Social fobi: “I år firar jag jul utan ångest”

Snart är det jul med allt vad den innebär av glädje och gemenskap. För Mona Granquist, som lider av social fobi, var julen i många år en plåga. För att inte tala om julhandeln. – Jag var livrädd för att möta främmande människor.

Mer om social fobi

Vill du ha mer information kan du kontakta Svenska Ångestsyndromsällskapet, ÅSS, www.angest.se

Social fobi:

Ångestattackerna är ett minne blott. I år vågar Mona äntligen ge sig ut i julhandeln.

 

–  Bara att gå ut i affärerna och julhandla var en fasa! Det räckte med att besöka en enda affär, sedan var jag helt fördärvad, berättar Mona som lider av social fobi.

 

Numera har hon fått effektiv hjälp och vandrar glatt omkring i köpcentrat med sin julklappslista i handen, utan några som helst problem. Men det har varit en krokig och svår väg för Mona från barndomen fram till idag.

 

Från den blyga, mobbade lilla skolflickan till den frimodiga 38-åringen. Från de ångestladdade tonåren, när allt började gå nedåt i en tröstlös spiral, till de glada skratten, när vi sitter och pratar vid Monas köksbord.

– Tänk, idag drömmer jag om att bli stand up-komiker. Det är väl fantastiskt!

 

Mona bor tillsammans med sin sambo Linné Torbjörnsson i en mysig trea i centrala Halmstad. Här har de trivts i tio år. De har också samma arbetsplats på Garnisonsmuseet i Halmstad, där Mona praktikarbetar med datadokumentation och Linné är vaktmästare.

– Vi träffades när jag var runt tjugo och Linné har varit ett stort stöd för mig, när jag haft det som svårast. Han fixade med alla papper, alla kontakter och följde med mig ut, berättar Mona, med ett varmt leende.

 

Hon har nära till det där härliga, öppna leendet. Men så har det inte alltid varit. Hennes bekymmer började redan i småbarnsåren.

– Jag har en tvillingssyster, Carina, och vi är enäggstvillingar. Vi var redan som mycket små enormt blyga och det var alltid hon och jag tillsammans. Vi satt bredvid varandra i bänkarna i skolan och vi pratade mest med varandra och helst inte med de andra barnen. Vi fick inga riktigt nära vänner

– Vi drabbades också båda av barnepilepsi och fick medicinera. Först i årskurs 6 klassades vi som friska.

Men jag var alltid så rädd att det skulle synas utanpå att jag var sjuk. Carina och jag kände oss utanför, vi var litet kraftiga, kanske berodde det på medicinerna, och vi blev psykiskt mobbade i skolan. Jag tror att de här åren var inledningen på mina svårigheter.

 

Vågade inte söka vård

Mona tyckte att alla andra var normala, men inte hon, och det var den känslan hon bar med sig in i vuxenlivet.

 

Efter gymnasiet, då både hon och systern drabbades av ätstörningar, byggde hon på sin livsmedelstekniska utbildning med ett år på beklädnadslinjen.

 – Jag har alltid tyckt om att sy, fast det har inte blivit så mycket kläder utan mest gardiner, säger hon och pekar på de vackra, lila köksgardinerna.

 

Mona träffade sin Linné på en buggkurs, dit hon, trots sin stora blyghet, vågat sig.

– Det var som om jag satte på mig en mask, för att klara mig. Det var som en yttre fasad. Men med Linné var det annorlunda och jag flyttade hem till honom ganska snart, trots att vi är så olika. Han älskar till exempel att prata i telefon. Jag hatade det. Men han förstod mina problem och engagerade sig.

 

Hon har haft olika arbeten, bland annat i storkök på äldreboenden inom kommunen, men har alltid försökt hålla sig i skymundan. Det var viktigt att ingen såg och bedömde henne.

– Diska var bra, då fick jag vara i fred och slapp träffa folk. Men stressen var jobbig klockan sju på morgonen när kommunen ringde och berättade var jag skulle jobba. Jag mådde dåligt och fick ont i magen och halsbränna. Så rullade det på.

– Jag tänkte alltid att det går över. Det är min överlevnadsgrej. Aldrig att jag skulle söka vård, då trodde jag att jag genast skulle bli inspärrad på psyket.

 

Mona bestämde sig till slut för att studera på Komvux och läsa upp sina betyg, i lugn och ro. Det kunde inte börjat sämre.

– Jag tänkte att nu blir det struktur, nu ska jag sköta mig själv, nu ska det äntligen bli roligt. Men redan första dagen när vi skulle presentera oss, hände det. Jag drabbades av en fruktansvärd ångest när jag skulle presentera mig, sist av alla. Jag började svettas, fick hjärtklappning och jag tänkte bara att nu dör jag. Jag var livrädd och drabbades av overklighetskänslor. Men ingen fick ju märka något, jag var så orolig för att hamna på psyket och bli neddrogad, berättar Mona.

 

Social fobi:

I nästan tjugo år har sambon Linné stöttat och hjälpt. “Han har alltid hållit mig i handen”, säger Mona.

 

På något sätt tog hon sig hem. Hon berättade inget för Linnè. Och nästa dag gick hon tillbaka till lektionerna med panikångesten i bakfickan. Men också med en kämpavilja, det här måste gå. Hon tog en lektion i taget, ingen fick ju se att hon var “knäpp”.

 

Självförtroendet i botten

Så småningom berättade Mona sanningen för sin pojkvän. Nu kunde hon också få ångest om hon var ute och handlade, och sambon fick gå bredvid henne. Hon kunde inte andas och kände att hon måste komma ut i friska luften. Mona visste att nu gällde det bara att stå ut. Och hon klarade sina studier något så när.

