Ett helt liv fyllt med katter! 7 000 prydnadskatter – och AnnaStina har en historia om varje!
Kärleken till katter tar sig olika uttryck. AnnaStina Kitsnik i lilla värmländska Segmon hör till en av ytterligheterna. För henne har omtanken om kissarna blivit till en hel livsstil:
– Jag dras till kattens självständighet, säger hon. En hund kan också vara ljuvlig, men den fostras av människan till kadaverlydnad. En katt kan man aldrig fostra.
Kärleken till ett djur har flera dimensioner.
| – Katten är i mångt och mycket som jag själv. En katt är aldrig falsk utan alltid rättfram. En katt trivs med sig själv. En katt går sin egen väg genom livet. Det har jag också alltid gjort.
Det räcker med att vi stiger in i AnnaStinas och maken Henriks hem så ser vi. Här finns 7 000 katter – dock inte levande… Istället syns gipskatter, porslinskatter, tovade missar, stenkissar och katter av alla andra möjliga material på hyllor och i alla skrymslen och vrån. Det finns smycken och frimärken med katter, bokmärken, vykort, textilier, missar som sitter i små korgstolar, nya och äldre objekt i en blandning. Allt vaktas av rottweilern Puck. |
 Varje centimeter är fylld av prydnadskatterna. |
James gömmer sig
Faktiskt var AnnaStinas stora samling anmäld till Guinness rekordbok en gång. Men det visade sig att en kvinna i Frankrike samlat hela 8 000 prydnadskissar. AnnaStina hänger inte läpp för det.
| – Det var rätt skönt att slippa den internationella uppmärksamhet en vinnare får. Jag är nöjd med mina saker, det räcker länge. Man hittar inga dubbletter hos mig, berättar hon.
Sexhundra böcker i ämnet katt kompletterar samlingarna. AnnaStina känner flera av författarna personligen och utbyter erfarenheter. Men levande kissar finns bara en i huset, James Herriot, som inte är så väldigt glad för vår visit. Han springer och gömmer sig och stannar kvar i sitt gömställe. När Henrik ropar sticker James fram nosen, men längre går inte sällskapligheten. Det finns förmodligen de som tycker att AnnaStinas samlingar blir lite för mycket. Det bryr hon sig inte om. AnnaStina är ett känt namn i kattkretsar, hon har haft meningsmotståndare förr. AnnaStina säger sin åsikt, som till exempel att kattutställningar inte är till för djurens skull – kissarna har det bättre hemma. |
 Vita skönheter trivs tillsammans. |
Fula metoder
Hon studerade under en tid för att bli utställningsdomare, men slutade när hon tyckte att ägare tog till fula metoder för att få sina katter på första plats. När priset blev allt och omsorgen om katten inget, ville hon inte vara med längre.
Istället väljer hon att erbjuda sina mångåriga kunskaper i kattbeteende till kattägare som behöver hjälp. AnnaStina har sedan många år en kattspalt i Nya Wermlands-Tidningen och i namnkunniga tidningen Kattliv. Hon är också ofta anlitad av TV och radio.
Även i denna nisch finns intern debatt. Det finnas andra som kallar sig kattbetendevetare. Vad innebär begreppet och vem har mest rätt?
AnnaStina är dock trygg med sitt arbete.
| – Med tålamod kan man få en god relation till de flesta katter, även om det kan ta lång tid, är en av hennes grundtankar.
Hon berättar om makarnas huskatt Jussi, en fläckig huskatt med okänd bakgrund. Jussi var en liten, mager kattunge första gången de såg honom. Livrädd och omöjlig att få tag på. Möjligt är att han blivit utslängd från en bil från näraliggande E 18. Det tog en hel vinter innan AnnaStina lyckades locka in honom i bostadshuset. Det dröjde inte länge förrän han var god vän med de andra tre katterna som bodde där då. – Men Jussi fortsatte skrika, dag och natt. När han blev rädd för besökare och nya dofter kissade han inne. Det var ett evigt rengörande och tvättande. Men jag tänkte att han någon gång skulle bli trygg och sluta med det, fortsätter AnnaStina. |
 Katten på tavlan vaktar över sina kompisar. |
Alltid fullt upp
– Vi kämpade med Jussi i tolv år. För att stimulera honom var vi ute på promenader varje dag. Sista halvåret blev vi äntligen vänner. På nätterna när det var mörkt kom han och pussade mig över hela ansiktet. Jag fick klappa honom och klippa hans klor. Det finns de som frågat mig om jag inte kände lättnad när han dog. Nej, snarare tvärtom. Någon som man kämpat och lidit för saknar man mest och glömmer aldrig. Jussi fick tolv år, åtta månader och fem dagar med oss.
AnnaStina är pensionär sedan många år, men har fortfarande fullt upp om dagarna. Makarna har inga barn och därför är intresset för katter kanske extra viktigt.
– Henrik har lärt sig älska alla våra katter med åren, säger hon med glimten i ögat.
