• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Glitter, glädje och glamour – det är livet!

    – Det finns tre viktiga G:n i livet: glitter, glädje och glamour. Margita Toller finner glädje genom att glädja andra. Och när hennes sorger gör sig påminda så pratar hon med sin son genom vattenkranen…

    Bild 1287078
    – Hatt är snyggt och praktiskt. Jag bär alltid hatt, säger Margita Toller.


    Det vore fel att påstå att Margita Toller, 66, står stadigt med båda fötterna på jorden. För det gör hon inte – någon gång emellanåt sjunker hon ner i mörkret. Men betydligt oftare befinner hon sig i himlen och hon älskar att dela med sig av skratt, livsglädje, entusiasm och leklust.

    – Vi skrattar alldeles för lite, säger Margita mycket bestämt. Det måste väl ändå vara så, att vår tid på jorden ska vara så glädjefylld som möjligt? För mig är det oerhört viktigt att ha roligt och jag gör vad jag kan för att sprida glädje.

    Nu är det absolut inte så att Margita vandrat genom livet utan att möta sorger och bekymmer. 1993 miste hon sin yngste son Joakim i en trafikolycka och i tolv års tid vårdade hon sin make Lars, som drabbats av stroke, i hemmet fram till dess att Lars avled 2002.

    – Det har funnits stunder i mitt liv, då jag gått som i dvala, säger hon. Men jag har två andra söner, Peter, 43, och Håkan, 39, och för deras skull har jag måst resa mig och komma vidare. Och kanske gör det livet lite enklare, då jag tror att det finns en annan dimension – jag tror på ett liv efter döden och att man kan ha kontakt med döda anhöriga från andra sidan.

    Från flicka till dam
    Margita kommer från början från Kalmar och var redan som barn en flicka som drömde och fantiserade och som tyckte om att lyssna på sagor om prinsar och prinsessor. Och i Kalmar fanns världens bästa lekplats, Kalmar slott, som var ett paradis för denna teaterälskande tös.

    – Men där gjorde jag en fasansfull upptäckt, säger hon och skrattar. På slottet fanns toaletter, och jag blev minst sagt chockad när jag förstod att även prinsar och prinsessor gick på toa…

    Margita växte upp och till sin stora glädje hade hon en morbror som drev en hattfabrik i Stockholm. När hon var 16 fick hon sin första hatt av honom – en vit svandunshatt som hon bar till en grå dräkt med matchande handskar. Och vips hade tonårsflickan förvandlats till en liten dam.

    – Jag har nog alltid drömt om att vara dam. Jag vill, och har alltid velat, bejaka min kvinnlighet och därför bär jag alltid hatt. Det är både snyggt och praktiskt: ; dels skyddar det mot solen, dels hindrar det håret från att flyga omkring och sedan tycker jag att det är lite elegant, säger Margita.

    Margita har samlat på hattar så länge hon kan minnas och hade fattat tycke för dessa huvudbonader redan när hon träffade sin första stora kärlek. Paret gifte sig och fick två söner, men makarna gled isär och gick skilda vägar 1975. Därefter kom en ny man in i Margitas liv.

    – Jag träffade Lars som var kavallerist, en spännande och dynamisk man. Vi gifte oss och tillsammans fick vi sonen Joakim. Jag kommer så väl ihåg när Lars stod utanför BB och ropade att han älskade mig…

    Familjen levde ett gott liv och köpte en gård några mil från Vetlanda. Som den kavallerist Lars var, drogs han till hästar och gården blev en riktig hästgård där ridläger anordnades. Men så blev Lars sjuk.

    – Lars hade alltid varit en kraftfull man, men som nybliven pensionär drabbades han av en mycket svår stroke, berättar Margita. Stroken slog mer eller mindre ut honom. I början var han som ett kolli, men tack vare god rehabilitering kunde han flytta hem.

    Bild 1287079
    Margita tillsammans med sin make Lars och deras son Joakim. Joakim blev bara 18 år. Fotot är taget innan Lars fick sin stroke.


    Omkom omedelbart
    Han förlorade inte talförmågan, men behövde hjälp med i stort sett allting. Lars tog sig fram i en elrullstol och i hemmet installerades en handikappanpassad hiss. Och Margita tog äktenskapslöftet "i nöd och lust" på fullaste allvar. Hon bestämde sig för att ta hand om sin man och vårda honom hemma, trots att många avrådde henne. Lars kunde varken äta eller duscha själv.

    – För mig handlade det inte om någon uppoffring, säger hon mycket bestämt. Jag har alltid månat om min familj och ville hjälpa Lars så mycket jag bara kunde. Och jag hade lovat Lars att jag skulle ta hand om honom.

    Familjen ställde om sig till detta nya liv. Två år senare kom nästa dråpslag. Yngste sonen Joakim omkom i en trafikolycka, 18 år gammal.

    – Det var en fredagsnatt. Jag var på väg till en dockmässa i Stockholm när dödsbudet kom. Joakim och flera andra blivande studenter hade varit på hemväg och krockat med en mötande bil. Joakim och en kamrat till honom omkom omedelbart.

