Vi är några vuxna syskon som hamnat i en rejäl strid med varandra. Detta har pågått snart i tre år. Från början har det handlat om vår mor och vem av oss syskon hon visar mest uppmärksamhet och omsorg. Det har varit många orättvisor och skillnader i syskonens relation till henne. När hon hamnat i konflikt med något av oss syskon så har hon oftast lyckats vända något annat syskon emot den hon bråkat med.
Sedan är det allt prat mellan oss bakom ryggen på de andra och plötsligt sägs jag vara ovän med någon och vet knappt vad som hänt. Några av oss barn vågar diskutera med varandra medan vissa “favoritbarn” enbart går till mor och beklagar sig. Det har blivit många lögner hit och dit och vi sitter i ett låst läge. Vi har knappt träffats under dessa tre år och kan inte umgås.
Vår mor vill säkert inte erkänna sin inblandning i våra bråk utan vill nog helst säga att det hon gör är att försöka hjälpa. Alla vi barn mår fruktansvärt dåligt på var sitt håll. Hur hanterar man stora konflikter utan att göra någon för illa och förstöra familjeförhållandet ännu mera?
Syskonrelationer är för de allra flesta människor de längsta relationerna man har i sitt liv. De kan vara något väldigt fint och givande. Vissa beskriver dem som de starkaste och viktigaste relationerna de har. De kan också innebära negativa känslor av svek och utanförskap. Oavsett vilket kan man säga att få lämnas oberörda av de syskonrelationer de har eller inte har.
Det första rådet när det gäller att lösa problem i relationer är alltid att försöka få till stånd en dialog. Jag tänker att ni syskon behöver prata med varandra, inte i första hand för att lösa gamla eller pågående konflikter utan om hur ni ska relatera till varandra. Kan du initiera ett rakt och ärligt samtal med dina syskon?
Sådana samtal riskerar naturligtvis att bli känsliga men jag tror att en väldigt bra utgångspunkt är att tydliggöra varför du vill ha samtalet.
I ditt brev låter det som att du har en stark önskan om att ni syskon ska ha bra relationer till varandra och om du gör det tydligt för alla blir det kanske enklare att mötas. Då blir det ju tydligt att samtalet inte är en anklagelse eller sker med avsikt att hitta en skyldig, utan istället syftar till att ni ska hitta nya sätt att relatera till varandra. Ibland kan det vara enklare att formulera sig i skrift, till exempel i ett mail som alla får samtidigt.
När dialogen väl är igång kan ni prata om vad ni har för önskemål och se vad som är nåbart. Med tanke på att ni är vuxna skulle ni kunna hitta sätt att ha relationer till varandra som sker fristående från er mamma. Ni kan träffas på egen hand och tala direkt med varandra. En sak ni också kan ta upp är om ni kan enas om att konflikter mellan syskon också hanteras mellan syskon. Om alla kommer överens om den hållningen borde det kunna underlätta för er. Är det så att en konflikt uppstår och det känns svårt för de inblandade att lösa den på egen hand, så kanske ett annat syskon kan agera medlare? På så sätt slipper er mamma ta den rollen och får stå mer fri.
Naturligtvis kan ni även försöka tala med er mamma. Du skriver att det är svårt att prata med henne om det som händer. Kan det vara så att hon känner sig anklagad av er och därför försvarar sig och blir svår att nå?
Finns det i så fall något annat sätt att prata med henne som blir mindre hotfullt, inte upplevs som bråk men som ändå leder till resultat? Som sagt kan ett samtal med er mamma säkert ge en del om det blir bra. Men jag tror att det viktigaste samtalet, det som kan komma att betyda mest, är det ni syskon kan ha med varandra, så jag skulle föreslå att du lägger mest möda på att få till stånd det.
