Jag är en 52-årig tjej som undrar över min känslighet som de senaste åren dessutom ökat markant. Har så länge jag minns känt av och tolkat röster, blickar och beteenden på sådant sätt att det mera förvirrar vad som egentligen sagts och menats. Det har oftast belastat mig negativt. Jag lägger på mig mera än vad som är hälsosamt för mitt välmående. Detta hämmar mig förstås och jag vill helst inte vara i centrum eller tala inför människor.
Under min grundskoletid var det konstigt nog tvärtom. Då kunde jag prata inför klassen på redovisningar utan problem. På senare tid kan det räcka med att jag hör Den blomstertid nu kommer på skolavslutning, så gråter jag, eller som häromdagen då jag mötte en lång rad motorcyklar, fylldes av eufori och började gråta.
Allt oftare kommer sådana situationer där jag av helt okänd anledning och dessutom mycket plötsligt och okontrollerat fylls av extremt starka känslor, triggade av dofter, syner, musik, tankar med mera. Ibland kan det bli riktigt pinsamt när det är många människor runt omkring.
Varför fungerar jag så här? Är det normalt? Hur kan jag vända min känslighet till något positivt och användbart i mitt liv? Märker också att mina barn har ärvt min känslighet.
Inledningsvis skulle jag vilja svara dig att vi alla är olika och förändras genom livet. De erfarenheter vi gör påverkar oss och vår utveckling. En del drag förstärks medan andra suddas ut. Du beskriver en känslighet som du tycks ha haft under hela ditt liv men som ökat på senare tid. Den känsligheten kan sannolikt vara påverkad av olika faktorer, psykologiska såväl som fysiologiska.
Psykologiskt kan man tänka sig att du med ökad ålder vågar släppa fram känslor på ett annat sätt än när du var ung. Saker kan också ha kommit att få fler betydelser för dig med åren, vilket kan göra att de väcker starka minnen och därmed känslor till liv. Många blir mer lättrörda med åldern, kanske är det något som du kan acceptera och uppskatta? Att vara lättrörd eller ha nära till sina känslor är för många människor något eftersträvansvärt och fint.
Fysiologiskt närmar du dig en ålder då mycket händer med kroppen, förändringar som även påverkar psyket.
Har du funderingar angående det rekommenderar jag att du vänder dig till en gynekolog som både kan göra en medicinsk bedömning och ge dig mer utförlig information om vad som sker i kroppen och hur det kan påverka ditt psykiska mående.
Du undrar hur du kan vända din känslighet till något positivt och användbart. Tycker du att det är en belastning för dig att vara känslig och att det hindrar dig från att göra saker som skulle ge dig ett mer rikt liv? I så fall kanske du ska söka hjälp i psykoterapi så att du kan komma till rätta med det och utvecklas vidare i en riktning som känns bättre. Då kan du få hjälp att hantera tankar och känslor på ett sätt som blir bättre för dig så att de belastar dig mindre.
Oviljan att vara i centrum och att tala inför människor är en rädsla som du delar med väldigt många och som kallas för social fobi. Social fobi kan ta sig många uttryck och vara mildare eller mer allvarlig. För många kan svårighetsgraden också variera under livet.
Du skriver också att dina barn ärvt din känslighet. Anser du att det är ett problem för dem? Beroende på deras ålder och mognad tycker jag att du ska tala med dem om det här och höra vad de själva tycker. Håller de med dig? Och i så fall, upplever de det som en nackdel eller svårighet eller ser de det som en styrka? Om de upplever det som ett problem kanske det är aktuellt även för dem att söka hjälp.
