Min kompis är en mytoman!

Jag vet inte om du kan besvara en fråga som denna men du kan kanske ge mig lite hjälp på vägen. Det gäller min kompis som är mytoman. Hon ljuger ständigt och så har det varit ända sedan hon var liten.

Jag har känt henne i hela mitt liv och har alltid tidigare blundat för detta problem med tanke att hon aldrig skulle ljuga för mig. Vissa gånger har jag tyckt att hennes berättelser känts lite väl konstruerade men ändå struntat i det. Jag har ju inte varit med, så jag kan ju inte säkert veta, har jag tänkt.

Nu har jag mer och mer öppnat ögonen och märker att hon ljuger hela tiden. Det är om allt möjligt. Två andra nära vänner (som känt henne lika länge) har börjat prata om det här och vi har tydliga “bevis” på att hon ljuger. Hon säger en sak till den ena och en annan sak till den andra. Det värsta är att hon även säger elakheter om oss andra, påstår saker som vi gjort eller sagt som det inte finns någon sanning i. Frågar man ut henne eller säger att så var det inte alls, så slingrar hon sig och ändrar historien.

Vad kan vi göra för att hjälpa henne? Hon tror ju själv på vad hon säger. Det verkar som hon varken vet att vi vet eller att hon själv ljuger! Ska vi ringa till någon psykolog och hur ska vi få dit henne? Eller ska vi ställa henne mot väggen?

Jag känner mig så taskig mot henne men hon går ju inte att lita på. Hon är en av mina bästa vänner men för varje lögn så rasar hon några pinnhål. Jag vill verkligen behålla hennes som kompis!

Det är lätt att förstå att du själv med “stigande ålder” tycker att det blir mer och mer problematiskt med din väninnas vårdslösa handskande med sanningen. Men ofta kan vi inte göra så mycket åt andra människors sätt att vara, annat än att ge dem vårt gensvar på deras beteende. Och naturligtvis kan vi inte beställa tid hos någon psykolog för någon annan än oss själva. “Ljugande” kan ibland vara delvis åldersrelaterat och jag har ingen riktig uppfattning om hur gamla ni båda är idag. Men det känns som om ni båda fortfarande är skolflickor. Att mera systematiskt förvanska sanningen kan ha både en och flera bevekelsegrunder. Om du tänker efter i vilka situationer det är mest påfallande, så kanske du kan hitta någon gemensam nämnare för de aktuella tillfällena. Ljuga kan t ex människor göra för att framträda i bättre dager, så splittring i ett kamratgäng, slippa känna skuld, få en speciell bundsförvant eller få särskild uppmärksamhet. I botten ligger ofta en egen osäkerhet, som vi tror kan döljas med “lögnerna”. Men när lögnerna börjar uppdagas, så är det inget vi uppnår fördelar på utan beteendet blir i stället en belastning, som skapar osäkerhet hos andra och får dem att hålla sig på större avstånd – för att inte själva bli illagjorda.

Det som är särskilt positivt i ditt brev är att du undrar över hur ni andra skall kunna “hjälpa henne”. Det visar på att du också tycker om din kamrat och vill henne väl – innan hennes beteende spolierar för mycket mellan er. Du kan t ex försöka säga emot henne på ett vänligt och omtänksamt sätt när du inte alls delar den beskrivna “bilden” av en gemensam händelse. Det kan förhoppningsvis hjälpa henne att litet reflektera över vad hon säger och vad det hon påstår gör med dig. Hon behöver – säkert försiktigt till en början – få hjälp med att förstå att hennes beteende har konsekvenser – och negativa sådana. Att ni andra pratar om henne hjälper absolut inte. Det är faktiskt mera kärleksfullt att prata till henne än att gå bakom hennes rygg.

Är ljugandet bara en dålig ovana, så kommer era kamratliga reaktioner att hjälpa henne med en förändring som kommer inifrån. Priset att fortsätta blir för högt, d v s hon riskerar både stöd och vänskap. Är ljugandet ett mera djupgående och grundläggande personlighetsdrag, så kan din väninna behöva annan hjälp. Men det blir helt och hållet upp till henne själv att ta initiativ till det. Det bästa du kan göra är att fortsätta vara en ärlig, just kompis som din vän kan lita på.