Susanne har överlevt cancer – fyra gånger!

Pigg, vältränad och stark – ingen som träffar Susanne, 32, kan tro att hon överlevt cancer. Fyra gånger. Men det var först när hon fick chansen att vara med i en SVT-dokumentären "Himlen kan vänta" som hon verkligen vågade prata om sin tuffa kamp.

Dokumentär om dödlig diagnos

“Himlen kan vänta”är en serie i åtta avsnitt som skildrar fem människor som fått en diagnos om en dödlig sjukdom. Anne Lundberg, som blev årets Kristallen-vinnare i kategorin “Årets kvinnliga programledare”, leder serien.

Serien sänds torsdagar kl. 21.30 i SVT2.

Susanne har överlevt cancer – fyra gånger!

Susanne med rhodesian ridgeback-hundarna Zicko och Azlan.

 

Att livet kunde vara så här fantastiskt! Susanne Bernhardsson Marbe, 25, tittade på det lilla knytet som låg i hennes famn och sov. Hennes son. Ett friskt och efterlängtat barn som hon aldrig någonsin skulle överge eller sluta älska. Äntligen hade hon fått sin egen lilla familj, en uppgift större än något annat. Där och då visste Susanne att hon var lycklig. Vad hon inte visste var att i kroppen som nyss framfött detta ljuvliga barn, växte en knöl. En elakartad tumör. Cancer.

– Jag kände den först när jag ammade min son Michael, berättar Susanne, idag 32 år, när vi träffar henne i hemmet i den lilla byn Stehag utanför Eslöv. Jag hade ont i ena bröstet men när jag kontaktade barnmorskorna sa de att det var normalt med svullna bröstkörtlar. Så jag antog att det skulle vara så. Men när smärtan inte försvunnit efter sex månader blev jag orolig.

Hon föser en hårslinga bakom örat och fortsätter sedan att berätta. Christian, Susannes sambo, hade precis förlorat sin mamma i bröstcancer så Susanne var väl medveten om sjukdomen. Men svärmor hade ju ändå varit i övre medelåldern. Susanne var ju bara 25 år! En hälsosam tjej som sedan fyra års ålder spelat fotboll och tränat gymnastik. Vem som helst men inte hon. Den okända smärtan gav henne dock ingen ro. Något var fel! Och efter mycket tjat på vårdcentralen blev Susanne skickad på mammografi som svart på vitt bekräftade en nybliven mammas värsta mardröm – en knöl i bröstet.  

Susanne har överlevt cancer – fyra gånger!

Susanne var nybliven mamma till Michael, idag sju år, när hon drabbades av bröstcancer.

– Läkarna började ta en massa prover och gång på gång sa de till mig: “Oroa dig inte, du är så ung. Det är ingen fara!” I väntan på provresultat gick jag in i ett vakuum. Än idag känns allt som ett suddigt minne, säger hon och lutar sig fram över köksbordet.

Det var inte så här hon hade tänkt sig sin första tid som mamma. Där hemma fanns ju ett litet barn som behövde henne mer än någonsin.

Läkarna släppte bomben

Beskedet kom en vacker höstdag. Susanne som så smått hade börjat jobba efter mammaledigheten satt vid sitt skrivbord på banken i Eslöv när telefonen ringde.

– ”Kan du komma in till vårdcentralen idag?” Det var min läkares röst i luren. Då förstod jag.

Hon ringde sin sambo som i ilfart körde till Eslöv för att hämta en skakad Susanne. De hade på nära håll bevittnat hur bröstcancer krävt ett liv. Skulle de nu tvingas återuppleva allt igen?

– Läkarna var bra på att släppa bomben, berättar hon. “Du hade rätt”, minns jag att de sa. De fick skamset be om ursäkt för att de inte hade tagit min oro på allvar. Man kan drabbas av bröstcancer som 25-åring.

Cancer. Döden. Susannes tankar for som virvlar. Läkaren pratade men hon hörde inte längre vad han sa. Det enda som fyllde hennes huvud var Michael, hennes lille son. Vad skulle hända med honom om hon dog?

