Jag läser på universitetet just nu, bl a beteendevetenskap och psykologi, och har ett behov att prata om allt som händer och sker. Jag vill känna att han är intresserad av det jag gör. Men han är inte det. Han tycker att det är jobbiga ämnen som jag måste acceptera att han inte vill prata om.
Jag känner att vi är så otroligt olika på de plan som egentligen ska bära hela relationen. Han är snäll, omtänksam och vi delar på allt hemma. Han ställer upp otroligt mycket på mina barn, vilket jag uppskattar ofantligt. Men det känns som att det enda han kan erbjuda mig är sin totala underkastelse! Detta gör att jag börjar känna förakt för honom. Jag känner mig så arg över att han inte står upp för sig själv i vissa situationer. Det känns som vi vuxit ifrån varandra.
Jag saknar något väldigt viktigt, att kommunicera om allt som hör livet till. Nu är det mest vardagliga ting som vad vi ska handla, vem som hämtar barnen etc. Kanske borde jag vara nöjd med en man som finns här för mig och mina barn. Varför känner jag som jag gör? Om jag skulle skilja mig kommer jag att göra mina barn väldigt illa eftersom de avgudar honom. Det är jag som är den “elaka” som sätter gränser och uppfostrar. Han är mer en “lekpappa” som gör kul saker. Jag vill att vi ska kunna dela på de jobbiga bitarna också. Ibland blir jag så arg över att behöva bestämma allt. Jag vill kunna ha någon jag kan luta mig mot.
Jag väger för- och nackdelar när jag överväger skilsmässa och är i nuläget inte beredd att avstå från det som verkligen är bra. Men det kan ju även bero på rädsla från min sida. Jag vet varken ut eller in. Ska jag acceptera att vi är olika och söka stimulans bland vänner?
Du skriver att du nu läser vid ett universitet och tycks vara oerhört uppfylld av allt det nya du håller på att lära dig. Ibland kan det bli så att vi inte riktigt själva har distans till det vi gör för tillfället och att vi i samtal om den nyvunna kunskapen svänger oss med en terminologi, som är helt främmande för den vanliga omgivningen. Att uttrycka fina ord och utveckla komplicerade teorier kan då fungera som ett hinder och inte en tillgång i relationen. Är vi inte själva vaksamma på om vi svänger oss med stiliga facktermer, så kan den sortens samtal ge den andre en känsla av underläge, som försvårar i stället för att underlätta kommunikationen. Bara du kan titta inåt dig själv och se om något av det jag beskriver är relevant i er relation.
I ditt brev berättar du om en snäll, omtänksam man, som delar hemsysslorna, ställer upp på barnen och är avgudad av dem. Du säger också att du älskar honom väldigt mycket medan du samtidigt känner förakt inför hans “totala underkastelse”. Det känns som om du bär på högst motstridiga känslor för din partner. Det finns inte så litet aggressivitet i ditt sätt att se på honom. Det är som om du är arg på honom för att han inte är som du vill ha honom.
Samtidigt som du inte är nöjd, så står han för mycket gott som du inte heller vill avstå ifrån. Han tycks visa familjen stor omsorg på olika sätt medan jag inte riktigt blir klok på om du har någon omsorg att visa honom. Men självklart har jag stor respekt för din upplevelse av att ni har vuxit ifrån varandra.
Du skriver “om jag skulle skilja mig” och “när jag överväger skilsmässa” som om en skilsmässa kunde vara en persons verk. Förhoppningsvis är en skilsmässa ett beslut som fattas av två personer och helst i samförstånd. Jag tror att det är mycket viktigt att du involverar din man i dina funderingar och överväganden angående separation. Om du utrycker dina behov, önskemål och förväntningar och han får chans att göra detsamma, så finns en stor chans till att förmågan att kommunicera kring dessa livsviktiga frågar kan visa om det finns en gemensam framtid för er båda.
Utan en dialog kring detta kommer det att samlas mycket irritation och ilska bakom fasaden. Du måste nog ta initiativ till sådana samtal, då din frustration tycks störst i dagsläget. Lycka till med det.
