• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Cecilia Wikström: Pappa försvann när jag var liten – det såret har tagit lång tid att läka!

    Cecilia Wikström har alltid varit en aktiv människa och som riksdagsledamot är kalendern oftast fulltecknad. Därför ville hon till sitt arbete även den morgonen hon vaknade och kände sig dålig. När Cecilia upptäckte att hon inte kunde se tidningens text förstod hon att något allvarligt hade hänt…

    Bild 1283565
    Ännu idag, ett drygt år efter sin stroke, lider Cecilia Wikström av sviterna av sin stroke.
    – Jag frågar mig inte varför just jag drabbades, jag frågar i stället: "Varför inte jag?".

    Det har varit en fin dag för prästen och riksdagsledamoten Cecilia Wikström. Trots att hon hade varit med och begravt sin älskade tant Ingrid, som betytt så mycket för henne. Ingrid var sådan, som Cecilia också alltid försöker att vara. En som ser sina medmänniskor och sprider glädje omkring sig.

    Nöjd och glad lägger hon sig att sova. Dagen efter, en vardag som alla andra, ska hon stiga upp för att som vanligt pendla till Stockholm och arbetet i riksdagshuset.

    Men denna höstdag för drygt ett år visar sig inte alls vara som andra dagar. Cecilia känner genast att något är fel när hon vaknar på morgonen. Hon kan inte se med vänster öga och är svettig och darrig. Hon mår kort sagt fruktansvärt dåligt. Men plikten framför allt. Hon tar sig ur sängen, klär sig i en snygg dress och packar portföljen innan hon väcker yngste sonen Johannes och kramar honom adjö.

    – När jag sedan skulle läsa morgontidningen kunde jag inte det. Jag såg inte texten. Då sa jag till min man att köra mig till sjukhuset. Och där gick det snabbt, när jag berättat om mina symtom…


    Bild 1283566Under de första månaderna efter sin stroke kunde inte Cecilia läsa. För en person som brinner för litteraturen var detta något av en skräckupplevelse.




     

     

     



    Fastnade i ögat
    Det den idag 41-åriga Cecilia råkat ut för var artäremboli, en propp som på väg mot hjärnan "fastnat" i ena ögat och slagit ut synen på det. I dagligt tal kallar vi det för stroke. Men vad man än kallar det, hade Cecilia nog en sorts änglavakt mitt i traumat.

    – Ja, jag kunde ju lika gärna ha dött. Nu är det över ett år sen det hände, men jag är fortfarande inte riktigt återställd. Jag kämpar med sviterna efter stroken, som inte bara gjort mig blind på ett öga. Jag blir tröttare än förr. Men jag är absolut inte bitter och tänker inte: 'Varför just jag?!' Jag föredrar att tänka: 'Varför inte just jag?' Egentligen är det ju ett mycket större mysterium att man kan leva i hela 40 år då allt funkar…

    HJ träffar Cecilia hemma i familjens vackert inredda radhus i Uppsala, där hon lever med sin man Jan-Erik, före detta folkpartistisk utbildningsminister och landshövding, och sönerna Theodor, 14 och Johannes, nio. Hon har nu fullt upp igen, som folkpartistisk taleskvinna och vice ordförande i kulturutskottet. I våras valdes hon också till Upplands främsta kvinnliga förebild av Upsala Nya Tidnings läsare, som dessutom nominerat henne att bli läsarnas favorit 2006.  En stor ära!

    Cecilia är kvick och pratsam och utstrålar viljestyrka. Men så är hennes filosofi också motsatsen till Jantelagen: Du ska tro att du är något. Var och en har rätt att bli sedd, bekräftad och älskad oavsett social position. Man är en människa och det är stort nog. Och av hennes sjukdom syns inget.

    – Nej, inte till det yttre. Men självklart förändras man som människa efter en sådan här upplevelse. Inte bara att jag tänker på mina barn och hur det skulle bli för dem om jag plötsligt försvann. Men jag tror, att den kärlek jag redan gett dem kommer att räcka hela deras liv. Nu frågar jag mig ofta hur jag ska leva och vad jag vill ha ut av livet. Jag tror på att man ska försöka leva så skyddslöst man kan. Om man förskansar sig, då lever man ju inte fullt ut.


    Pappan försvann
    Cecilia vet vad hon talar om. Hennes mor Berit övergavs tidigt av den biologiske fadern till Cecilia, sedan dottern kommit till världen. Under uppväxten hemma i Kalix plågades Cecilia av att fadern inte ville ha någon kontakt med henne.

    Bild 1283567Cecilia som 25-åring i Uppsala. Hon kom till staden för att läsa teologi och där blev hon kvar.



