För tre år sedan träffade jag en man som nu är min särbo. Nästan från första dagen tillsammans har han pratat om sin kvinnliga kollega från jobbet. Det är allt om hennes kläder, hennes familj, vad hon gör och säger.
Jag tyckte till en början att det kanske var viktigt för honom men efter en tid bad jag honom sluta tala om henne. Det hjälpte kanske i en månad. Sedan var det igång igen och så har det varit i tre år. Han har visat mina privata sms för henne och allt jag har berättat för honom har han delat med sig till henne.
Vi har till och med varit tillsammans hemma hos min särbos kollega. Det var inte ett lätt beslut för mig. Men jag gjorde det av respekt för honom även om min särbo visste att jag inte ville.
Han tycker att hon är rolig och glad, att jag bara är svartsjuk. Men det handlar inte om svartsjuka utan om att bli sedd av sin partner. Att känna, att man är viktigt och att man har en fast grund att bygga förhållandet på. Hur ska jag lita på en man som inte vill förstå vad jag känner?
Du beskriver en situation i din relation som bekymrar dig och gör dig så osäker på hur du ska hantera den. Relationer kan se ut på många sätt och vad som krävs för att man ska känna tilltro till varandra, var gränsen för svartsjuka går och hur man ska umgås med andra människor varierar väldigt mycket från par till par. Det finns egentligen inget som är rätt eller fel. Det viktigaste är att man hittat något som fungerar för båda och som båda är nöjda med.
Du skriver att du försökt tala med din partner. Vill du ge det ett försök till när ni har det lugnt och bra tillsammans? Ofta tar man upp sitt missnöje när man är arg eller ledsen och även om det kan kännas viktigt att berätta om det just då, så finns en risk att samtalet blir så laddat att man bara fortsätter att såra varandra eller blir mer arga på varandra. Pratar man istället med varandra när allt är lugnt kan det fungera bättre.
Om du föreslår ett ytterligare samtal skulle ni kunna använda det som brukar kallas “jag-budskap”. Det betyder att man säger hur man själv känner (“jag blir ledsen när du umgås med din kollega, jag skulle önska att du avstod ifrån det”) snarare än att man talar om för den andre vad han eller hon gör för fel (“du får inte umgås med henne, det är ojuste av dig att göra det”). Om båda försöker att använda “jag-budskap” brukar det underlätta samtalet och det blir lättare att lyssna på varandra utan att någon behöver känna sig anklagad eller attackerad. Även det ökar chansen för att man ska komma fram till en bra lösning på situationen, en lösning som båda känner fungerar.
Att vara tydlig med sina egna känslor är viktigt, att berätta vad som gör en ledsen, sårad, besviken och kanske till och med orolig för att den andre inte längre älskar en. Vågar man berätta om det och blir hörd av sin partner kan det skapa en ökad närhet i relationen. Blir man å andra sidan inte lyssnad till, trots att man försöker vara ärlig och blotta sina känslor, kan det hjälpa en att fatta beslutet om huruvida man vill vara kvar i relationen eller inte.
Når man inte fram till varandra på egen hand kan man behöva professionell hjälp i form av parterapi. Där får man hjälp att prata med varandra och det kan bli lättare för bägge att lyssna på varandra när någon annan är närvarande och hjälper till att styra samtalet. Det är viktigt att komma ihåg att parterapi inte bara syftar till att man ska fortsätta tillsammans utan att det också kan resultera i att man bestämmer sig att gå skilda vägar men får hjälp att göra det på ett bra sätt.
