Barbro Rabenius, 58, och Bengt Haglund, 53, på lastfartyget Carmen strax innan båten har nått den stormiga Biscayabukten utanför Frankrikes kust.
Grön i ansiktet ligger jag raklång under en filt på soffan och bligar upp mot taket, som lutar frenetiskt än hit och än dit. Utanför hytten tornar vågbergen upp sig med hjälp av kraften från hela Atlanten. En mäktig syn! Det vill säga hade varit, om jag orkat resa mig upp.
För några dagar sen gick jag ombord på M/S Carmen i Voltri utanför Genua vid liguriska kusten, efter en resa mot klockan. Skulle jag hinna ansluta före tidigarelagd avgång? Jo, det fungerade. Trots flygbyte i Riga, taxiresa i fem hårt trafikerade mil från flygplatsen in till Milanos centralstation och hysterisk jakt efter biljett och rätt tåg för de resterande 14 milen ner till Genua.
Bengt, min älskling, var på plats och vinkade välkommen på perrongen i Columbus egen stad. Vi hade inte träffats på sju veckor och våra hjärtan slog lite extra fort när vi fick syn på varandra!
Efter att ha passerat Gibraltar befinner sig Carmen nu vid Biscayabukten utanför Frankrikes kust. Snart ska hon sätta kurs mot Storbritanniens västligaste punkt Land´s End och gira in till kanalen mot Bristol för att lossa bilar.
Det tycks onekligen stämma, det där man hört besjungas i sjömansvisor och varnas för i sjörapporter. Att Biscaya är ett blåshål. Här har massor av skepp kämpat mot stormen under historiens gång. Och bortanför Land´s End åt Irland till, gick ju de olyckliga spanjorerna i Filip II:s “oövervinneliga” armada i kvav år 1588. Ärkefienden England slapp den katolska invasionen.
Suger i maggropen
Så där surrar tankarna i min överhettade hjärna medan Carmen envist stampar på. Då och då dundrar det till av en rejäl smäll, som ekar i öronen och suger till i maggropen. Fören har kort och gott dunkat i sjön igen, efter ett besök i luften orsakat av de 25 sekundmetrarna eller vad det nu blåser. Det räcker gott för mig i alla fall. Jag, fripassageraren, som min käre maskinchef så stolt utmålat som ett fruntimmer med riktiga sjöben. Ha! Tänker jag surt under min filt. Jag har bara ätit en ägghalva med en räka på de senaste två dygnen. Påsken lär ju vara årets mesta matfrossarhelg. Nå, inte för mig, det kan jag lugnt konstatera.
Hemmets Journals reporter däckad av sjösjuka.
Vad i hela friden har då jag på detta fartyg att göra, en av de megastora båtar som fraktar bilar och är en del av det svenska rederiet Wallenius lines mångtaliga “operaflotta”? Den numera Singaporeflaggade 200 meter långa Carmens systerfartyg heter också mycket riktigt Figaro, Medea och Madame Butterfly.
Det handlar som läsaren redan förstått, om kärlek. Mogen sådan vad åldern beträffar, även om Bengt är fem år yngre än jag. Men känslorna är inte mer lätthanterliga och fridfulla för det. Tvärtom, kanske.
Varför skulle annars jag, en snart 58-årig kvinna som varit singel i 20 år och i stort sett trivts med det, hålla på och flänga Europa runt med flyg, taxi och tåg för att hinna till hamn innan båten går? Från Barcelona, från Bremerhaven, från Genua… Allt för att under en liten tid få vara i närheten av föremålet för min låga när han gör sina törnar på sjön.
Från ankdammen till oceanen. Bokstavligt! På Ankdammsgatan i Solna hade jag min lägenhet. Där satt jag och skrev mina artiklar och därifrån tog jag bussen in till stan när jag ville umgås med någon. Det var lugn och ro i mitt lilla liv. Kanske en trevlig lunch på Ulla Winbladhs värdshus på Djurgården, om andan föll på. Eller ett biobesök.
Livet sig inte likt
Men sedan jag träffade söderhamnaren och sjömannen Bengt Haglund för två år sedan har livet inte varit sig likt.
Jag har bevittnat hans inköp av ett dragspel på en uteservering i Barcelona – för att han ville få tyst på trottoarmusikanten som dragit samma czardaslåt arton gånger. Men okej, han kan faktiskt själv traktera ett handklaver.
Jag har firat jul i Medelhavet på redden norr om Valencia och gjort Janssons Frestelse på kondenserad grädde och sardeller till en besättning på 26 man. Fast Bengt skalade potatisen.
Jag har sjungit karaoke med glada filippinare, som utan att gnälla gör sina nio månaders pass ute på sjön innan de flyger hem för att producera ytterligare barn ihop med tålmodigt väntande fruar.
