Jag känner inte igen min man längre. Vissa perioder arbetar han från kl 6 till 24 nästan oavbrutet. Han är mycket mån om andra, men sin familj är han kallsinnig mot. Det värsta är att han inte sköter sin hygien. Han tvättar sig inte och byter inte kläder. Jag kan inte säga något för då är jag tjatig och behöver östrogen, anser han. Han är 65 år men påminner mycket om ett trotsigt barn. Hans känsloliv verkar också helt dött. Han tar aldrig i mig.
Kan hans tillstånd vara orsakat av medicinen eller blir man sådan efter en depression? Hur tacklar jag detta med hygienen? Han lyssnar absolut inte på mig längre, så att föreslå att gå i terapi kommer han att ställa sig helt oförstående till. Hans läkare tycker nämligen att han mår bra.
Jag förslår att du – precis som till HJ – skriver ett brev till din makes läkare och berättar om den livssituation ni nu befinner er i. Försök att helst tillsammans med mannen få till stånd ett samtal med doktorn, där denne kan klargöra hur han ser på framtida förutsättningar angående din mans hälsa. Det är viktigt att du då också tar upp problemet med din mans bristande hygien. Ingår det på något sätt i sjukdomsbilden eller handlar det om början på en åldersförändring?
Det viktiga är att du får hjälp med att förstå så mycket som möjligt av din mans reaktioner. Finns det någon möjlig bättring eller lindring? För att på ett bra sätt kunna handskas med en så förändrad situation, som den du beskriver, så måste du få all tillgänglig hjälp och stöd. För att du skall kunna klara av din arbetsinsats måste du få respekt för den insats du gör. Oberoende av om vi är friska eller sjuka, så är ingen vuxen persons liv helt villkorslöst. Din man behöver hjälp med att förstå att om han framöver ska räkna med din support, så måste han visa ett hyggligt beteende gentemot dig och familjen. Du har ju annars valet att lämna honom för en egen lugnare och mer förutsägbar tillvaro. Hoppas att du orkar med att ställa adekvata krav för att också själv få ett drägligt liv.
