Jag är gift sedan 40 år och har två barn varav den yngsta gick bort under tragiska former. Min man har under minst 30 år haft kontakt med sin förra flickvän, bland annat skickat henne blommor.
Vi bor 15 mil från vår förra hemstad men han har ringt henne hela tiden. Han var i den staden en gång i veckan och kom hem med läppstift på kläderna några gånger. Han har gjort mig så psykiskt illa under så lång tid (inte fysiskt). Han vänder sig alltid till andra kvinnor om vi är ute någonstans, och behandlar mig som luft då.
Vill han fortfarande vara tillsammans med sin förra flickvän eller vad tror du? Jag har under så många år mått oerhört illa och har en ångest som gräver sönder mig inifrån. Hur ska jag komma bort från detta? Jag kan inte ta upp det med någon kurator eller liknande.
Av ditt brev låter det som att det finns mycket som varit tungt för dig i livet, både förlusten av ett barn, den långa osäkerheten på din mans önskan och upplevelsen av att bli illa behandlad av honom. Frågan om vad din man vill med sin förra flickvän är omöjlig för mig att besvara då jag bara läst ditt brev, jag tror att du helt enkelt måste ställa den direkt till honom.
Därför undrar jag om du har konfronterat honom och om ni talat med varandra om det som händer och om det du känner? Har du frågat honom vad han gör då han är borta och vilken relation han vill ha med sin förra flickvän? Eftersom oron för det tycks plåga dig mycket tror jag att du kan ha mycket att vinna på att faktiskt ta upp det med honom.
Jag undrar också om du har berättat för honom att du känner dig illa behandlad av honom och att du har stark ångest? Om du inte redan har talat med din man om det här, hur tror du det skulle vara att göra det? Kommer han att förstå dig så att ni kan mötas och försöka hitta en lösning eller kommer han att reagera negativt?
Samtal av den här typen kan kännas väldigt svåra men en bra strategi är att förbereda sig noga innan. Tänk igenom vad du vill ha ut av samtalet, vad du själv vill säga liksom hur du vill bemöta olika reaktioner som kan dyka upp från hans sida. Utgå gärna från samtal som ni haft tidigare och hur de gått. Vad karaktäriserar ett samtal mellan er som fungerar bra och hur ser det ut när det inte går så bra? Genom att förbereda dig ökar du chansen för att du ska kunna leda samtalet dit du vill. Om man som par har väldigt svårt för att tala med varandra på egen hand kan parterapi vara en väg för att komma vidare. Kanske kan det vara något även för er?
Vänner och familj kan vara väldigt viktiga och utgöra ett gott stöd när man varit med om jobbiga situationer, men när man som du varit med om många svåra saker i livet och lider av stark ångest brukar det vara väldigt bra, ibland till och med nödvändigt, att söka sig till psykologisk behandling. I en sådan behandling kan du få hjälp att sortera allt det som hänt och hitta strategier för att hantera det så att du kan må så bra som möjligt. I ditt fall kan det kanske röra sig både om sorgen över ditt barn, ångesten samt problemen i relationen till din man. Din psykolog kan också ge dig mycket stöd så att du inte behöver känna att du är ensam i allt detta.
Det här rådet känns kanske svårt för dig att ta till dig då du skriver att du inte kan ta upp det med någon kurator. Jag vet ju inte vad det beror på eller vad du redan försökt, men är det möjligen så att du har tidigare dåliga erfarenheter av sådana samtal? Skulle du trots det kunna tänka dig att ge det ett försök till och faktiskt vända dig till någon som är professionell, till exempel en psykolog? Ge i så fall dig själv chansen att hitta en person som du känner förtroende för och kom ihåg att psykologer har tystnadsplikt så att det som du berättar där, det stannar där.