– Jag erbjöds sedan sommarjobb i storkök igen och jag fick ständiga ångestattacker, som ju ingen fick se. Mitt självförtroende var i botten – här kommer hon som inte kan. Och hittade jag inte visparna, skulle jag bli tvungen att ta kontakt och fråga någon.

 

Men vändningen kom till slut. En morgon vaknande Mona och låg kvar i sängen. Hon hade bestämt sig.

– Jag går inte till jobbet, sa jag till Linné. Gör vad du vill men jag går inte. Då ringde han till vårdcentralen och jag fick komma nästa dag. Där fick jag också diagnosen och jag blev sjukskriven för social fobi och panikångest och fick antidepressiv medicin.

– Jag var så lättad. Doktorn skulle inte låsa in mig…

 

Till slut kom Mona till en psykolog. Hon fick berätta och det kändes bättre, men ångesten fanns kvar. 

– Då fick jag höra talas om Svenska Ångestsyndromsällskapet. Jag gick till föreningens lokal här i Halmstad. Där kom alla tårarna. Jag satt med en kvinna, som gått igenom samma sak, och bara pratade av mig i timmar.

 

Genom föreningen kom Mona i kontakt med en sjuksköterska som arbetar med KBT, kognitiv beteende terapi. Hon fick hjälp att komma ur sina negativa tankar och hittade verktyg för att våga möta omvärlden och finna en inre styrka.

 

Efter ett tag märkte Mona, till sin förvåning, att hon inte haft ångestattacker på flera dagar. Och så har det fortsatt. Idag är hon aktiv inom föreningen och sitter bland annat som vice ordförande på riksplanet. Hon är arbetssökande och hoppas snart hitta ett bra jobb.

 

Numera ställer hon sig modigt upp och föreläser, även om hon vet att ångesten ändå finns där under ytan, och hon får andra att lyssna och skratta.

– Det trodde jag väl aldrig att jag skulle våga!

 

 

Kvinnor drabbas oftare

Social fobi:

Social fobi är en ofta starkt handikappande sjukdom, där ångesten över att behöva möta och umgås med andra människor, präglar vardagen. Richard Bernce är specialist i psykiatri och en av de verksamhetsansvariga på Integrerad Närsjukvård i Malmö, INM. Han möter dagligen patienter som lider av social fobi.

 

Vad innebär det att drabbas av sjukdomen?

– Social fobi är en av de vanligaste ångestsjukdomarna, som karaktäriseras av att man har svårt att vistas i olika sociala sammanhang på grund av hög ångest. Detta leder ofta till olika undvikandestrategier, som många gånger innebär att man är rädd och orolig bland andra människor och ofta väljer att leva mer isolerat och “säkert” för att slippa komma i kontakt med sin starka oro och osäkerhet.

 

Kvinnor drabbas oftare än män?

– Ja, kvinnor har oftare social fobi än män och problemen finns i alla åldrar. Många får sjukdomen tidigt och den påverkar livssituationen mer när man är ung. Det kan leda till stora hinder i utvecklingen när det gäller studier, arbete och familjebildning. Social fobi förekommer hos upp till tio procent av befolkningen, men kan variera i styrka under livet.

 

Vilka är de vanligaste symtomen?

– Symtomen är stark oro inför sociala sammanhang eller i vissa speciella situationer. Många gånger kommer hög ångest redan när man tänker på att man ska ge sig av till en situation där man måste träffa andra, som skolan, fikapauser eller fester.

– Ångesten kan komma som hjärtklappning, svettningar, rodnad, stamning och skakningar. Man blir själv väldigt uppmärksam på sina reaktioner och det kommer kanske tankar på att andra uppfattar en som konstig. Man förlorar förmågan till att närvara och delta naturligt i umgänget med andra människor. Detta gör att man undviker och avstår från att göra saker som man många gånger faktiskt vill göra.

– Ibland leder ångesten till mer depressiva besvär. Man kanske tänker att “jag kan inte leva mitt liv som jag vill och kommer inte i kontakt med situationer och människor på grund av min ångest”. I en del fall kan det leda till missbruk.

 

Hänger social fobi och blygsel i ihop?

– Blygsel är något som är helt normalt, men kan vara lätt att sammanblanda med social fobi. Därför är det viktigt att inte sjukförklara människor för lättvindigt. Men när oron i sociala situationer är så stark och stor att den utgör rejäla hinder för att ha ett “normalt” liv då kan det vara aktuellt att söka hjälp för att arbeta med sin fobi.

 

Vilka behandlingar finns det?

– Den vanligaste behandlingen idag är kognitiv beteendeterapi, som också visat sig vara effektivast när man utvärderar olika metoder vetenskapligt. Även internetbaserad KBT kan vara effektivt. KBT-teknikerna går ut på att utsätta sig för obehaget/ångesten, och så småningom också för situationerna som man helst undviker.

– Man lär patienterna hur ångest regleras i kroppen och hur tankar, känslor, fysiska reaktioner och beteenden hänger ihop. Man kan sedan göra olika övningar för att handskas med alla dessa reaktioner och beteenden. Patienten får “läxor”, uppgifter man tar sig an utanför terapirummet, där man observerar, registrerar och lär sig acceptera de svåra reaktionerna.

 

När behövs läkemedel?

– I vissa fall kan det bli aktuellt med farmakologisk behandling. Antidepressiva läkemedel har ibland en god effekt, då de många gånger sänker ångestnivåerna kroppen. Ångestdämpande eller lugnande mediciner ska man verkligen försöka undvika för de kan leda till beroende.

Scroll to Top