Mellan presenningarna på leråkern smög en liten randig mager katt omkring. Johan och Helene Pihl såg henne vid husbygget dag efter dag, och började ana att något var fel. I idylliska Olofstorp utanför Göteborg där de bor finns det visserligen gott om katter. Men den här var ny och saknade halsband.
– I mellandagarna när jag var nere vid pizzerian kom hon fram igen. Det märktes att hon var rädd för nyårsraketerna och smällarna. Så jag kallade på henne och hon följde med mig hem, berättar Helene Pihl.
Mopsy var en av de hundratusentals övergivna katter som driver omkring i Sverige. Hon hade tur som kom undan med bara ett förfruset öra. Åtskilliga andra går betydligt plågsammare öden till mötes när deras ägare kastat ut dem.
Så fick ett sommarkattsöde ett lyckligt slut, mot alla odds. Mopsy, som hon så småningom döptes till, visade sig vara en av alla de hundratusentals övergivna och hemlösa katter som driver omkring runtom i Sverige. Hon hade tur som kom undan med bara ett förfruset öra innan familjen Pihl tog hand om henne.
Idag går Mopsy och hennes fyra kattvänner hemvant omkring mellan rummen i familjen Pihls stora hus. Alla har de sin historia. Mopsy, Tessan och Kirre är lika intill förväxling i sina randiga kostymer med vita kragar. De har alla tre varit hungriga och skygga sommarkatter. Här samsas de med svarta, lurviga Nalle, hämtad från granngården och brunvita Alf som är så pratglad att han fått smeknamnet “Mauen”.
Kände revbenen
– Det var aldrig planerat att vi skulle ha fem katter. Det bara blev så. Kanske hör det till saken att jag aldrig fick något djur när jag var liten eftersom farsan var allergisk. Istället släpade jag hem grannens katter, skrattar Johan.
Allt började för ungefär tio år sedan när Mauen var ensam herre på täppan hemma hos Helene, som då pluggade i Borås.
– Jag brukade pendla in till Johan i Göteborg. Mauen fick följa med i bur på tåget eller bussen. Både jag och Johan var borta ganska ofta, därför började vi prata om att Mauen borde få en kompis så han inte behövde vara ensam så mycket, berättar Helene.
De behövde inte leta särskilt länge. Några grannar till hennes föräldrar hade sett att en katt strök omkring utanför deras hus. Katten blev bara tunnare och tunnare. Helene och Johan ringde polisen och satte ut en annons i Göteborgs-Posten. När ingen hörde av sig åkte de och hämtade den hungriga katten, döpte henne till Tessan och tog med henne hem.
– De kom bra överens efter bara någon vecka, Mauen och Tessan.
En sensommar ett par år senare var det dags igen. Helene stod inne i sommarstugan i Tjuvkil och såg på när Mauen jagade Tessan ute i gröngräset. Men en liten stund senare upptäckte hon att Tessan var inne i stugan. Så vem var det då Mauen jagade där ute? Den randiga katten var så mager att man kände revbenen på honom.
– Dagen efter att vi fann honom bajsade han papper. Det var dieten han hade levt på, konstaterar Helene.
Kirre var helt uppenbart en övergiven sommarkatt. Helene och Johan gjorde precis som förra gången, satte upp lappar och ringde polisen, men utan resultat. Inte heller denna katt var det någon som ville kännas vid. Även denna lilla krabat fick följa med hem.
– Fast den gången var vi lite fundersamma. Tre katter i en lägenhet… men vi tänkte att fungerar det med två så måste det väl gå med tre! De första veckorna satt han i fönstret och gnällde, sedan gick det bra, berättar Johan.
Räddade till livet
I huset i Olofstorp där de bor i dag har både de själva och katterna lite mer svängrum. Det är ett stort renoveringsprojekt som så sakteliga håller på att förvandlas till Johans och Helenes drömhus. I trädgården ligger högar med gatstenar som ska bli en uppfart mot huset. Efter mycket jobb går köket numera i charmig allmogestil och i vardagsrummet pågår operation tapetbyte.
