Paolo Roberto:Jag vet hur kärlek smakar!

På husets innergård odlar Paolo ruccolasallad, bönor och tomater.
– Jag är GI-metodens värsta fiende! När det kommer till hälsa har folk öppnat fönstret och kastat ut folkvettet. Man blir inte tjock av bra mat.

Snälla “zia”, berätta historien om Paolo Antonio!

Det är tidigt sjuttiotal i den lilla staden Maddaloni utanför Neapel. På en sliten bakgård med anor från 600-talet efter Kristus, sitter en femårig pojke tillsammans med sin stora släkt och äter middag. Plötsligt tystnar stimmet runt bordet och alla blickar vänds mot “zia” Saveria, äldst av släktens fastrar och sällskapets självklara medelpunkt. Den lille pojken har klättrat upp i hennes knä och nu väntar de alla andaktsfullt på hennes berättelser – berättelser om förfädernas bravader som gått i arv i generationer och som berättats över tusentals “risotto con funghi” och spunnit en tråd av gemenskap och trygghet runt människorna på bakgården Merolillo. Hon slår sina runda armar om den lille pojken och frågar sedan tyst: “Är det säkert att du vågar höra historien om din farfarsfar Paolo Antonio – “Cuore dácciaio” – mannen med ett hjärta av stål?”

Över trettio år senare, när pojken för länge sedan blivit man och därtill själv pappa, känner han fortfarande samma sting av förväntan när släktberättelserna kommer på tal. Hur farmor Mariannas “pasta e fagiolo” förvandlade tyska soldater till fromma änglar, hur fastrarna fick borgmästaren att blekna och om miraklet med den välsignade Madonnafresken. Ve den som vågar ifrågasätta historiernas sanningshalt.
– Om jag tror på dem? Du, när man blir nertryckt i en korgstol av tio tjocka tanter, då tror man på dem, skrattar Paolo Roberto, 39 och slår sig ner vid bordet i sitt vackra kök på Söder i Stockholm. Han berättar hur han länge lekte med tanken att skriva ner de gamla släktberättelserna från bakgården. Dels för sin egen skull men framför allt för att barnen Enzo, 4, och Elisa, 1,5, skulle känna till sitt ursprung.

– Det är viktigt att mina barn vet varifrån de kommer. Barn utan historier är som träd utan rötter, de blåser omkull.

Blev hungrig
Men när Paolo skrev upptäckte han att berättelserna gick hand i hand med måltiderna. I Italien är mat och berättarkonst olika sidor av samma mynt. Varför inte skriva ner fastrarnas gamla recept när han ändå var på gång?

– Jag blev helt enkelt hungrig när jag skrev! Mat är ju själva essensen i min kultur, mina fastrar bär på nedärvd kunskap sedan generationer tillbaka. Det vore en tragedi om recepten gick förlorade, om mina barn inte fick äta som kungar.

Men 400-åriga recept delas inte ut hur som helst, det skulle den gamle proffsboxaren snart bli varse. Det som skulle bli ett enkelt telefonsamtal blev istället en salig oreda. Var det faster Margeritas tomatsås som gällde eller faster Nunzias? Vem gjorde egentligen den godaste risotton? Nere i Maddaloni rådde stor oenighet. Till slut fick han göra som alla starka män i knipa.

– Jag fick be mamma om hjälp, erkänner han. Hon lärde sig laga italiensk mat av min farmor och hon är en av få som har tillträde till fastrarnas kök när vi är nere på besök. De har respekt för henne.
Med mamma Ellens hjälp kom recepten sålunda på pränt och resultatet blev kokboken “Mina fastrars mat – menyer från Maddaloni”, recept varvade med släktens historier. Bokens omslag är en bild av Paolo tillsammans med sin älskade faster Saveria, idag 86 år gammal.

– Innan hon fick se boken sa min pappa: “Det första Saveria kommer att säga är: “Mama mia, come stong` brutto!” (Herre Gud vad ful jag är!) Och mycket riktigt, de var hennes exakta ord, säger Paolo och skakar på huvudet. De napolitanska kvinnorna vill gärna se ut som Sophia Loren.

“Vitlöksexpressen”
“Mina fastrars mat” gick hem bland bokköparna och Paolo föreläser gärna om det syditalienska kökets fördelar – det äldsta köket i världen. Att den goda maten skulle vara fet och onyttig är en fördom han krossar med eftertryck.

– Det är inget smör och ingen grädde i mina fastrars mat. Kött äter man med en skiva citron, aldrig med feta såser. Och tomater, som är en viktig del av maträtterna, innehåller ämnet lycopen som enligt forskare motverkar cancer.

Han berättar om hur pappa Vincenzo kom till Sverige under en tid då ingen sansad människa lagade mat med vitlök. För en man som vuxit upp med de bästa av råvaror blev mötet med svensk matkultur en chock. Att hitta en ost utan tillsatser var ett evighetsprojekt, för att inte tala om riktig korv och färska kryddor.

– Olivolja och vitlök fanns bara på apoteket på den tiden. Vi åt vitlök varje dag och folk tyckte att vi luktade skit, minns Paolo. När mina föräldrar skulle skjutsa mig och mina polare till träningen ville ingen åka med “vitlöksexpressen”! Vi åkte ofta runt till andra italienska familjer och åt middag på helgerna. Någon hade odlat sniglar i garaget, en annan hade salsicciakorv på tork i badrummet. Tillsammans importerade männen druvor som de trampade till eget vin.
Hos familjen Roberto åt man som kungar. Varje dag. Att mat kunde vara allt annat än gott upptäckte Paolo först när han klev in i en skolmatsal.

