Han har under hela vårt förhållande (20 år) haft mycket litet umgänge med våra barn. Det är likadant nu men barnen har en önskan att få träffa sin far mer än varannan helg. Ibland träffas de inte ens så ofta. Han har inte haft någon semester med barnen eller någon lovledighet med dem på två år. Klart att barnen känner sig ledsna och besvikna. Jag försöker att ersätta deras fars frånvaro med att vara där för dem istället. Jag försöker att prata med honom, men han tror att jag enbart vill ha ledig tid från barnen och att det inte är barnen som vill ha mer tid med honom. Jag vet inte hur jag ska göra för att hitta en väg där vi alla kan mötas.
Problemet har blivit större sedan jag träffat en ny man. Vi har försökt leva tillsammans men det har varit svårt, eftersom bråken och besvikelsen barnen känner kring sin frånvarande far blivit så svårhanterliga. Det har varit svårt att gemensamt skapa en lugn och trygg vardag. Detta har gjort att min nya man inte längre orkar leva tillsammans med mig och barnen. Han vill flytta och vara särbo och på det sättet kanske vi kan rädda vårt förhållande. Han tror att han kan orka med att stötta mig och barnen bättre genom att hämta kraft och få lite andrum för sig själv. Jag vet inte om detta kan vara en bra lösning. Han har inga egna barn och detta är något han aldrig förut varit med om. Jag vill så gärna att vårt förhållande ska orka igenom detta, men vad ska jag göra?
Du skriver ingenting om åldern på de med tidigare maken gemensamma barnen, men jag förutsätter att i alla fall några av dem har hunnit upp i skol- och tonåren. De äldre barnen kan ju själva om de så önskar ha en ganska regelbunden telefonkontakt med sin pappa, utan att du behöver vara förbindelselänk eller initiativtagare till det. Trots att pappan enligt dig inte tidigare haft mycket umgänge med sina barn, så tycks ju barnen idag uppleva honom som en resurs och någon de längtar efter. Hur kan nu läget ha blivit så “låst”, som du beskriver det? Jag tror att det finns flera skäl till det och framförallt finns det två uppenbara orsaker till pappans tröghet i kontakten med barnen.
Du skriver att efter en tids separation, så ville din man återuppta äktenskapet. Vilket du inte ville. Han kan mycket väl känna sig både kränkt och övergiven och har kanske ännu inte känslomässigt bearbetat den förlusten. En viss svartsjuka är också en trolig känsla, när nu någon annan har trätt in i hans ställe. Som pappa är han naturligtvis inte ersättlig men som man kan han ju uppleva sig klart utbytbar. Du handlade naturligtvis rätt och riktigt utifrån ditt perspektiv, men det fråntar ju inte att din man har upplevt separationen som smärtsam.
Du skriver ingenting om hur din f d makes livsvillkor ser ut idag – hur han bor och hur han i övrigt lever. Troligen bor du kvar i det gamla hemmet med alla barnen. Pappan kanske inte har utrymme på samma sätt och kan också känna sig valhänt i hur han ska ta hand om, ge mat och omsorg till flera barn på egen hand. Mitt svar är naturligtvis inget försvar för pappan att låta bli att bry sig – vilket han behöver både för sin egen och barnens skull – men det är en förklaring till att läget blivit så låst.
Jag tror att ni båda föräldrar måste sätta er ner i lugn och ro och diskutera hur ni på bästa sätt ska lösa detta för framförallt barnens skull. Kanske ni behöver en professionell samtalspartner, t ex en familjerådgivare, för att kunna komma i gång med en konstruktiv dialog. Orkar du trots alla dina övriga uppgifter vara litet mån om barnens far – som kanske inte mår så väl – så tror jag att mycket skulle vara vunnet för er alla. Ju bättre pappan mår desto större förutsättningar för att han kan dela föräldraansvaret med dig och i sin tur ge sina många barn den omsorg de efterfrågar. Om han blir stärkt i sin papparoll, så kommer du själv att ha bättre tid och förutsättningar att vårda din nya relation.