Emellanåt hjälper Johan en bonde som bor i närheten med skogsavverkning. Det var så de fick sin fjärde katt en sommardag för fyra år sedan. Ingen sommar-
katt denna gång, men en som onekligen behövde räddas undan ett hemskt öde.
– Bondens katt hade fått en kull ungar, som den brukar få då och då. Jag frågade vad han skulle göra med dem och han svarade att han skulle avliva de han inte blev av med.
– En av ungarna lade jag särskilt märke till. Han stack ut med sin svarta fluffiga päls. Det gick helt enkelt inte att låta bli att ta hand om honom. Vi är ju lite blödiga när det gäller katter! skrattar Johan.
Den svarta fluffiga fick namnet Nalle, och plats nummer fyra i kattskaran. När de ändå var i farten med räddningsaktionen lyckades Helene och Johan dessutom hitta hem åt de flesta av de andra ungarna.
– Det blev bara någon enstaka kvar och den tror jag att bonden behöll.
Nalle tillhörde en stor skara kattungar på landet och riskerade att avlivas, men då ryckte familjen Pihl in och gav honom ett hem. De såg dessutom till att hans syskon blev utplacerade.
Med fyra katter i huset fanns det verkligen inga planer på ytterligare en. Nu hade de ju fått ett eget litet barn också, Rickard, som i dag har hunnit bli två och ett halvt år. Men så dök Mopsy upp strax efter jul. Samma rundringning, inga svar. Katthemmet var överfullt med 16 katter på kö. Vad göra? Svaret var givet, särskilt som det nu inte bara var två, utan tre djurvänner i huset.
– Mopsy och Rickard blev genast kompisar. De satt bredvid varandra och såg på TV och sov ihop, berättar Helene.
När de tog Mopsy till veterinären upptäckte de att hon var både steriliserad och öronmärkt.
– Hon har alltså varit någons husdjur. Man undrar ju hur de som överger sina katter tänker egentligen. Tyvärr är det ju många barnfamiljer som gör det. Funderar de någonsin över vad de lär sina barn när de överger en levande varelse? säger Helene.
– Synen på katter som självständiga djur är väl en kvarleva från det gamla bondesamhället där katterna skötte sig själva och bodde i ladugården. Så är det ju fortfarande på många bondgårdar. Men ute i det fria klarar de sig absolut inte själva på vintrarna, de kan förfrysa både öron och tassar eller helt enkelt frysa ihjäl, säger Johan.
Slagskämpar
Det fungerar bättre än man kan tro att ha fem katter, konstaterar Helene.
– Men det är tur att alla är försäkrade, annars kunde det ha blivit en dyr historia.
– Det blir ju en del oförutsedda veterinärbesök för utekatter. Kirre och Mauen har hamnat i rejäla slagsmål. Mauen har dessutom lyckats slita av korsbandet när han varit ute på sina bravader, så nu har han titan i benet. Veterinären hade bara sett ett liknande fall på femton år.
Alla kissarna är sociala, trots att flera av dem är hittekatter. Och alla har sin egen personlighet. Tessan bossade tidigt runt med de andra, trots, eller kanske på grund av, att hon är minst.
– Vi brukar kalla henne den maskerade hämnaren. Kirre och Nalle var hon på i början men sedan växte de om henne så då gick det inte längre.
På dagarna, medan Helene arbetar på ett färgföretag i Frölunda och Johan på ett bioteknikföretag inne i Göteborg, springer Mauen, Tessan, Kirre och Nalle av sig i omgivningarna. Mopsy får hålla sig inomhus än så länge så att hon inte springer bort innan hon har gjort sig hemmastadd. På kvällarna kommer utekissarna hem och samsas broderligt och systerligt kring tre skålar med mat och två med vatten.
– Eftersom de är ute och springer av sig på dagarna är det lugnt och tyst på nätterna och vi får sova ifred. Fast visst är det lite jobbigt att ha med sig fyra burar med fem katter när vi ska åka ut till sommarstugan. Tessan och Mauen delar. Det är krångligt, men det går.
Frågan går inte att undvika – vad händer om det dyker upp en stackars hemlös kisse igen?
– Nej, nu får det nog räcka… säger Johan. Fast man kan ana en liten, liten tvekan i hans röst.
