Han säger att han har andra fruntimmer när jag jobbar. Det är sådant som gör att jag mår dåligt och det vet han om. Det är som om han njuter av att göra mig och barnen illa med sitt beteende. Det är så sjukt. Vårt tonåriga barn mår sämst av detta och ringer ofta mig på jobbet för att få veta när jag kommer hem. Bara för att undvika åka hem om bara pappan är hemma och kanske har ett annat fruntimmer där.
Han flirtar med alla kvinnor helt öppet. Han ser mina väninnor och mammorna till barnens kompisar som erövringsobjekt. Numera kan jag inte umgås med andra kvinnor. Om jag säger till honom så svarar han bara att jag inte är hans morsa. Så länge vi följer hans pipa är allt bra men för minsta mothugg blir han ilsken. Eller så försöker han fjäska ett tag men snart blir allt som vanligt igen.
Jag har sagt att han förstör allt men enligt honom är det mitt eller barnens fel. Han springer ute med våra barns kompisar och det tycker naturligtvis inte barnen om. De vill ju ha livet med kompisarna för sig själva och undrar varför pappa gör så. Han är egoistisk och tänker bara på sig själv. Allt han säger och gör är perfekt. Om han själv är sjuk så kräver han all hänsyn i världen.
Våra barn känner sig svikna och jag är rädd att de inte kommer att bry sig om oss den dagen de flyttar hemifrån. Vad tror du? Ibland har jag lust att kasta ut min man efter allt svek och alla lögner.
Jag vill gärna råda dig att ta kontakt med företagsläkaren eller eventuellt annan läkare, som du har förtroende för. Beskriv din situation och visa på att tidigare enstaka sjukdagar visserligen har varit till temporär hjälp men nu behöver du kraft och ork att förändra en ohållbar livssituation. Du behöver delvis vila från vardagslivets och arbetslivets alla påfrestningar för att bli kapabel att ta ansvar för en förändring, som gagnar dig och barnen. Du måste lära dig att markera gränser och fatta egna beslut – också sådana som är obekväma – och för det behöver du tid och ork till eftertanke och handling. När vi bara är “slut” eller utbrända, så går allt på tomgång och inget nytt händer. Vi har svårt att skilja på huvudsak och bisak och allt går bara runt. Av ditt brev framkommer tydligt att dina barn också har det svårt med sin pappa – inte minst en tonåring. Om ena föräldern på ett eller annat sätt bär sig illa åt, så är det oerhört viktigt att den andra föräldern hjälper till att skydda barnen för allt för stora påfrestningar. Annars händer ofta att barnen som mera vuxna blir minst lika kritiska mot den förälder som bara “lät det ske” som den förälder, vilken utsatte dem för svårigheterna. Jag hoppas att du söker dig det professionella stöd i omgivningen som behövs för att få ett bättre liv, en upprättad självrespekt och en varm och befogad respekt från dina barn. Vänta inte med denna förändring.