    Det blev ingen stockholmsresa för Margita. Istället fick hon svårt chockad ta sig hem så fort hon kunde. Där väntade Lars och de äldre sönerna.

    – På något sätt tog jag mig igenom begravningen, men det var en hemsk tid som följde, säger Margita och skakar på huvudet. Det var fruktansvärt för mig, men om möjligt ännu värre för Lars – han var svårt sjuk och hade nu förlorat sin ende biologiske son.

    Margita befann sig mitt i ett trauma, men var ändå tvungen att försöka vara stark. Dels hade hon de äldre sönerna att tänka på, dels behövde Lars vård och omsorg och samtidigt skulle hon ta sig igenom sitt eget sorgearbete. Men tillvaron ljusnade lite, då Joakim började höra av sig från andra sidan.

    – Det började hända märkliga saker hemma i köket. När jag stod och lagade mat, kom plötsligt kryddburken flygande och träffade mig i huvudet. Vid ett annat tillfälle sattes varmvattenkranen på för fullt, trots att jag var ensam i köket.

    Margita visste inte vad hon skulle tro, men var övertygad om att detta var hälsningar från den döde sonen. Dessutom har Joakim visat sig för henne vid åtskilliga tillfällen, helt vitklädd.

    – Det handlar om oerhört starka upplevelser. Nu är det ju lätt att tro, att jag är en galen mamma som mist min son, men jag vet vad jag har upplevt. Och jag är övertygad om att vi får vägledning från andra sidan och att det finns en annan bit av verkligheten än den vi förmår uppfatta här och nu.

    Margita har också tagit hjälp av ett medium som kommit i kontakt med Joakim på andra sidan och framfört hälsningar från honom – både till Margita och till syskonen.

    – Joakims storebror Håkan tog Joakims bortgång mycket hårt. När jag träffade mediet hade hon en hälsning till Håkan; han skulle inte vara så ledsen, för då blev Joakim också ledsen.

    Bild 1287080
    Margita har under många år samlat på olika saker.
    – Men jag samlar inte på skräp – det ska vara vackra ting som manar till leklust och en stunds verklighetsflykt.


    Stundens ingivelse
    Margita tror på ödet och att det finns en mening med allt som sker, även om hon inte kan förstå meningen med sonens plötsliga död. Men hon är fullt och fast övertygad om att det var ödet som grep in när hon en dag för sju år sedan cyklade förbi den gamla fattigstugan i Lemnhult, som på senare år fungerat som dagis. Dagiset skulle stänga och personalen höll på att tömma lokalerna, vilket fick Margita att ställa ifrån sig cykeln och kliva in.

    – Jag visste nog inte vad jag gjorde, säger hon och skrattar. Men jag såg en stor gren som hängde i taket och uppmanade personalen att låta den vara kvar. Den kunde jag ha användning av, för jag tänkte ta över det gamla huset.

    Det var vad som brukar kallas en stundens ingivelse – hon hade inte haft några som helst planer på att skaffa sig hus, men insåg plötsligt att detta skulle vara en perfekt lösning. Här skulle hon få plats med sina samlingar och kanske låta andra få ta del av dem.

    – Jag har alltid samlat och har en förkärlek till loppmarknader, liksom att det finns generösa medmänniskor, säger Margita. Det har resulterat i att jag nu har tusentals dockor och hattar och minst lika många vackra klänningar. Men jag samlar inte på skräp – det ska vara vackra ting som manar till leklust och en stunds verklighetsflykt.

    Margita fick som hon ville. Hon fick inta huset och snart tog "Himmel & Pannkaka" form.

    – Huset har inte fått sitt namn av någon tillfällighet, berättar Margita. När människor kom hit och såg alla kläder, hattar och dockor, slog de ihop händerna och utbrast: "Himmel"… detta har jag spunnit vidare på.

    Här har hon nu skapat ett paradis, kanske främst då för kvinnor i alla åldrar. Hon tar emot grupper, klär ut dem och dukar sedan upp en härlig pannkaksbuffé – allt medan besökarna går in i sina nya roller och för några timmar förflyttas till en annan värld, fjärran från vardagslivets stress och jäkt.

    – Människor blir lyckliga, förklarar Margita enkelt. Och för mig är det oerhört viktigt att få se människor skratta och vara glada. Då mår vi bättre och skapar på så vis en bättre värld. Min bestämda uppfattning är, att vi måste ha omsorg om varandra och omsorg om vår värld.

    Hela livet är en skapelseprocess, menar Margita, och ser sitt "Himmel & Pannkaka" som en personlig utveckling som även kan vara till glädje för andra.

    – Jag vill att människor ska få uppleva mer glitter, glädje och glamour och det är därför jag skapat mitt upplevelsehus. Hit är människor välkomna för att under några timmar fly in i teaterns och sagornas förtrollade värld.

    – Men tro inte att jag slutat samla bara för att jag fått mitt upplevelsehus, säger Margita. Jag har öppna sinnen och går alltid på upptäcksfärd.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!