Tjuven försökte stjäla min väska – och drog mig nedför stentrappan!

Vi sitter i köket hemma hos Berit, 75 år , i hennes trea i södra Helsingborg. Hon har bott i den här staden i nästan hela sitt liv. Just den här lägenheten har hon haft i 14 år. Hon är pigg, lever ett aktivt liv och är med i studiecirklar och läsecirklar. Berit har fem barn och 12 barnbarn. Alla bor i eller kring staden.

– Det är väl främst närheten till barnen som gjort att jag klarat av det som hände ganska bra. Jag har haft fördelen av att ha ett kraftigt skyddsnät omkring mig på nära håll. Det har inte alla, menar Berit.

Hon berättar vad som inträffade vid lunchtid en dag i mars förra året. Berit som annars brukar cykla överallt hade lånat en bil och kört till Elinebergs köpcentrum. Hon hade parkerat bilen på parkeringsplatsen och gått in på torget för att handla. När hon var färdig packade hon in varorna i bilen och gick sedan för att ställa tillbaka kundvagnen i det lilla skjulet.

– I den ena handen hade jag bilnycklarna och i den andra 15 kronor till dagstidningen som jag skulle köpa i kiosken när vagnen ställts tillbaka. Jag hade min lilla ryggväskas hank runt handleden.

Folk rörde sig hela tiden kring platsen. Det var lördag och många var och veckohandlade. Precis när vagnen var på plats kände Berit att någon knuffade till henne lite bakifrån. Hennes omedelbara tanke vara att det måste vara någon hon kände och hon skulle just vända sig om då det plötsligt kom ett kraftigt ryck i handväskan. I nästa ögonblick hade hon ramlat framstupa på asfalten.

“Vad ska de göra med mig”, tänkte jag skräckslagen samtidigt som jag drogs iväg med väskan. Remmen satt stadigt om min handled så jag släpades med på marken. I mina händer höll jag krampaktigt om slantarna och bilnycklarna.

– Så drogs jag nerför stentrappan till en garageuppfart. Jag skrek “Hjälp mig! Hjälp mig!” Någon måste ha hört detta, men ingen ingrep.

Berit studsade nerför alla 15 trappstegen innan remmen brast. Hon tittade upp och fick se ryggtavlan på en ung grabb. Det var en tonårig pojke, omkring 16 år med svart luvtröja, blå jeans och vita gymnastikskor.

Bilden av ynglingen sitter fortfarande som etsad i Berits minne trots att det bara var några sekunder hon hade honom i blickfånget. Hon såg honom hoppa upp på en parkerad släpkärra och sedan över ett staket. I nästa ögonblick hade han försvunnit in bland buskarna.

– Först då förstod jag vad det hela handlade om. Jag försökte resa mig upp och kände att jag hade ont överallt. Det gjorde fruktansvärt ont i vänsterarmen.

Just då öppnades dörren inifrån garaget. En man som tydligen hört något tittade ut. Han såg på Berit någon sekund, men stängde sedan bara dörren om sig.

– Han frågade inte ens vad som hade hänt och ville tydligen inte bli inblandad!
– Jag började gråta och staplade mödosamt uppför trappan. Den enda tanke jag hade var att jag måste hem. Men hur skulle jag kunna köra med en arm som gjorde så ont?

När Berit kommit upp för trappan kom det fram tre damer till henne. De hade sett att hon föll, men förstod inte riktigt vad som hänt. Berit berättade om överfallet. En av kvinnorna menade att Berit måste ringa någon anhörig. Men mobiltelefonen låg ju i handväskan.

– Då fick jag låna en telefon av en av damerna. Min enda tanke var att ringa något av barnen, men det var helt tomt i huvudet. Jag kunde inte komma ihåg ett enda telefonnummer! Jag stod alldeles handfallen.

– Men så kom jag plötsligt ihåg min dotter Pias nummer och ringde henne.
Sedan gick det väldigt snabbt. Dottern kontaktade sin man och brodern Per och de var båda snabbt på plats. Per ringde polisen och det tog inte lång stund för en radiobil att anlända. Sedan kom Pia.

– Jag fick berätta för polisen vad som hänt. Pia ville ha med mig till lasarettet för att röntga armen. “Absolut inte” sa jag och var väldigt envis. Jag ville bara hem. Men polisen sa “Nu ringer vi efter en ambulans, så kommer du snabbare in”. Och så fick det bli.

Berit kan idag skratta åt hur tokigt hon kunde tänka när hon stod där och hade så ont att hon knappt kunde röra armen. Men hon var chockad av sin upplevelse, reaktionen var inte så märklig.

Berit kom in på ortopedakuten där hon fick sitta på en bår. Ligga kunde hon inte på grund av smärtan. En läkare kom omgående och undersökte henne innan hon skickades till röntgen. Där konstaterades att axeln var ur led. Tillbaka på ortopeden fick Berit både smärtstillande och lugnande medicin innan läkaren drog armen rätt.

– Medicinerna gjorde mig lätt omtöcknad och jag märkte knappt när han drog i armen. Plötsligt var det bara gjort. “Du får nog stanna här i natt” sa doktorn. “Nej, jag ska på fest i kväll. Jag är ju bortbjuden!” sa jag. Jag hade ju inte ont någonstans längre, tyckte jag.

– När de konstaterat att armen låg rätt fixerades den med bandage. Sedan fick jag åka hem. Det vill säga, det blev inte hem utan till min dotter Lena där jag fick sova över. Jag insåg att jag var ganska drogad och hade inte klarat mig själv med bara en arm. Ännu mindre gå på fest.

