Jag är 29 år gammal. Jag har inget liv. Jag har ett jobb och inget mer. Jag känner igen glädje och inget känns roligt. Jag är en nedstämd och allvarlig person när jag är ute i samhället.
Det är inte mycket jag pratar med mina kollegor på jobbet. Jag försöker men det blir oftast bara lustigt och när någon mer kommer och blandar sig i samtalet blir jag en åskådare. Jag säger inte mer, försöka smyga undan.
Ofta sitter man där på rasterna bredvid sina kollegor och försöka komma på något säga till dem, men jag kan absolut inte komma på något.
När jag är hemma känns livet bekvämt, men när jag beger mig till jobbet ändras det. Inget fel på jobbet, men jag fungerar inte med andra. När jag är ute och går på stan känner jag mig helt främmande. Jag är inte som andra. Jag kommer från en annan planet.
Jag har inga nära vänner och har aldrig haft. Aldrig haft flickvän och är oskuld som det kallas. Lekte inte i skolan, tittade på när andra lekte.
Hemma när jag var barn kunde jag leka och skratta med mina syskon. Idag också. Men när kompisar dök upp till mina bröder gick jag undan. Idag har de flickvänner och då blir jag stel och obekväm av det.
Jag försöker söka flickvän på dejtingsidor på internet, men jag kan inte. Jag kan inte ens skriva ett mejl till någon, för jag vet inte vad jag ska skriva. Jag är avundsjuk på andra pojkars utseenden och beteenden. Varför är inte jag söt och snygg, varför är inte jag så som de är.
Jag är ensam. Mamma, pappa ringer kanske en gång i månaden, ett syskon kanske också en gång i månaden
Jag är nog rädd för människor och relationer med dem. Jag förstår mig inte på någonting om det sociala livet. Jag vill lära mig att umgås med människor. Men hur ska det gå till? Kan du hjälpa mig?
Vilsen
Det du beskriver låter jobbigt för dig och jag förstår att du är ledsen över den situation du har då den inte är så som du skulle önska. Vad orsaken till din svårighet att umgås och kommunicera med andra människor beror på är svårt för mig att veta baserat på det du skriver i ditt brev.
Det jag ändå funderar över är om din upplevelse av svårighet beror på att du är rädd för andra människor eller om du känner att du saknar de färdigheter som krävs i det sociala samspelet med andra? I det förra fallet, det vill säga om rädsla är ditt problem, kan man försöka komma tillrätta med det genom det som kallas för exponeringsbehandling och utgör den centrala delen i kognitiv beteendeterapi (KBT). Kortfattat kan man säga att man helt enkelt, utifrån en noggrann kartläggning och i samarbete med en psykoterapeut närmar sig det man är rädd för i kontrollerade former för att få en chans till ny inlärning.
Handlar det istället om färdighetsbrister är även det något man kan jobba med i KBT, då genom att kartlägga vilka färdigheter man behöver träna sig på och sedan göra det på ett systematiskt sätt. Ofta tränar man inledningsvis tillsammans med terapeuten för att sedan öva i fler situationer och med flera olika människor.
Det kan också vara så att du har en kombination av båda, då färdighetsbrister kan göra att man känner sig osäker och rädd likväl som att rädsla kan göra att man hållit sig undan sociala situationer och därmed gått miste om tillfällen till träning. I det fallet får behandlingen bestå av en kombination av de ovan nämnda inslagen, det vill säga både färdighetsträning och exponering.
Skulle du vara intresserad av att förstå just din problematik lite bättre och uppsöka en psykolog? Det skulle kunna ge dig möjligheten att på ett mer fördjupat sätt beskriva ditt problem och utifrån det få förslag på hur du kan komma till rätta med problemet och komma närmare det du önskar. Du kan i så fall vända dig antingen till din husläkare och be om remiss vidare, till öppenvårdspsykiatrin där du bor eller till en privat verksam psykolog. På www.kbt.nu kan du se en förteckning över terapeuter som jobbar med KBT.
