Min son är svartsjuk på min make

Jag är en kvinna på 48 år som är gift sedan sju år tillbaka. Jag har från ett tidigare äktenskap en förståndshandikappad son som idag är 21 år gammal. Problemet är den svartsjuka som han känner gentemot min nuvarande make. Det yttrar sig i att han undviker vara i samma rum som maken, att han tyr sig hela tiden bara till mig och att han ställer nästan helt orimliga krav på att jag ska ordna och hitta på aktiviteter.

Detta skapar naturligtvis en helt onaturlig och spänd atmosfär. Det har nu gått så långt så att vi har börjat prata om skilsmässa, vilket skulle innebära en stor sorg för oss alla. Jag inser att svårigheterna för oss är extra stora eftersom kommunikationen med sonen och att nå fram till honom är så krävande.

Jag vet inte hur jag ska formulera den kärlek jag känner både till sonen och min man. Känner mig som en bricka i ett spel som jag förlorar hur jag än vänder mig. Vore tacksam för råd. Kanske det finns bra litteratur som vi kan ha hjälp av eller tycker du att vi bör kontakta familjerådgivare på hemorten?

Det är en för alla inblandade påfrestande situation som du beskriver. Och den behöver åtgärdas så snart som möjligt, för att undvika de förändringar som ibland uppstår p g a total utmattning och som egentligen inte gagnar någon. Att din son är starkt beroende av dig är naturligtvis till stor del orsakat av hans förståndshandikapp, men hans “makt” över dig är inget som i längden gagnar honom själv eller dig. Han är ju inget litet barn längre – 21 år – och måste successivt anpassa sig till en tillvaro, där du inte alltid kan beräknas finnas med.

Eftersom pojken är förståndshandikappad, så förutsätter jag att ni har haft kontakt med omsorgsförvaltningen/nämnden. Jag föreslår dig att så fort som möjligt ta kontakt med vederbörande tjänsteman där för att diskutera pojkens framtida placering och boende. Beroende på hans utvecklingsnivå, så tror jag att de kan hjälpa er till ett eget boende eller gruppboende för sonens del. Han behöver hjälp med att släppa den täta bindningen till dig och försöka rikta sig ut mot en omvärld av både likasinnade och andra resurspersoner. Framförallt behöver sonen en förankring i tillvaron, där det finns andra människor utanför dig, som kan vara honom till stöd och hjälp i framtiden. Kanske finns det också en biologisk pappa, som kan vara till hjälp i en frigörelseprocess. Sonen kommer ju aldrig att förlora din kärlek och omsorg även om ni separerar ert boende.

Som du mycket riktigt antyder, så tror jag att du och din man skulle ha stor nytta av en kontakt med familjerådgivningen på hemorten. Ibland kan ju en relation vara så upptagen av problem med och kring barn att vi vuxna tappar bort varandra och behöver litet hjälp med att hitta tillbaks till ett bra fungerande samliv. Det är säkert också viktigt att du får stöd av din man, så att du utan skuldkänslor klarar av din del i en nödvändig frigörelse från sonen.

Det är fullt möjligt att hitta en bra balans mellan lagom närhet och lagom distans också i ett mor-barn förhållande. Lycka till med att något släppa greppet om sonen och samtidigt få kärleksrelationen att fortleva.