Cecilia Hagen:Det är vi kvinnor över 60 som är bäst

En dag för sex år sen dyker en bortglömd dagbok upp i journalisten och författaren Cecilia Hagens dator. Med stigande förvåning börjar hon läsa den. Är det verkligen hon som skrivit dessa rader? Sida upp och sida ner beklagar hon sig över hur oälskad, föga uppskattad och utfrusen hon känner sig på jobbet. Ingen vill ha det hon skriver! Hon är 56 år, alla gamla arbetskamrater är utflugna och redaktionen på Expressen kryllar av yngre kollegor som alla verkar vända ryggen åt henne… En bild av elände. Men, det vände.

Fyra år senare får Cecilia Stora Journalistpriset för sin journalistiska gärning. Hennes söndagsintervjuer i Expressen tillhör idag tidningens mer uppskattade inslag, liksom kåserierna. Så avstressad och trygg som hon nu känner sig i jobbet har hon väl aldrig känt sig förr. Bara hon får tid att förbereda sig ordentligt inför mötena med allsköns personligheter som David Attenborough, Jane Fonda, Nils-Petter Sundgren och Victoria Silvstedt. Hon har dessutom blivit mycket uppmärksammad i TV:s “På Spåret” tillsammans med parhästen Lennart “Hoa Hoa” Dahlgren.

– De ska ha planerat att byta ut mig mot en yngre förmåga, något som gentlemannen Hoa Hoa satte p för. Det hade han verkligen inte behövt göra för min skull, säger Cecilia med ett leende.

Kom ur krisen

Ålderstänkande är ju så tråkigt, vilket hon också poängterar i sin senaste bok “Kulla-Gulla stretar vidare. Lägesrapport vid 60+”, som nyligen kom ut. En liten bibel för mogna kvinnor att känna igen sig i och skratta mycket med.

– Krisen för sex år sen kom jag igenom utan att riktigt veta hur det gick till. Jag minns inte ens att jag varit med om den, hur konstigt det än kan låta. Nu har jag blivit klok på alla sätt. Jag lever ett angenämt liv och har frihet i jobbet att komma och gå lite som jag vill. Det enda tråkiga är att åren går så fort.

HJ hälsar på hemma hos Cecilia i hennes nästan 200-åriga hem på Djurgården i Stockholm, ett gult trähus med verandor och kolonner som hon ärvt av mormor Greta Berg, född Bonnier.

 
Morfar Tor lärde mig hur man behandlar böcker och mormor Greta var min trygga famn under min uppväxt.

Höstrosorna prunkar utanför i täppan och väggarna innanför ytterporten är klädda med tavlor, varav flera av Cecilias älskade mormor. (För övrigt anser dotterdottern att Carl Larssons målning av mormor på Dalarö från 1891 bör återbördas till huset. Nu finns tavlan på nedre Manilla, Bonniers släktresidens, som ligger en liten bit längre bort.) I stora rummet trängs massor med böcker i sina hyllor och i arbetsrummet med sjöutsikt tronar datorn, det oumbärliga arbetsredskapet.

– Jag ärvde faktiskt bara halva huset, påpekar Cecilia. Men jag hade aldrig riktigt lämnat det. Större delen av mitt liv har jag i olika perioder bott i olika hörn av detta hus. Mormor var också den jag tydde mig till under barndom och tonår, när mina föräldrar hade placerat mig på internatskola i Sigtuna. Jag var bara 11 år när jag måste hem till Sverige efter att hela familjen bott utomlands i flera år. Då hade vi bott i London, Prag och i Bonn bland annat.

Ett hårt slag

Pappa Tord Hagen var diplomat och mamma Lena var “inte riktigt klok”, med Cecilias egna ord. Modern hade problem med nerverna, som det hette förr, och kunde inte förmedla någon trygghet till barnen.

– Här är jag med mor och bror. Mor var inte klok och min bror förlorade jag alltför tidigt.

– Jag är mer omvårdad av tjänstefolk och guvernanter än av mina föräldrar, konstaterar Cecilia. När jag var 16 år skildes de, vilket var ett hårt slag. Pappa var inte en särskilt inkännande person om man säger så, men han var ju ett barn av sin tid. Han fortsatte ha det bra i utlandet, gifte om sig och fick ett sladdbarn, medan mamma levde ensam. Ett tag bodde vi i mormors hus båda två och det var inte helt lätt att ha mamma som grannen under… Nu är både pappa och mamma borta. Min bror miste jag redan 1991. Han var ekonom och bevistade en konferens, när han fick en infarkt under en joggingtur. Han var snäll och uppmuntrande mot sin lilla stygga syster. Det är mycket tråkigt att nu inte ha någon att diskutera sin barndom med, någon som var med och vet hur det var.