– ”Jag kommer att dö. Jag måste ordna med huset och fixa allt för min son och min sambo”, tänkte jag. Jag är sådan som person att jag ska klara allt själv, en extrem kontrollmänniska, ler hon. Jag tar bara hjälp av andra i absolut nödfall. Läkarna erbjöd mig någon att tala med men jag ville inte ha hjälp utifrån.

Ville inte oroa Michael

För Susanne och Christian blev tiden som följde ett kraftprov i styrka och tålamod. Först det tunga telefonsamtalet till hennes egna föräldrar. Och sedan sonen. Hur skulle hon förklara för en ettåring att mamma är sjuk? För ett litet barn måste vardagen fungera, mat stå på bordet, föräldrarna finnas till hands – livet måste levas som om det vore en självklarhet.

– Vi ville inte oroa Michael. När han var vaken höll vi upp en fasad att allt var som vanligt. Men så fort han somnat rasade allt och vi bara grät. Alla omkring mig sa: “Hur kan du vara så stark?” Man har inget val! Jag har barn, jag måste orka. Det hade de också gjort om de var i min situation.

Tumören opererades bort. En “tårtbit” av vänstra bröstet, som hon själv beskriver det. Under operationen undersöktes även lymfkörtlarna i armhålan i det fall cancern hade spridit sig. Svaren visade positivt men läkarna bedömde då ingen fara för fler tumörer.

Tussar på kudden

Familjens hundar Zicko och Azlan, båda av rasen rhodesian ridgeback, skäller plötsligt till av ett ljud utifrån. Susanne lugnar ner dem och förklarar hur beskyddande de är när hon är ensam hemma.

Hon berättar sedan om cellgiftsbehandlingen som följde operationen. Hur hon förberedde sig på att mista sitt vackra, långa hår genom att först klippa det kort. Hur hon vaknade och såg tussar av hår på kudden. Och sedan det oundvikliga – när allt rakades bort.

– Jag minns hur min mans syster kom på lillejulafton och satte mig på en stol i badrummet framför spegeln. När hon sedan började raka bort mitt hår fick jag vända bort huvudet… Jag bara grät. Det var hemskt!

Julen följdes av fem veckors daglig strålning på sjukhuset i Lund. Behandlingens sista moment. Snart, snart skulle hon få ta igen all förlorad tid med sin son, bara vara mamma. Och när behandlingen till slut var över vågade hon tänka: “Nu är jag frisk.”

– Det var så befriande! Nu var det bara min och Michaels tid.

På en hylla över köksbordet står ett vackert foto av Susanne och Christian. Bröllopsfotot. Det svåra året hade efterlämnat ett budskap – att aldrig ta något för givet. Om giftermål är en dröm, varför vänta? Bruden på bilden är strålande vacker, en sinnebild av hälsa. Ingen kan ana att Susanne precis innan opererats för knutor på halsen.  

Susanne har överlevt cancer – fyra gånger!

Susanne och maken Christian gifte sig kort efter att hon avslutat sin behandling mot bröstcancer.

För cancern kom tillbaka.

– Läkarna kallade det struma så jag tänkte först inte att det var cancer. Det enda jag ville var att ärret efter operationen skulle bli så diskret som möjligt. Jag ville ju vara fin i min klänning!

Tredje bakslaget

Det nygifta paret vågade planera för framtiden, för fler barn. Halsknutorna var borttagna och ännu hade ingen nämnt ordet spridd bröstcancer. Vardagens trygga lunk med familjeliv, hus och hemmasysslor hade aldrig förr känts så värdefull. Susannes styrka, att snabbt finna sig i situationer och inte älta, gav henne en känsla av lugn. Allt skulle bli bra!

Då kom bakslag nummer tre. Läkarna upptäckte en cysta på hennes ena äggstock. Domen blev dubbel – inte nog med att cancern var tillbaka, Susanne skulle aldrig mer kunna bli mamma.