     

     

     

     





    – Han försvann bara, vart vet jag inte och det såret har blött i mig halva livet. Mina tonår blev smärtsamma eftersom jag tvivlade på mig själv och alltid undrade varför jag inte dög för min pappa. Det tog lång tid att komma över och jag kan ännu inte förstå mig på föräldrar som aktivt väljer bort sina egna barn. Tack och lov hade jag många andra, kloka vuxna omkring mig, som hjälpte mig gå vidare och som stöttade mig. Min mor och styvfar Rolf, min mormor och morfar Vera och Ernst som jag bodde hos de första åren i livet och Ingrid, min extramamma, som såg alla människors behov och som var en stor trygghet för mig.

    I sin bok "I tillitens tecken", nyss utkommen på Uppsala Publishing House förlag, beskriver Cecilia varmt sina morföräldrar och deras syn på tillvaron. Hur de noga skilde mellan arbets- och vilodagar och tog med henne på utflykt varje söndag, ofta till samma ställen:

    "Sakta åkte vi genom byar, hagar med betande djur, in på skogsvägar som morfar låste upp bommen till… Han tittade på hjortronmyrens blomning, inspekterade älgtornen, pekade ut alla möjliga fåglar som jag genast glömde namnen på… Utflykten handlade om åkandet i sig. Det handlade om att se saker man redan sett många gånger förr. Morfar ville återupptäcka det egna, det invanda, det bekanta. Just det var meningen med åkturen… Han lärde mig något om mitt eget sökande efter mening och mål."

    – Den längsta resan gör man inåt, med sig själv som ressällskap. Jag visste redan i åttaårsåldern att jag ville bli präst. Men jag höll det för mig själv tills tonåren, då jag sa till min konfirmationspräst att jag kanske också skulle bli präst när jag blev stor. Han svarade: 'Kan du inte tänka dig något annat –bli det då. Då är det din uppgift.' Idag händer det att folk frågar när jag fick min kallelse. Då brukar jag fråga tillbaka när de fick sin. Jag tror nämligen att vi alla har en grundläggande kallelse, att vara medmänniskor för varandra. Vi ska se varandra och dela glädje och sorg med varandra.


    Runt i USA
    Cecilia ville skaffa sig erfarenhet av världen innan hon satsade på sin yrkesdröm och hoppade av gymnasiet året före studenten för att resa till USA.

    – Jag åkte runt, tog teaterlektioner i New York och pluggade litteratur. Men efter två år där måste jag bestämma mig på riktigt och då återvände jag hem igen. I Sverige fick jag bo hos min biologiska faster och hennes man i Linköping, där jag tentade av gymnasiet för att sedan börja på teologen i Uppsala. Här har jag bott sen dess.

    Bild 1283568Cecilia med maken Jan-Erik, även han tidigare riksdagsman för folkpartiet.





     

     

     

     




    Efter att ha tagit sin prästexamen för 12 år sedan arbetade Cecilia i uppländska Gimo och i Märsta. Sedan fick hon tjänst i Uppsala domkyrka, där hon stannat kvar. År 1995 gifte hon sig också med Jan-Erik Wikström, som hon lärde känna i folkpartiet redan som 18-åring.

    – Jag blev inte partipolitiskt aktiv förrän 1998, när jag valdes in som ersättare i landstingsfullmäktige. Då hade jag faktiskt varit medlem i partiet halva mitt liv. Jag ville först samla på mig erfarenheter och kunskaper och hade sett så många gamla som for illa och dog i förtid. Jag är mycket engagerad i hur de svaga grupperna har det: gamla, sjuka, missbrukare, psykiskt sjuka som inte får tillräckligt med hjälp och kvinnor som misshandlas och förföljs av sina män.

    Men Cecilia brinner också för litteraturen. Det var alltså en skräckupplevelse för henne att inte kunna läsa de första månaderna efter stroken. Så fort hon försökte började hon kräkas och till sist gav doktorn henne läsförbud.

    – Tack och lov gick det där tillståndet över och på en semesterresa jag gjorde tidigare i år upptäckte jag att läsförmågan kommit tillbaka. Jag kunde läsa Amos Oz bok 'En berättelse om kärlek och mörker' och känna att jag var mig själv igen i ordens värld, där jag hör hemma.

    I somras föreslog Cecilia följdriktigt i en debattartikel, att svenska elever ska läsa god litteratur i skolan. Ja, att det borde vara ett krav:
    – Jag fick mycket kritik för detta. Men var femte niondeklassare går ut grundskolan utan att ha läsförståelse. Den som kan läsa är aldrig ensam!

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!