I Cecilias släkt finns många starka personligheter på både mors- och farssidan. Farmor Ellen Hagen blev exempelvis ordförande i Folkpartiets kvinnoförbund och farfar Robert var landshövding i Gävle.

– Ett av mina viktigaste arv är kärleken till böckerna. Nuförtiden har ju böcker kort livslängd. Men förr. Då sprättade man upp böcker, kommer du ihåg det? Min morfar Tor lärde mig hur man gjorde. Sedan läste man sin bok med andakt och ställde in den i sin hylla att tas fram för framtida bruk.

Avslöjar klasskillnader

Inte konstigt, att Cecilia tycker om böcker. Hon är ju även dotterdotterdotter till Karl Otto Bonnier, den legendariske bokförläggaren. “De osannolika systrarna Mitford”, “Mina resor med Diana” och berättelserna om överklassparet Charlotte och Fredrik är några av hennes egna böcker, som lockat till sig mängder med tacksamma läsare.

– Vissa av mina gamla vänner ser nog lite oroliga ut när jag kommer i närheten, säger Cecilia med ett leende. Hon har ju avslöjat en hel del fakta om överklassens liv och vanor, kunskaper hon insupit under sitt liv i samma kretsar.

– Men egentligen tycker jag att vi människor är mycket lika, oavsett samhällsklass. Vi har samma behov och samma känslor. Att de vuxna i överklassen skulle vara kyligare än andra, det tror jag inte riktigt på. Och stenhårda regler för hur man ska uppföra sig, de finns överallt.

Med “Kulla-Gulla i övergångsåldern” och den nyss utgivna uppföljaren har Cecilia nu gjort sig till taleskvinna för en åldersgrupp som förr var ganska osynlig.

– Det är vi kvinnor över 60 som är flest och på många sätt bäst. Och som sitter inne med livserfarenheten. Även om vi börjar bli lite glömska och inte är så bra på att programmera den nya DVD-spelaren, som Cecilia säger.

– Jag lever ett angenämt liv och har frihet i jobbet att komma och gå lite som jag vill. Det enda tråkiga är att åren går så fort.

Själv har hon tagit till sig den nya tekniken med och lust, både datorer och mobiler.

– Men det tråkiga med de här verktygen är ju att de gör det möjligt för oss att välja bort att prata med och träffa varandra. Nu sitter man på redaktionen och skickar mejl till den som bara sitter ett par meter ifrån en.
Annat var det förr. Mer än 40 år har hunnit gå sedan Cecilia hoppade av Handelshögskolan, som hon tyckte var hisnande ointressant, för att bli journalist på tvärs mot pappas önskemål. Trots detta hjälpte han henne in på Veckojournalen där Börge Bengtsson då var chefredaktör.

– En skrämmande sådan. Vad rädd man var när man blev inkallad till hans rum och stod vid hans skrivbord och väntade på honom… Samtidigt fick jag uppmuntran och snällhet från Barbro Alving, Bang, som också arbetade på tidningen.

Går inte ändra

På Expressen har Cecilia nu jobbat i 35 år, ett svårslaget rekord i trohet mot en tidning.

– Jag hade varit där i tre år när jag gifte mig med Ingemar Unge, som är journalist på tidningen VI. Tillsammans har vi Josefin och Jonatan, men äktenskapet höll inte. När man gifter sig tror man ju ofta att man kan ändra på det man inte gillar hos den andre. Man vill fullända den oslipade diamanten… Men om jag lärt mig något, så är det att man inte kan ändra på någon annan människa. Möjligen kan man lära av sina egna tillkortakommanden och ändra på sig själv.

Cecilia beklagar sig inte över att under många år ha haft huvudansvaret för barnen, både praktiskt och ekonomiskt. De är ju det käraste hon har och även om de nu flugit ur boet, helt nyligen för gott, hänger deras namnskyltar kvar på föräldrahemmets yttervägg.

– Unga av idag har det mycket tuffare än vad vi hade på vår tid. Det är svårare att få bostad, jobb och en anständig lön och vi föräldrar får ofta hjälpa till långt efter det barnen blivit vuxna. Men jag har ett bra liv. Jag tror mer på att odla själen och hjärtat, att läsa och diskutera, än gå på gym och jogga. Visst promenerar jag gärna, men det är väldigt lätt att låta bli… Och att släppa in en man i mitt hem och i mina rutiner, det vill jag verkligen inte. Även om det skulle vara trevligt att ha någon att resa med!