• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Efter 60 år fnittrar vi ihop igen!

    Sextio år har hunnit passera. Men vänskapen går inte att ta miste på: I varandras ögon är de för alltid Gittan och Kickan. Två fnittriga flickor med permanentat hår och nylonstrumpor som drev fröken till vansinne och mutade vaktmästaren på Filmstudion genom att visa knäna...

    Bild 1283964När Ett magiskt ögonblick på Stockholms centralstation!
    – Är det verkligen du? Jag känner igen dina ögon!
    Birgitta t.h med armen om Inger.



    Malmö-tåget glider in på Stockholms centralstation klockan 12.40 en gråkall torsdag, händer något med tiden: Sextio år bara försvinner.

    Två 73-åriga damer blir fnissiga tonårsflickor med drömmar om filmstjärnor och glamour. Inger Bermar och Birgitta Goude förvandlas till Kickan och Gittan som kastade lappar på lektionerna och gjorde fröken Peterson på Råsunda skola halvt vansinnig.

    Detta tack vare ett anrop på Efterlysningen på Hemmets Journals hemsida . Det var Inger i Malmö som efterlyste Birgitta.

    – Vi var bästa väninnor under några år för sextio år sedan. Jag minns det som en lycklig och rolig tid. Jag har så många gånger undrat hur livet blivit för Birgitta, förklarar Inger.

    Birgitta i sin tur blev mäkta förvånad då sonens mobiltelefon ringde när han var på besök hos föräldrarna i Gävle. Samtalet var till henne:

    – Det var en främmande kvinna som läst efterlysningen och ville hjälpa till. Personen hade spårat mina barn och sökte mig den vägen. Jag blev alldeles förbluffad när jag förstod vad det handlade om. Att Inger letat efter mig! säger Birgitta.

    Det första telefonsamtalet mellan väninnorna blev nästan en timme långt.
    – Det var som om vi bara fortsatte där vi slutade en gång. Vi hade hur mycket som helst att prata om, många år att fylla ut.

    Bild 1283965
    Vi skulle varit med på bild på den här väggen. Vi ville ju bli filmstjärnor… En restaurang i Solna lockar fram gamla minnen.


    Inger ringer till oss på HJ och berättar om den lyckade efterlysningen. Och vi på redaktionen bjuder in henne till Stockholm. Biljett och hotell bokas. För nog måste de få träffas i verkligheten och promenera i sina gamla kvarter!

    Nervös väntan
    Några månader senare sitter Birgitta på en bänk på perrongen och väntar på sin väninna.

    – Jag var ute i god tid idag. Sen försökte jag ta en kopp kaffe för att tiden skulle gå fortare. Men kaffet tog slut utan att klockan rörde på sig, ler hon.

    – Och inte har jag Ingers mobilnummer och inte vet jag hur hon ser ut! Vi får ta det som det kommer.

    Samtidigt sitter Inger på tåget, mycket förväntansfull och lite nervös och undrande över mötet ska bli. Kepsen hon lovat bära för att bli igenkänd stoppar hon i hastigheten i sin lilla väska och stiger till slut av på den stora stationen för att försöka hitta sin kamrat.

    Att så mycket folk kan rymmas i ett tåg! Ett myller av människor väller fram. Den enda med keps är en man. Men strax stegar Birgitta fram mot en kvinna, helt klädd i svart. Gittan har fått ögon på Kickan!

    Den stora kramen värmer i det gråkalla. Den tar aldrig slut. Birgitta och Inger har blanka ögon när de håller armarna om varandra och granskar varandras ansikten.

    – Jag känner inte igen dig! Du hade såhär långt lockigt hår, utbrister Inger och måttar nedanför axeln.
    – Men ditt ansikte kändes bekant. Och ögonen, fyller Birgitta i.
    – Det är klart att det ska synas att åren gått. Men vad fin du är i håret!
    – Det är väl du som är fin i håret. Du hade mörkare hår förr, men det var alltid så tjockt och blankt.

    En sak är de helt eniga om. Ögonblicket känns fantastiskt – men overkligt. De har talats vid i telefon flera gånger. Det är en annan sak att stå öga mot öga.

    Vårt mål för dagen är givet. Näckrosvägen i Solna. Här bodde båda flickorna, Inger i 39:an och Birgitta i 26:an.
    – 26:an var i ett fyravåningshus nere i kroken, förklarar Birgitta.

