Jag har tre barn som alla är utflugna. Den yngsta flyttade hemifrån i samband med att jag sade upp min lägenhet. Hon ville inte bo tillsammans med min nye mans tre yngre barn utan hellre ihop med sin pojkvän, vilket ju var fullt förståeligt.
Ett halvår senare gifte vi oss. Det kändes som en bekräftelse av den kärlek vi äntligen hittat hos varandra. Men nu undrar jag varför vi är gifta. Vi har inget sexliv och pussar och kramar är också bristvara. Min man skyller på sin medicinering (bl a Buspiron) som gör att han inte har någon “lust”.
Anledningen till medicineringen är att han har en psykisk obalans och ett fruktansvärt humör. Han exploderar av minsta anledning. Det kan vara något skräp som katterna dragit in eller något störande ljud från en granne, så far han i luften som ett vulkanutbrott. Han blir också fruktansvärt elak, mest mot mig som blir syndabock för allt. Han har även stora alkoholproblem och hittar ofta anledningar att dricka. Han kan bli som tokig på nätterna och härja runt i lägenheten, skriker att vi ska skiljas, och ibland har jag fått gå ut och gömma mig i bilen. Det blir inte alltid så om han dricker. Om han sköter sin medicinering och det är lugnt omkring oss får han inget utbrott. Men det är alltför sällan.
Jag är långtidssjukskriven pga en axelskada och tar hand om allt hemma. Jag städar, tvättar, diskar, lagar mat och tar hand om hans barn. Jag gör det gärna bara jag får något positivt tillbaka. Han säger att jag är ovärderlig och vill inte vara utan mig. Visst älskar jag honom och det känns som ett “kall” att jag ska ta hand om denna familj just nu. De behöver mig. Men till vilket pris? Att prata med honom om detta är omöjligt. Vad har du för åsikt?
För dig måste situation också stundtals upplevas som närmast förvirrande – ena minuten är du älskad och ovärderlig och andra minuten utskälld och utsatt för okontrollerad elakhet. Det är starkt av dig att i den utsattheten klara av hålla dig själv någorlunda intakt trots stora inre och yttre påfrestningar. Men för varje dag som går så tär hans beteende på din kärlek och omsorg och en dag kommer kärleken att ta slut om inte en påtaglig förändring kommer att ske ganska snabbt. Din mans nuvarande sätt att fungera är både självdestruktivt och förgörande för hela familjen.
Du har säkert många gånger försökt samtala med din man för att få honom att förstå hur hans beteende påverkar er andra. Som du beskriver situationen idag så tror jag inte det är möjligt för dig att på egen hand få till stånd en meningsfull dialog. Du måste – även om det är smärtsamt – inse att han inte är talbar och påverkbar i detta avseende. Till detta måste du få professionell hjälp. Jag tror inte det är till gagn för er att söka familjerådgivningen på orten – och du skulle troligen inte heller få honom med dit.
Du skriver att du är sjukskriven och har säkert därigenom en kontinuerlig läkarkontakt. Försök att få en tid till den aktuella doktorn för att prata igenom inte bara din aktuella sjukdomsbild utan hela din livssituation. Skriv gärna ett brev – som det till tidningen – för att ge en fyllig bild av de problem som finns och som din man till stor del är orsak till. Jag vill och kan inte uttala mig om din mans medicinering men det är ju känt även för de flesta lekmän att ångestdämpande medicin absolut inte bör intagas tillsammans med alkohol. Att han gör det bör komma till den behandlande läkarens kännedom antingen via dig eller med hjälp av din doktors information till en kollega. En dag kan ju sinnet helt rinna över och hans nattliga utbrott kan få ännu allvarligare konsekvenser än dem som redan inträffat.
Jag tycker att den beskrivna situationen låter mycket allvarlig och en snar förändring behövs. Sedan tror jag det är viktigt att du själv skapar dig ett eget utrymme. Du behöver ge plats åt dig själv och dina behov. Dessutom har du tre egna barn som säkert också behöver hjälp, stöd och uppmuntran av sin mamma. Försök att inte helt uppslukas av det nya och därmed försumma dig själv och dina barn. Lycka till med en konstruktiv läkarkontakt.
