Han köper mark i det gamla hemlandet och drömmer om att flytta dit för gott. Vår dotter och jag vill hellre dö än flytta – det vet han. Han jobbar hårt för att förverkliga sin dröm och vårt gemensamma liv går åt fanders. Jag har slutat bry mig. Det är det ända sättet att inte bli sårad. Men jag är djupt olycklig. Jag har inte känt kärlek på många år. Han sover på soffan och medger att han masturberar. Men närmar sig mig gör han inte och även om han skulle göra det, så känner jag bara ilska och åter ilska.
Vår dotter är 7 år. Hon är oskyldig, ung och sårbar, och hon älskar sin pappa. Hon har bara oss två i hela världen. Men det går inte att prata med honom. Jag kan inte lämna honom eftersom jag skulle vara tvungen att lämna min dotter då och det kan jag inte göra. Vad ska jag ta mig till? Jag ser ingen utväg.
Det är viktigt att du ser vad som varit positivt med er ändå rätt långa samlevnad – åtta år. Det viktigaste är – som jag ser det – att ni båda har hunnit etablera en lång och stabil kontakt med er flicka, som älskar er båda. Hon har många goda minnen och upplevelser att bära med sig av både mamma och pappa, som inte behöver raseras av att ni eventuellt går skilda vägar. På din beskrivning så tycks ju ni båda redan ha känslomässigt separerat, varför en faktisk separation mera blir en bekräftelse på det som sedan länge saknats mellan er. Din man tycks ha en mycket medveten ambition att flytta tillbaks till det gamla hemlandet. Ju sämre ni har det tillsammans desto starkare blir naturligtvis hans önskan om att framtidsvisionen ska gå i uppfyllelse så snart som möjligt. Det måste finnas en god kärleksrelation för att motverka en så stark önskan. Tror du att det finns någon möjlighet till det, så behöver ni båda agera snabbt för sådan förändring.
Vad din dotter mycket starkt behöver är en mamma med vilja och ambition att göra ett så bra liv som möjligt för sig själv och henne. Föräldrar är medvetet och omedvetet våra förebilder, som vi gärna ser upp till, och som behöver uttrycka mål och riktning för sitt liv. Jag tror inte alls att du går omkring och är arg på din dotter, men naturligtvis känner hon av den aggressiva och ogina stämning som finns mellan föräldrarna. Det blir hennes bild av hur två människor som själva valt varandra har det tillsammans. Låt henne slippa att framöver leva i den känslomässigt svåra situationen ni nu har, antingen genom att gå skilda vägar eller genom att göra vardagslivet drägligt för er själva och henne. Någon form av förändring behöver ske snabbt. Lycka till med det.
