Min dotter och hennes sambo sedan 25 år är båda runt 40 år, har eget hus samt två barn som snart är tonåringar. Min dotter går en utbildning sedan några år och sambon har ett jobb som innebär att han reser under veckorna och kommer hem till helgerna. Under tiden tar min dotter ansvar för huset och barnen.
Det som jag tycker är tråkigast är att de inte pratar med varandra. Det är som de har skygglappar när de går förbi varandra. Jag frågar dem varför? Det handlar inte om någon otrohet utan dottern säger bara att de har glidit från varandra och har inget att säga. Min svärson får inget svar om han frågar om något. Barnen far ju illa också av detta trista klimat. Vad kan man göra åt denna situation?
Av det du skriver i ditt brev låter det som att du är både oroad och ledsen över den situation du ser att din dotter lever i med sin man. Att det handlar just om din egen dotter och hennes familj gör naturligtvis situationen ännu svårare för dig att vara åskådare till. Samtidigt är det ju väldigt svårt att förändra andra människor och påverka de livsval de gör och just det kan också väcka ytterligare känslor, inte minst frustration.
Du skriver att du pratat med din dotter och hennes man om deras situation. Hur mycket ni pratat om saken är svårt för mig att avgöra, men tror du att det kan vara värt att ha ytterligare samtal med dem? Kan du fundera ut i förväg vad du skulle vilja säga till dem så att du är väl förberedd? Ibland kan det underlätta, i synnerhet om du känner att det är lite svårt eller känsligt att tala med dem om saken.
Tror du att de skulle vilja göra något åt sin situation? I så fall kanske det skulle kunna hjälpa dem att gå i parterapi. Där kan de få hjälp att prata om sin situation och fundera över hur de vill ha det och vilka förändringar de vill och kan göra. Parterapi finns i kommunens regi eller privat.
Många tänker sig att parterapi bara är för dem som verkligen vet att de vill fortsätta tillsammans, men det stämmer inte riktigt. En hel del par går i parterapi för att tillsammans besluta sig om ifall de ska fortsätta tillsammans och vad de i så fall behöver göra för att få det att fungera, eller om de istället ska gå skilda vägar.
Många som är föräldrar väljer att gå i parterapi trots att de bestämt sig för att separera just för att de vill ha hjälp att få en bra separation. De är väl medvetna om att de kommer att ha mycket med varandra att göra även efter skilsmässan eftersom de har barn tillsammans och för att kunna samarbeta på bästa sätt går de i terapi.
Du skriver också att du känner oro för dina barnbarn och hur de mår. Vet du hur de har det i den rådande situationen? Har du talat även med dem? Har de i så fall sagt att de tycker situationen är jobbig eller tycks de oberörda? Om du inte redan talat med dem kanske du kan göra det. Jag tänker också att det kan vara bra att du uttrycker din oro för dem inför din dotter och hennes man.
En del föräldrar fortsätter att leva i relationer som fungerar dåligt då de tror att det är bättre för barnen än att de ska behöva uppleva att deras föräldrar skiljer sig. Tror du att det kan vara så för din dotter? I så fall kanske det kan vara bra för henne att veta att det finns forskning som faktiskt tyder på motsatsen, i många fall tycks det vara bättre för barn att deras föräldrar skiljer sig än att de fortsätter leva i en dålig relation med mycket bråk och konflikter.
Kanske tvingas du, trots din önskan att hjälpa till, inse att det inte finns så mycket du kan göra åt din dotters situation. Även om det kan kännas sorgligt att se problemet fortgå hoppas jag att du kan finna ett lugn i att du gjort det du kan.
