Jag vill ju gärna ha ett barn till!

Jag och min man har hamnat i en krissituation. Vårt förhållande är egentligen mycket bra. Vi har kul, trivs ihop och älskar varandra. Vi har två barn som är 5 och 7 år gamla, men min högsta önskan är att skaffa ett barn till. Min man tvärvägrar och detta har blivit ett så stort problem för oss att jag börjat fundera på skilsmässa. Jag anser att ännu ett barn skulle berika våra liv medan han anser att det skulle förstöra våra liv!

Vad gör man åt detta? Det känns som ett dödläge inträffat. Någon måste ge med sig men ingen av oss vill det. Jag kan inte ta bort den längtan inom mig som så gärna vill ha ännu ett barn.

Ditt korta brev ger för mig uttryck för en stor motstridighet i ditt inre. Du skriver att du och din man “har det mycket bra, har kul, trivs ihop och älskar varandra”. Det är många positiva ord, som jag tror att flera medsystrar skulle önska att de kunde formulera kring sin relation. Samtidigt säger du att ni har en kris och befinner er i ett “dödläge”. Ingen vill ge med sig och du funderar t o m på skilsmässa. Jag tror att det är viktigt att du får hjälp med att se vad detta egentligen handlar om.

Att önska flera barn – ofta när de tidigare barnen blivit litet större – är inget ovanligt hos många kvinnor och också hos män. Skälen till det är naturligtvis många gånger olika, men ibland blir det uppenbart att det finns ett tomrum i vårt liv, som vi tror att det nya barnet skulle uppfylla eller åtminstone avsevärt reducera. Och det blir ofta mer påtagligt när bara en av parterna vill ha ytterligare ett barn. Du talar om önskan om en fördjupning i er relation. Den fördjupningen är troligen fullt möjlig att åstadkomma tillsammans med din man och de barn ni redan har om det är det du önskar. Att ge upp din man för att få ytterligare ett barn blir ju samtidigt att såga av den goda gren på vilken du nu sitter. Det är svårt att se hur ditt ansvar för de barn som finns ser ut och hur mycket din önskeuppfyllelse får kosta alla de andra i familjen.

Du är säkert och bra och god mamma, som lever i en bra relation men bär på en odefinierad inre otillfredsställelse, vars lösning du nu tror ligger i ett nytt barn. Det inre tomrum som finns tror jag att du skulle ha god hjälp av att bättre kunna förstå och hantera. Det kan du få i dialog med en professionell samtalspartner, gärna så fort som möjligt och innan du riskerar alltför mycket i den nuvarande relationen. Hur tror du att det kommer att upplevas av barnen om och när de får veta att mamma tog ut skilsmässa för att “vi inte räckte till”? Ibland kan vi känna att livet inte är riktigt helt eller komplett. Då kan vi behöva hjälp med att hitta redskap för att stå ut med och lära oss hantera den bristen. Vi kan inte alltid fylla vårt tomrum med nya personer eller nya saker, men vi kan ända lära oss att få ut mycket glädje av livet också om det inte är fullkomligt. Lycka till med att riktigt kunna glädjas åt det du redan har. Självklart kan du vilja göra förändringar i ditt liv ändå, men låt dessa komma till stånd på så överlagda grunder som möjligt.