Jag har sett delfiner hoppa och leka framför fartygsfören och njutit vidunderliga solnedgångar till havs.
Jag har stått vid relingen ovanför Bremerhavens enorma lastkaj och skådat ut över ett hav av nya bilar. Alla redo att skeppas till USA. Carmen kan som mest lasta 6 000 fordon. Sex tusen. Tanken svindlar.
Jag har ändå bara rört mig i Europa. När Bengt börjar sina tio veckors törnar flyger han oftast till Japan, Australien eller USA för att gå ombord. Men han har varit med förr. Han har jobbat sig jorden runt åtskilliga gånger. Nu gäller att ha koll på körschemat, som ofta ändras från en dag till en annan, för att ha en chans få ihop vårt pussel!
Det sa bara “Klick” när Barbro träffade sin Bengt.
Långa som ösregn
Självklart känns mellantiderna långa som ösregn. Men jag försöker då tänka på forna tiders sjöfolk, som fick lägga breven till sina nära och kära på låda när de kom till hamn. Och tålmodigt vänta på svar, som kanske, kanske, dök upp i nästa hamn. Idag håller man kontakt varenda dag om man så vill, med hjälp av e-post, satellittelefon (ute på oceanen) och mobiltelefon (fungerar nära kusten).
Men jag ler också gott åt mig själv och mina gamla floskler från förr. Dem jag uttalade i glada singelväninnors lag, när vi diskuterade utsikterna att träffa någon och chansen för oss gamla luttrade rävar att i så fall få ett förhållande att fungera: “Det bästa vore förstås att bli kär i en karl som jobbar till sjöss och alltså inte är hemma hela tiden. Så inpiskad i sina egna rutiner som man blivit och så obenägen att högakta andra synpunkter på saker och ting än de egna…”
Var det verkligen jag, som kräkte ur mig dessa förnumstiga ord? Nej, nej. Det var nog Kerstin. Eller Birgitta. Strunt samma. Idag konstaterar jag bara att teorin i fråga inte gäller för en kvinna, som väntat länge (i alla fall omedvetet) på att det skulle säga klick någon gång. Å andra sidan. När Bengt är hemma är han hemma med råge. Ledig hela tiden, medan jag arbetar. I rättvisans namn ägnar han mycket tid åt att fixa. Datorer och båtar, till exempel. Om han inte står i Ljusnan och kastar efter en öring. Och att vara frilans har sina ljusa sidor. Jag kan disponera tiden friare och har möjlighet att följa med honom då och då.
Så möttes vi
Men hur korsades våra vägar?
Kanske fick vi den perfekta början på historien! Min systerson Ingvar, då nybliven sjökapten, bjöd nämligen ut sin gamle kollega och “chief” till den lilla ö i Söderhamns skärgård där även moster, undertecknad, håller till om somrarna. När Bengt lagt till vid gästbryggan med sin segelbåt kom han vandrande i solen på stigen i sällskap med systersonen. Det var nästan så man hörde Evert Taube sjunga i bakgrunden. Själv var jag på väg ut ur stugan och stannade till för att hälsa. Eller som Bengt senare berättat: “Jag var som slagen av blixten.”
Bengt i maskinrummet på Carmen. Som sjöman har han har jobbat sig jorden runt många gånger.
Hjälp! Man har ju lite svårt att se sig själv som föremål för ett sådant klick. Men nog är det en trevlig historieskrivning. Efter en veckas ömsesidigt ivrigt sms:ande per mobil var jag själv lika intresserad.
Numera återfinns jag i den lilla staden Söderhamn vid hälsingekusten, där jag bor med Bengt i en trevlig lägenhet när han är hemma. Vi flyttade ihop förra året och för min del slöts en cirkel. Söderhamn är ju inte bara hans hemstad, utan också staden där jag själv växte upp. Efter nästan 40 år har jag alltså slagit ned bopålen igen, i en stad som är förunderligt välbekant men ändå främmande och som jag måste lära känna på nytt.
Om jag minns Bengt från tonårstiden? Staden är som sagt liten och var det även då. Njaaa… När jag var 17 år var han 12. Eller som jag brukar säga: “Du kanske såg mig, men jag såg definitivt inte dig. Möjligen en snorvalp, som bligade under lugg på stan!”
Den där åldersskillnaden är ingen större nackdel i dagsläget, tycker jag ju nu.
Våra gamla liv, då? Självklart har vi båda en del i bagaget. Framför allt har vi var sin dotter. Hans Madeleine är 16 år och min Karin är 34 och båda har de uttalat sin välsignelse över vårt förbund. Vi har också ett antal kraschade förhållanden bakom oss, Bengts betydligt färskare än mina. Men jag har anslutit mig till filosofin han luftade, när jag var lite rädd inför att flytta ihop: “Vadå, vi kan ju falla döda ned i morgon!” Så rätt, så rätt.