– Mitt första möte med skolmat var förskräckligt!, säger han och tar sig för pannan. Broccoli som är så fantastiskt gott hade de lyckats koka sönder så att den smakade skit.

Förvånat såg han på hur de svenska klasskamraterna öste ketchup över maten och jublade över överkokta makaroner.

– I Italien äter 93 procent av alla tonårsbarn middag hemma. Det beror inte på att italienska föräldrar är trevligare än andra föräldrar. Det beror på att maten är så god.

Kärlek och beskydd
Han lever som han lär – varken sonen Enzo eller dottern Elisa äter ketchup. “Parmaggio!” – parmesanost – ska det vara på köttfärssåsen, inget annat. Och precis som i Maddaloni vill pappa Paolo att hela familjen sitter ner och äter middag tillsammans.

– I Italien har man inte haft staten att lita på, det har gjort att familjebanden är starka. Man ser efter varandra. Och det spelar ingen roll var i världen du bor. Min faster Maria ringer pappa varje måndag året om och frågar hur det går för oss i Sverige och hur barnen mår. Sedan rapporterar hon vidare ner till bakgården. Zia Saveria är spindeln i nätet, hon vet allt om alla i vår stora släkt.

Han skrattar till och berättar hur han i somras försökte förvarna sonen inför ett besök hos fastrarna. Han kom väl ihåg att de aldrig tar i hand och ger lätta kramar? Nej, inom släkten pussas man!

– ”Nä pappa, jag kommer undan. Jag är så snabb!”, sa Enzo. Men icke! Han hann knappt sätta foten på bakgården förrän någon stor tant brottade ner honom och gav honom pussar!

Tillsammans med hustrun Lena, 35, och dottern Elisa, 16 månader. Lenas första möte med Paolos italienska släkt slutade med sängläge. – De tryckte i henne så mycket mat att hon svimmade! Hon förstod inte att en vanlig måltid kan innehålla åtta rätter, man kan bara äta lite av allt.

Ett besök hos fastrarna inleds alltid med det obligatoriska förhöret på bakgården. Det spelar ingen roll om du har gått 34 fighter som proffsboxare – att stå till svars inför ett gäng välvuxna italienska matronor kan få vem som helst att darra i knävecken.

– Hundra tjocka tanter i svart leker man inte med, säger han allvarligt. Ingen vågar säga emot mina fastrar! Att Italien är en machokultur är bara en myt. Det är yta. Det räcker att besöka en italiensk familj så vet man vem som bestämmer i huset.

Beskyddarinstinkten blev allra som tydligast under Paolos stökiga tonår då han av Stockholmspolisen klassades som en av Sveriges tre farligaste ungdomar. Ville han flytta ner till släkten i Maddaloni? Vad kunde de göra för att hjälpa?

– De tog det hårt och de pratade mycket om det. Man håller inte tyst om någon har problem. I en stor släkt är det alltid någon som råkar illa ut och behöver hjälp, och då ställer man upp.

Stångad av bock
Numera var det längesedan den unge släktingen gav dem anledning till huvudvärk. Proffsboxare, programledare i TV, politiker, filmskådis, sportkommentator, föreläsare – och nu kokboksförfattare. Knappt 40 år gammal har Paolo redan samlat stoff till otaliga historier att berätta på fastrarnas bakgård. Och fler är på väg! Efter kokboken kommer Paolo nu med ett eget matlagningsprogram i TV “Primo Paolo”. Inspelat i Italien och med fastrarna som självklara gäster.

– Tittarna kommer att få se när jag lagar mat med mina fastrar Saveria, Margerita, Carmela och Nunzia. De är såklart extremt missnöjda med min matlagning, ler han. Det hade inte spelat någon roll om mästerkocken Erik Lallerstedt stått vid grytorna, de hade ändå hittat något att klaga på.

Under inspelningen reste Paolo runt i Kampanien och samlade in råvaror på bondgårdar, mjölkade bufflar och trampade druvor. Han suckar längtansfullt när han berättar om faster Margeritas och farbror Carmines vackra bondgård på den italienska landsbygden. Som ett vykort av olivträd, solmogna persikor och fet, bördig jord. Över sjuttio år gamla jobbar paret fortfarande stenhårt sju dagar i veckan året om. Och de är friska som nötkärnor.

– När vi var där nere blev farbror Carmine stångad av en bock. Han flög ett par meter i luften, slog i backen och blev medvetslös. Mitt filmteam blev förskräckta och skrek: “Hur ringer man ambulansen i Italien?” Då vaknade Carmine till och skrek: “Vad håller ni på med?” Sedan bröt han bara tillbaka det finger som gått ur led och gick hem och vilade lite. Han är så seg den gamle mannen!

Ber på latin
Dörren öppnas och Paolos hustru Lena och dottern Elisa kommer hem från en promenad. Paolo lyfter upp sin blåögda lintott och snurrar runt henne i luften. “La bambola”, dockan, som hon kallas av fastrarna. Både sonen och dottern förstår italienska och han berättar stolt hur de varje kväll ber Fader vår på latin.

– Det är viktigt att vårda insidan, att be – det har mina fastrar lärt mig. De har också lärt mig att familjen är viktigast och att jag ska vara stolt över mig själv – och det är jag! Jag har kämpat hårt för att ha det så bra som jag har det idag. Jag har betalat med blod och svett!