– Det var tufft, säger hon och tittar ner i bordet. Precis då började våra vänner skaffa barn nummer två och jag tyckte att jag såg barnvagnar överallt. Jag hade ju alltid velat ha en stor familj…

Knappt 30 år gammal, med bortopererade äggstockar, tvingades Susanne dessutom att genomgå klimakteriets våndor med humörsvängningar, svettningar och frossa om vartannat. Men som så många gånger förr reste hon sig och omfamnade vardagens rutiner och en längtan efter att allt skulle återgå till det normala. Hon vägrade att bli “den sjuka på byn”.

– Omgivningens reaktioner var svårast. Jag har ju aldrig sett mig själv som sjuk. Jag är inte min sjukdom! “Hur är det med dig?” kunde folk fråga och man såg ömkan i deras ögon. Behandla mig som vanligt även om jag inte har hår på huvudet! Mina vänner var verkligen bra på det, det är jag tacksam för.

Spridd bröstcancer

Susanne har överlevt cancer – fyra gånger!Nu var diagnosen ställd bortom all tvivel. Spridd bröstcancer. En sjukdom som inte går att bota och ej heller förebygga. “Vi vet inte”, är det enda svar Susanne får när hon frågat om prognosen. Regelbundna kontroller för resten av livet är det enda tillförlitliga. “Lev som om du vore frisk.”

– När jag var på cellgiftsbehandling såg jag hur andra drabbade satt och pratade om hur dåligt de mådde. Hur hemskt allt var. Jag hade alltid med mig hörlurar och lyssnade på musik för att slippa höra. Jag vet att det är provocerande men jag blir sjuk av att vara med sjuka människor. Jag vill inte ha den gemenskapen. Med friska människor omkring mig blir jag frisk.

Klara sig själv. Från liten fotbollsspelande tjej till vuxen kvinna som flera gånger trotsat döden. Aldrig be om hjälp. Susanne opererades totalt tre gånger för cancer inom loppet av lika många år. Och hösten 2005 var det dags igen. Denna gång satt tumören på levern, ett av kroppens känsligaste organ. Susanne minns, tar ett djupt andetag och berättar.

– Jag var på Friskis och Svettis och tränade när jag plötsligt kände något konstigt vid revbenen. Smärtan släppte inte så jag gick till vårdcentralen och bad om en skiktröntgen. “Du är nog bara förstoppad”, sa de och skickade hem mig med laxerande medel. En vecka senare ringde jag dem och sa: “Antingen undersöker ni mig ordentligt eller så skickar ni mig till psyket!”

Återigen fick hon rätt i sin oro. Efter grundlig undersökning lokaliserade läkarna tumören och karusellen var i gång igen.

– När det precis händer, när beskedet kommer blir man knäpp. Men vardagen kommer snabbt i fatt mig. Det ligger inte för mig att tänka på döden även om den är mer påtaglig för mig än för andra. Jag tänker mer på hur jag ska ha allt fixat i fall att… tvättat alla kläder, bäddat rent i sängarna, ordnat med föräldramöten. Allt måste vara i ordning om jag ska dö.

Befriande att prata

Hon säger att hon har haft svårt att tala om känslor kring det som hänt, att öppna upp sitt innersta. “Och min man är en riktig mussla”, ler hon. De har varit tillsammans sedan 1992 och känner varandra så väl att de vet precis hur den andra tänker och vill ha det. Ändå var det befriande att få prata om de tuffa åren inför en TV-kamera. För under sjukdomstiden blev Susanne, via tips från Cancerfonden, tillfrågad om hon ville ställa upp i en SVT-dokumentär, “Himlen kan vänta”, om människor som levt med eller lever med en svår sjukdom.

– De filmade mig under 1,5 år. Jag såg det som en chans för mig och min familj att bearbeta det som hänt, jag var tvungen att berätta! Och jag har vågat visa känslor inför kameran. Kanske kan jag hjälpa andra i en liknande situation? Jag vill visa att livet inte tar slut när man blir sjuk.

Hennes stora ögon glittrar när hon får frågan om vad hon drömmer om inför framtiden.

– Åh, jag lever från undersökning till undersökning. Jag är ju metastasfri sedan ett år, så jag räknar mig som frisk. Men jag skulle bli väldigt lycklig om jag får se min son ta studenten och gifta sig.

Scroll to Top