Maria Larsson: Visst kan jag tänka mig att vårda mina föräldrar

– Utan anhörigvårdare skulle hela vårdsverige rasa samman, säger äldre- och folkhälsominister Maria Larsson.

I Hemmets Journal nummer 39 och 40 har vi berättat om anhörigvårdarnas situation. En grupp som sällan gör sig hörd, men äldre- och folkhälsoministern Maria Larsson (kd) känner stort engagemang för dem.

Hon är 52 år och har gamla föräldrar som hon gärna skulle vilja ta hand om på heltid i framtiden, men inser att det är ett krävande arbete.

– Anhörigvårdarna lever med sin uppgift 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året, säger hon. Om alla beslutade sig för att gå ut i gemensam strejk skulle hela vårdsverige rasa samman!

Från årsskiftet sker också en lagändring som kan komma att innebära att anhörigvårdarnas situation förbättras.

Fram till nu har det varit frivilligt för kommunerna att ge stöd till anhörigvårdare. Nu skärps lagen.

– Hittills har det stått i socialtjänstlagen att kommunerna bör ge stöd, säger Maria Larsson. Nu ändrar vi lagen till att de SKA.

Men vad innebär det konkret för den som vårdar en anhörig?

– Först och främst att man som anhörigvårdare har rätt att kräva att man får sina behov prövade. Stödet kommer alltid att utformas individuellt. Det kan handla om hjälp till avlösning, korttidsboende för den som är sjuk, utbildning om sjukdomen, hjälp med det som är tungt rent fysiskt. Vi vet att anhörigvårdarna ofta själv blir sjuka eftersom arbetet är tungt.

100 miljoner av statliga pengar ska avsättas till anhörigstöd i Sveriges 290 kommuner för år 2009. Är det tillräckligt?
– Ja, förhoppningsvis. Man måste komma ihåg att satsningen på anhörigstöd pågått under lång tid, det har redan satsats statliga pengar under flera år.

Ja, den förra regeringen beslöt redan år 2000 att satsa 300 miljoner under tre år och fortsatte satsningen med undantag av ett år när man tog bort stödet. Har ni samma syn på frågor om anhörigvård?
– Det har vi nog i stort även om det här alltid varit en fråga som i hög grad engagerat mitt parti, kristdemokraterna.

Jag antar att du har träffat många anhörigvårdare. Har du något intryck av vad de flesta tycker är det mest angelägna att få hjälp med?
– Jo, jag träffar många som vårdar sjuka anhöriga och det är ingen tvekan om att möjlighet till avlastning och egen tid är oerhört viktigt för den som är anhörigvårdare, kanske det allra viktigaste. 

– Att kunna uträtta ärenden på egen hand, gå till frissan, strosa på stan, ha lite eget socialt liv, kanske göra en resa.

– Det är också påfallande att väldigt många känner behov av att få lära sig mer om sin anhöriges sjukdom. Hur kan situationen se ut om något år, vad kan man vänta sig av framtiden är frågor som man grubblar mycket över.

– Att anhörigvårdarna, i t ex studiecirklar, får möjligheter att skaffa sig kunskap om sjukdomen är faktiskt en mycket viktig del av stödet till de anhöriga.

Anhörigvårdarna är en tyst grupp som sällan gör sin röst hörd. Är det ett problem?
– Ja, det är det, men man är medveten om problemet ute i kommunerna och man gör ett gott arbete med att försöka hitta dem.

– På många håll bedrivs uppsökande verksamhet bland äldre och man har också ofta samarbete med primärvården.

– Det visar sig ofta att många har slitit länge i det tysta, men det är alltså en rättighet att få kartlagt sitt behov av hjälp.

Sparar inte anhörigvårdarna väldigt mycket pengar åt samhället?
– Ja, det är ingen tvekan om att vårdkostnaderna i Sverige skulle se annorlunda ut om inte alla anhörigvårdare fanns, men jag värjer mig väldigt emot att tala om att de sparar pengar åt samhället!

– Hela samhället har anledning att känna tacksamhet mot anhörigvårdarna, men ingen som vårdar en anhörig ska känna att man gör det för att spara pengar åt staten. Det ska handlar om att man själv vill göra det för någon som står en nära.

– Att de betyder oerhört mycket för den de vårdar är det ingen tvekan om. Jag vet att det finns undersökningar som visar att man till och med medvetslösa personer ser en positiv förändring i hälsotillståndet när en anhörig kommer in i rummet.

– Den tryggheten man kan ge som anhörigvårdare står i en klass för sig!

Vilka personliga erfarenheter har du i de här frågorna?
– Jag är uppvuxen på landet i Småland där vi levde tre generationer tillsammans. Min farfar bodde hemma hos oss och behövde, som många äldre, hjälp med en del, även om han också gjorde en stor insats för oss barn. I övre tonåren bodde jag i samma stad som mina morföräldrar och fick hjälpa dem med t ex tvätt.

– Idag är mina egna föräldrar 89 och 85 år och än så länge relativt pigga, men när jag är hemma hjälper jag dem så mycket jag kan och hinner. Tyvärr är det geografiska avståndet stort och tiden begränsad så hjälpen inskränker sig ofta till att hjälpa till med sådant som att t ex byta glödlampor och hänga upp gardiner. Men jag gör så mycket jag kan!

Men om du inte var minister, skulle du kunna tänka dig att göra alla de uppoffringar som det innebär att vårda en sjuk anhörig på heltid?
– Ja, jag skulle jag absolut kunna tänka mig att ta hand om mina föräldrar på heltid om de i framtiden behöver det. Men jag är också säker på att jag då skulle behöva stöd och avlastning för att orka!