    Inger nickar. Näckrosvägen har hon inte sett på 60 år. Men hon minns "kroken". Där levde Birgitta med pappa som var ingenjör och mamma som var hemmafru och två systrar. Inger bodde i en nybyggd bostadsrättsfyra med pappa som hade guldsmedsaffär och styvmamman som inte alltid kom överens med henne.

    Bild 1283966












    Ingången till Filmstaden i Solna är sig lik. Här fick flickorna visa knäna för vaktmästaren för att komma in! Varje dag efter skolan gick de hit.




    De möttes första gången som elvaåringar. Inger var ny i klassen och fick besked av fröken Petersson att hon skulle sitta bredvid Birgitta.

    – Jag kunde fått en svår tid, att komma som ny till klassen i den åldern och dessutom prata skånska, säger Inger.

    – Men jag träffade Birgitta första dagen och sen flöt det bara på. Jag kände mig inte ensam en sekund. Vi kom på att vi bodde nära varandra och sedan hade vi sällskap hem varje dag.

    Kände filmstjärnorna
    Solna har vuxit. Det konstaterar båda när vi kommit fram. Minnena kommer tillbaka.

    – Minns du när vi smygrökte i sovrummet och pappa kom på oss? fnissar Inger.
    – Sen tvingade han oss att röka var sin cigarr och sen ringde han till fröken och skvallrade.

    Fröken Petersson tyckte inte om flickorna. Det säger de samstämmigt.
    – Vi var väl inte så snälla, satt och knuffades och skrattade under lektionerna, tillstår Birgitta.

    – Vi stack ut. Pappa sålde nylonstrumpor och vi fick av honom. Vi hade permanentat hår och var noga med kläder. Vi var damerna i klassen, säger Inger med glimten i ögonen.

    Från sitt rum på Näckrosvägen hade Inger utsikt över svensk Filmindustris Filmstad. Det var hit flickorna gick varje dag. De skulle ju själva bli filmstjärnor.

    – Vi frågade vaktmästaren vid entrén vad man skulle göra för att få komma in. Han svarade att vi skulle visa knäna. Då lyfte vi kjolarna precis över knäskålarna och då fick vi komma in.

    De kom att träffa många av den tidens stora skådespelare och fick lov att titta på inspelningarna. Vad spelade det för roll att de fick bära fröken Peterssons väska hem till henne efter skolan som bestraffning för att de fnissade, när de faktiskt var riktiga damer som kände filmstjärnor?!

    – Nils Poppe var väldigt rolig, minns jag. En som var oerhört vacker var Harriet Andersson. De blev så vana vid oss, vi bodde ju där var ledig stund, säger Birgitta.

    De smet ut på dansställen. Innan Inger flyttade tillbaka till Skåne hann hon vinna andra pris i en buggtävling på Nalen!

    – Allt vi gjorde var väldigt oskyldigt. Men vi ville att det skulle hända något, att det skulle vara fart och fläkt, skrattar hon.

    Möts i Malmö
    Det blev tomt när Inger var borta, minns Birgitta. Tre roliga år var förbi. Och Inger saknade kamraten på sitt håll. Men livet gick vidare, och vuxenvärlden kom närmare.

    Birgitta kom att arbeta inom vården, liksom Inger, som dessutom jobbat som stansoperatris. Birgitta bor numera i Gävle och gläds åt make, tre barn och sju barnbarn. Det senaste glädjeämnet är barnbarnsbarnet Moa, 4 år som sticker sin lilla hand i Birgittas och säger "momma, hänge du mä?"

    Inger, som också njuter av familjelivet med man och barn, har en favorit i barnbarnet Carl. Ingers passion är författandet, hon har gett ut nio böcker på eget förlag och fått en egen skrivarlya av det kommunala bostadsbolaget.

    Båda gillar fortfarande att det händer saker omkring dem, trots att en och annan krämpa kommit med ålderns rätt.

    – Vi är inte sådana som sätter oss vid köksbordet och säger "stackars mig", ler Birgitta.

    – Nästa gång får du hälsa på mig i Malmö. Vi ska nog kunna hitta på något roligt! slår Inger fast.

    De fnissar som tonåringar när fotografen ska ta bilder.
    – Vi blev aldrig kända som filmstjärnor. Nu får vi bli kända genom Hemmets Journal istället!
  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!