhallen i Uppsala. Här får hon hjälp av Marita i Ostboden.
Firar jul själva
– Vi ska klä granen, äta julmat, gå en promenad. Och när tomten varit på besök och Noah har somnat, då sätter Micke och jag oss i soffan och ser på film och myser. Sen äter vi kanske lite julmat till, gärna Mickes hemlagade Janssons frestelse.
– Under julledigheten brukar vi också hinna med lite renoveringsarbete, då åker blåstället på. I år väntar ett bastubygge i vår lilla stuga i de uppländska skogarna
För Anja är julen befriad från måsten. Därför firar hon och familjen olika sorters jul olika år. Är de inte ensamma så firar de tillsammans med hela släkten. Eller med massor av vänner.
– Julen får inte fyllas med krav – julen står för glädje, säger Anja. Det får vi aldrig glömma bort!
Glädjen ska uppväga den knut av sorg som ibland bor i hennes hjärta. Ett slags osynligt arv som hennes släkt burit på i generationer och som ständigt lever, även i tystnaden.
Mormor Frida, med rötter i Ungern, överlevde två världskrig, hungersnöd, ondska och den svåra förlusten av två barn. Hennes sista flykt var undan Berlinmuren och hon fick leva sina sista år i fred och stillhet i Hamburg. Dotter Loni, Anjas mamma, lyckades ta sig till tryggheten i Sverige.
Anjas rysk-österrikiske farfar satt i koncentrationsläger. Men hans son Kurt, Anjas pappa, lyckades han fly från kriget tillsammans med sin mor och syster. Det var mitt i vintern när syskonen pressades in i en boskapsvagn med utslitna sommarskor på fötterna utan att veta vart de var på väg. Resan pågick i veckor och många av barnen frös ihjäl.
 Julen 1968, Anja 4 år tillsammans med föräldrarna Loni och Kurt i tvårummaren i Märsta. |  4-åriga Anja lussar för mamma Loni 1968. |
 Tomten kom med en docksäng som pappa Kurt själv hade byggt. Tomten är förresten väldigt lik pappa… | |
Mötte kärleken
– Mina föräldrar har samma fasansfulla historia, uppväxta med sönderbombade hus och ständiga flyglarm, säger Anja. De kom till Sverige från var sitt håll, båda med två tomma händer. De mötte varandra 1960 i Gamla Stan i Stockholm, på dans med Sven-Ingvars.
Anja ler och det glittrar i hennes mörka ögon.
– Trots sin bakgrund blev mina föräldrar två varma människor.
Pappa Kurt som jobbade med att laga truckar, hade matlåda och var stolt över att vara vanlig knegare. Mamma Loni som hade dagbarn och gjorde tavlor av allt från löv till handdukar, tog tillvara allt som fanns i naturen. Och varje jul fick Anja och hennes fyra år yngre syster Claudia, julklappar som pappa själv tillverkat.
– Jag minns när vi mötte dem vid tåget, säger Anja. Kanske den stora resväskan innehöll den en docka… Självklart fanns där godsaker från Tyskland och Österrike som blev exotiska ihop med våra svenska köttbullar.
Hälsade på farmorAndra jular åkte familjen Kontor och hälsade på Anjas farmor, faster och kusiner i DDR. Då packades den lilla Volkswagen med allt från julgranskulor till schampo.
– Vid gränsen fick vi kliva av, då tömdes bilen på varenda pinal, minns Anja. Sedan fick mamma och pappa lasta in alltihop igen, det vill säga allt som gränsvakterna inte behöll själva…
Jularna i DDR var gråa och en märklig upplevelse för en Stockholmsflicka klädd i moderiktiga Wrangler-jeans.
– Människor smög bakom mig, alldeles tysta, och bara tittade på mina byxor, säger Anja.
– Jag minns karpen som en jul bodde i farmors badkar. Den hade hon köpt flera veckor före jul, för att åtminstone kunna servera en rätt på julbordet. Vi köade i flera dagar för att köpa två apelsiner och varje dag tvingades vi gå till Rådhuset och anmäla oss och betala för att få vara i landet.
– Men det värsta var att vi bara fick tillstånd att hälsa på dem en gång per år och att de aldrig kunde komma till oss. Det var ofattbart för ett litet barn från Sverige, att de byggt en mur som förhindrade mig från att krama min farmor.
Stod varandra näraAv alla släktingar var mormor Frida den som stod Anja närmast.
– Vi träffades mycket oftare eftersom hon bodde på rätt sida av muren, säger Anja. Hon lärde mig tyska innan jag kunde prata svenska och i hela mitt liv fanns hon nära mig. Hon var ingen Bullerby-mormor, men hon var människa så gott hon kunde, med det hon hade i bagaget. Hon dog år 2000, 91 år gammal. Just då satt jag i direktsändning. Min mor ringde mig timmarna efteråt och då var det svårt att vara i ett övernattningsrum i Norrland med flera dagar kvar av veckans sändning. Jag ville ju åka till Hamburg!
Anja tystnar ett ögonblick.
– Vi möttes hela livet, mormor och jag, så vi hade inget ouppklarat. När hon dog kände jag inte att jag missat något. Det var ett väldigt lugn som infann sig.
Anja är mån om att hålla sin dramatiska bakgrund vid liv, därför berättar hon ofta för sonen Noah och de går tillsammans till Domkyrkan och tänder ljus för de anhöriga.
– Det är viktigt att Noah känner mitt förflutna. Jag vill inte att han ska möta det som en tyst sorg.
Överhuvudtaget är Anja noga med att Noah ska få perspektiv på livet, inte minst i jultid.
Årets upplevelsejulklapp har de tagit ut i förväg. I september åkte de till Paris och gick på konsert med Madonna, tillsammans med 80 000 andra fans.
En stor idol
Hon sveper den vinröda kappan om sig och stannar till vid en butik som säljer vackra julkransar.
– Min jul är vit och grön, säger Anja. Till jul tar jag in halva skogen, återvinner det som naturen släppt ifrån sig – det som ändå ska förmultna. Det enkla blir ofta det mest magnifika av allt. Jag dukar med lavar och kvistar och hänger upp grenar i lamporna och pyntar dem med prismor.
Hon berättar om sin favoritplats på jorden, norra Öland med sin karga, ensliga natur. Där känner hon trygghet.
– Vår familj flyttade till Öland när jag var 13 år. Då hatade jag det. Jag var förortsungen som spelade elbas i ett band. Plötsligt bodde jag i Mörbylånga där jag, med mitt svarta hår, var en exotisk figur, ett ufo. Jag var så sur att jag försökte "rymma" två gånger, men jag kom aldrig längre än till Nybro… Det var inte särskilt dramatiskt.
Idag har hon ett hjärtligt förhållande till Öland. Numera "rymmer" hon till Öland så fort hon har en ledig stund.