– Dagen efter var det inte lika roligt. Då hade effekten av medicinerna släppt. Jag hade lite andra blessyrer, skrapsår och blåmärken som också smärtade en del.

– Jag fick sitta och sova i två veckor, det vill såga så länge jag hade bandaget om armen. Det var omöjligt att ligga ner. Sedan började jag på sjukgymnastik för att få upp rörligheten. Det fick jag hålla på med i ett halvår.

Samtidigt som Berit åkte in till sjukhuset efter överfallet hade polisen tagit hundar till platsen och letat efter spår efter gärningsmannen men det gav inget. Tjuven var och förblev försvunnen med sitt byte.

– Hundra kronor! Det var allt som jag hade i kontanter i väskan. Det var mycket väsen för så lite vinst skulle man kunna säga lite skämtsamt. Men jag hade mycket annat i väskan som innebar en massa bekymmer att ersätta.

Det var bland annat alla kort som måste spärras. Innan Berit åkte in till sjukhuset med ambulansen, så hade Pia ringt och spärrat kreditkort och bensinkort. Det var viktigt att det skedde direkt. Sedan gällde det att ta itu med alla andra kort, körkort med mera. Berit fick ringa runt och beställa nya.

– Jag kontaktade också försäkringsbolagen. Det gällde både hemförsäkringen och olycksfallsförsäkringen som jag hade i olika bolag.

– Det lät så bra när jag ringde dem. Bara skicka in kvitton, sa de. Jag kunde även få förskott. Men när det kom till kritan var det inte så enkelt. Jag fick skriva tiotals blanketter och det skulle vara kopior på allt.

Eftersom det var olika bolag så blev det problem kring vilket bolag som skulle betala vad. Berit fick ut för kläder, glasögon, busskort, mobiltelefon, körkort med mera från hemförsäkringen, minus 1 500 kronor i självrisk, plus en överfallsersättning på 8 000 kronor.

Olycksfallförsäkringen täckte kostnader för läkare, sjukgymnastik, bussresor med mera. Ingen självrisk togs ut på den försäkringen. Berit begärde också ersättning för sveda och värk, men fick avslag på det.

– Jag ringde till Telia för att spärra mobiltelefonen. Jag hade haft kontantkort till den. Det tog bara två dagar så hade jag ett nytt sim-kort, fick behålla mitt telefonnummer och lika mycket pengar på kortet som jag haft när den stals.

Som tur var hade Berit inga nycklar till hemmet i väskan. Där hade kunnat ligga nycklar både till henne själv och till två av hennes döttrar. Då hade det antagligen blivit många lås att byta ut eftersom tjuven ganska lätt kunnat ta reda på vart nycklarna gick.

Efter tio dagar fick Berit besked om att polisutredningen lades ner. Det var tråkigt men Berit insåg att det inte fanns så mycket att göra utan några spår eller vittnen.

– Polisen skickade hem information om bland annat brottsofferjouren. Det stod att de skulle höra av sig till mig, men om jag ville kunde jag kontakta dem själv. Jag tyckte inte jag hade något behov. Jag hade ju barnen plus andra vänner som jag hade daglig kontakt med.

I polisinformationen stod också att det skulle komma blanketter från brottsoffermyndigheten om ersättning. Men det kom aldrig någonting. Berit fick själv ringa och beställa.

– Sedan kom ett kuvert med en massa papper att fylla i. Jag lät dem ligga. Så efter några veckor ringde en dam från brottsofferjouren och undrade hur jag hade det. Hon uppmanade mig att fylla i blanketten från brottsoffermyndigheten och på så sätt få ersättning för kränkningen.

Uppmuntrad av det gav sig Berit i kast med blankettens alla sidor, ordnade kopior på alla handlingar och skickade in luntan. Efter två veckor kom svaret. Ansökan avslogs eftersom Berit ansågs vara “skäligen tillgodosedd” av hemförsäkringen.

– När man råkar ut för det som jag gjorde, kan i alla fall jag konstatera att det finns mycket som fungerar bra. Polis och sjukvård var fantastiska. Jag har aldrig blivit så väl omhändertagen. Sedan hade jag oerhörd hjälp av mina barn och vet inte hur jag skulle ha klarat allt praktiskt utan dem.

– Men det finns också det som fungerar sämre. Försäkringsbolagen var väldigt trassliga att ha att göra med. Allt låter ju så bra, att det finns hjälp och ersättning att få, men man måste stå på sig om något ska hända. Jag var väldigt envis och det är nog många som inte orkar hålla på med alla turer som det blir.

Berit har fortfarande ont i axeln och måste tänka sig för hur hon belastar den. Bland det som irriterar henne mest är avslaget från brottsoffermyndigheten.

– Om det varit en fantasisumma jag begärt hade jag kunnat förstå svaret, men jag begärde inget specifikt belopp utan en skälig ersättning. Och vad är skäligt kan man undra? Tydligen inte många kronor!

Många som blir överfallna av okänd gärningsman kan känna ångest för att gå ut och röra sig bland folk igen. Hur var det för Berit att gå ut efter det som hände, var hon rädd för att gå ut ensam? Och hur är det nu? Känner hon sig otrygg?

– I början tittade jag mig ofta om när jag var ute, men inte nu längre. Nu är det som vanligt igen. Ska vi låsa in oss? Det är väl inte brottslingar som ska styra våra liv! menar Berit upprört.

– Fast det tog nästan ett halvår innan jag tog mig till Elinebergs köpcentrum igen. Nu cyklar jag ofta dit.

– Jag är fortfarande förbannad på det som hände, på pojken som tog väskan men mest på folk som inte reagerade när jag blev överfallen. Så högt som jag skrek! Det är sorgligt att folk inte bryr sig mer.