Jag känner mig totalt slut som människa!

Jag är en 33-årig mamma med tre barn plus min sambos två barn som också bor hos oss. Barnen är mellan noll och 10 år,...

Jag är en 33-årig mamma med tre barn plus min sambos två barn som också bor hos oss. Barnen är mellan noll och 10 år, den yngsta 3 månader. Min sambo har under våra år tillsammans alltid varit en sluten, tyst och väldigt kylig person, som varken lyssnar eller ger mig stöd. Jag är i stort sett ensam om allt hushållsarbete, ibland kan han diska eller dammsuga men det är det enda. Han kan inte ens laga mat.

Nu känner jag att allt börjar rinna över för mig. Trots att jag har förklarat för honom, att med fem barn så krävs det att han ställer upp och hjälper mig med hemmet och dessutom låter mig få sova ordentligt någon morron, så bryr han sig inte. Det är jag som stiger upp vardag som helg med barnen.

Jag håller på att bli tokig eftersom jag inte har hans stöd när det gäller att fostra barnen heller. Ett av hans barn är under pågående damp-utredning. Det är ständiga konflikter med detta oberäkneliga barn som slåss nästan var dag. Min sambo ser eller hör aldrig hur barnen bråkar och slåss. Han sitter i soffan och ser på TV utan att göra minsta ansträngning.

Han mår dåligt, säger han, och orkar därför inte göra något. Men jag klarar inte av hans depression och vilda ungar längre. Han har levt ett härjat liv med misshandel under sin uppväxt och ett par fängelsevistelser som vuxen, vilket jag försöker ursäkta hans beteende med. Hans barn har bott här ett år bara och det har utan överdrift varit det värsta året i mitt liv. Jag får aldrig tid till mig själv.

Vi grälar allt oftare och grälen blir bara värre och grymmare. Det är som om enda gången han kan visa några känslor är när han bråkar. Senast vi blev osams sparkade han sönder vår ytterdörr. Jag har uttryckt mina känslor och behov så många gånger nu att jag är övertygad om att han inte älskar mig utan bara utnyttjar mig som hushållerska. Jag har i snart två år talat om att separera och då får han dessa utbrott, slår på saker och hotar med att ta sitt liv. Vi går på familjerådgivning men han säger inget när vi är där. Vad ska jag göra? Barnen mår dåligt och jag är snart slut som människa?

Familjerådgivare Kerstin Bohm svarar:

Du avslutar ditt brev med att undra över vad du ska göra åt din hemska situation. Det är djupt förståligt att du är totalt slut och att det liv du lever idag behöver förändras med det snaraste. Det låter som du är ensam ansvarig för en helt övermäktig situation och i detta behövs en radikal förändring av dina och barnens livsförhållanden. De båda minsta barnen är ju mycket små och åtminstone det yngsta av dem – den på 3 månader – har ju tillkommit under en period, då du redan börjat prata om separation.

Det framgår inte alls av ditt brev varför ni nu fått vården om din sambos båda tidigare barn. Troligen har det att göra med att hans livssituation blivit klart förbättrad i samband med er relation och din närvaro i hemmet i samband med bl a graviditetsledighet. Förmodligen har det bedömts som bättre för barnen än den biologiska mammans levnadsvillkor.

Du skriver litet förlåtande om din mans kärva uppväxtvillkor. Men så oengagerat som han i dag uppträder, så utsätter han ju alla sina barn för en stor försummelse, som till stora delar liknar det som en gång inte var bra för honom själv. Hans stundtals hätska och aggressiva, ja ibland rent destruktiva uppträdande är naturligtvis till mycket stor skada för barnen – något du så fort som möjligt måste se till att de inte utsätts för.

Du skriver att ni nu går på familjerådgivningen, där sambon är tyst, sluten, kylig – precis som hemma. Det pekar onekligen på att han inte har en ambition till förändring och du kan ej heller vänta dig någon snar positiv sådan. De enda känslor han kan visa är de aggressiva och grälen blir bara “värre och grymmare” och hoten allt allvarligare. Jag tror inte att du orkar så mycket mera utan du behöver separera från en nu alltmer destruktiv situation. Mera psykologiskt ensam än du är nu i livet kan du knappast bli. Du behöver så fort som möjligt ta kontakt med socialförvaltningen på orten. Inte minst för att det måste klargöras hur det ska ordnas för sambons egna barn i samband med en separation. Du kan förhoppningsvis också få hjälp med boende, ekonomi etc om det kommer att behövas.

Du kan inte “rädda” din sambo. Oberoende av om han var ett misskött barn så är han idag en vuxen med ansvar för sitt liv och sitt uppträdande. Vi kan inte fortsätta och bära oss illa åt med hänvisning till vårt förflutna. Förhoppningsvis har du tidigare sett positiva sidor hos din sambo – och inte bara tyckt synd om honom för hans svåra barndom. Men idag – när du som bäst behöver det – visar han inte de sidorna. Enligt min bedömning, när han sparkar och slår sönder, är han ibland direkt farlig både för sig själv och andra. Låt honom inte få chansen att ge barnen det helvete han själv har upplevt. Bara du kan se till att de slipper det. Du är värd allt tänkbart stöd i din strävan att ge dig själv och barnen ett drägligt liv.

Scroll to Top