Jag har en arbetslös dotter på 19 år. Mitt problem är att hon inte hjälper till hemma. Städar inte sitt rum eller något annat. Åker bara och tar hand om hästen. Hon festar varje helg och när hon är hemma ligger hon i sitt rum och använder datorn. Jag blir idiotförklarad när jag säger till. Vad ska jag göra?
Jag vill börja mitt svar med några frågor. Hur vill du ha relationen till din dotter? Vad vill du att hon ska hjälpa till med hemma? Vad känns som rimliga krav för en vuxen dotter som bor hemma generellt och för din dotter mer specifikt? Jag tycker du ska fundera noga över dessa frågor och om du delar föräldraskapet med någon som du bor tillsammans med tycker jag att ni tillsammans ska fundera över de här frågorna.
Att ställa krav på sina barn är för en del föräldrar väldigt svårt och kan väcka osäkerhet på om kraven är rimliga eller om man som förälder är för hård. Om du är osäker tycker jag du ska höra dig för med andra i din bekantskapskrets som har barn i ungefär samma ålder. Hur mycket hjälper deras barn till hemma?
Nästa steg blir att ta en diskussion med din dotter om hur ni ska ha det. Det låter som att du påtalat problemet flera gånger men att era samtal inte blir så konstruktiva. För att undvika detta föreslår jag att du förbereder samtalet noggrant. Hur kan du lägga upp det för att öka chansen att ni når varandra? Vad brukar fungera, vad fungerar inte? När är det läge för ett sådant samtal? Hur kan du presentera dina önskemål utan att riskera att hon blir upprörd och lämnar samtalet samtidigt som du är tydlig och står på dig? Hur kan du bjuda in din dotter så att även hennes åsikter får utrymme?
Jag tycker också du ska tänka över vad du gör om din dotters beteende inte förändras. En del föräldrar vars vuxna barn bor hemma tar ut hyra av sina barn. Ibland bara en symbolisk hyra som markerar, att i takt med att man blir äldre får man ett utökat ansvar och med det följer även en del kostnader.
Ett annat alternativ är att upphöra med en del eller all den “markservice” som din dotter får av dig. Om du slutar laga mat åt henne, tvätta hennes kläder och göra annat som du egentligen vill att hon ska hjälpa till med kanske hon märker att det är uppgifter som måste utföras och att hon är den som faktiskt får göra dem.
Att fundera i sådana banor handlar inte om att straffa henne utan snarare om att konsekvenserna av hennes beteende blir tydliga för henne själv.
Det blir viktigt att du är konsekvent och håller dig till det ni kommer fram till. Annars finns risk att ni hamnar i det mönster som många föräldrar kan känna igen och som kallas för “tjatfällan”. Det handlar om att föräldrar ber sina barn göra något och när barnet säger nej fortsätter föräldern att be, eller till och med tjata, ett par gånger men ger efter ett tag upp och utför uppgiften själv.
Fällan är att barnet lär sig att man kan bortse från det föräldrarna ber om, de kommer snart sluta tjata om saken och göra det själva. Känner du igen det mönstret hos dig själv? I så fall föreslår jag att du försöker sluta tjata om saker som du ändå kommer att utföra själv i slutändan och bara säger till om sådant som inte blir gjort om inte din dotter gör dem. Tänk då på att bara säga till en gång, din dotter kommer ändå att märka att uppgifterna faktiskt inte blir gjorda om hon inte gör dem själv och hon kommer att lära sig att när du ber om något då menar du det. Du slipper dessutom höra dig själv tjata, något som de flesta föräldrar brukar uppleva som en befrielse.
Jag hoppas de här råden ska hjälp er att till en samvaro som blir mer positiv.
