Att ta sig ur ofrivillig ensamhet
Jag är en kvinna på 58 år som har blivit ofrivilligt ensam. Min man sedan 25 år och jag gick isär när barnen flugit ut. Det fanns ingen kärlek kvar och vi tyckte båda det var bättre att fortsätta var och en för sig.
De första åren kände jag mig jättelycklig, som ung på nytt. Det var en sådan befrielse att få bestämma allt själv och bara ta hand om mig för en gångs skull. Men det har blivit glesare med vännerna de senaste åren. Några har flyttat långt bort, och vissa verkar inte vilja umgås med mig eftersom jag inte är i ett par.
Jag är inte så intresserad av att träffa någon ny man, men undrar om det är det jag måste göra för att få lite mänskliga relationer igen? Jag träffar inte så många jag kommer bra överens med på jobbet, och har inga direkt nära släktingar. Barnen är så uppe i sina egna liv.
Jag känner att jag har så mycket lust att göra saker, dela mina tankar och skratta ihop med människor! Jag vill inte sitta ensam hela helgerna. Och det har verkligen blivit extra jobbigt nu under pandemin. Hur ska jag göra för att ta mig ur den här ensamheten?
Trött på att vara själv
Hemmets Journals relationsexpert Ingemar Gens svarar:
Ensamhet kan bli väldigt dystert och antagligen är vi dåligt rustade för att vara alldeles för oss själva. Just att det glesnar bland vänner och bekanta ju mer tiden går delar du med väldigt många. Det verkar också som om det blir allt svårare med åldern att skaffa nya relationer.
Människan är ett flockdjur, som så många andra varelser på jorden. Det har gjorts försök att uppskatta hur många det borde finnas i den ideala människogruppen och slutsatsen forskarna dragit är att kanske sisådär 20–30 stycken är det optimala antalet.
Sverige är ett ensamt land, kanske har det individuella nått allra längst hos oss? Vi klarar oss rent ekonomiskt för det mesta, och om inte så träder samhället in och stöttar. Det finns andra länder där det egentligen inte ens går att vara ensam, där alltid någon finns i närheten 24 timmar om dygnet.
Det klassiska efter ett uppbrott är väl att det är just det man inte vill – att skaffa en ny partner. Det verkar som om de flesta vill ha någon att vara extra nära, men för den sakens skull behöver det ju inte vara någon av det andra könet i en klassisk parrelation.
Som vi bor och umgås i vårt land kommer umgänge tyvärr sällan av sig självt. Vi behöver både kvantitet och kvalitet när det kommer till relationer, vilket betyder att dagliga möten med grannar, kassörskor, postombud etcetera verkligen är viktiga. Det ger tillvaron sammanhang och mening. Men förstås vill alla också ha någon eller några som vi kan fördjupa samvaron med.
Kanske kan du hitta likasinnade hos någon förening där människor sysslar med sådant du gillar? Eller du kanske kan anmäla dig till något volontärarbete? Gruppresor med något speciellt tema brukar locka både singlar och par, kan det vara något för dig?
Idag sker mycket av kontaktsökandet via nätet där det finns flera olika sajter och det finns alla gånger någon som passar dig. Och förstås, glöm inte att vårda de relationer som du faktiskt redan har.
Ingemar
Ställ en fråga till någon av våra experter här!
