Är jag en avundsjuk pappa?

Vi har en dotter på snart 5 år och lever tillsammans. Jag älskar min dotter mest av alla, men hon är väldigt beroende av sin mamma. Vi gör alla sorters aktivitet tillsammans och jag är mer tålamodig mot henne än vad hennes mamma är. Men vad än jag gör kommer jag inte så nära henne som hon gör i relationen med sin mamma. Även om mamma skriker åt henne så det är jag som blir “skyldig”, trots att jag hela tiden varit tyst och inte varit inblandad i frågan.

Mamma är alltid bäst! Vad ska jag göra för att också bli bäst? Kan hennes beteende nu påverka vår relation i framtiden? Kan man förklara hennes beteende med hänsyn till hennes ålder?

Det som verkligen är positivt i ditt brev är din uppriktiga önskan om att bättre förstå din dotter och hennes personliga såväl som åldersmässiga skäl till att reagera som hon gör. Jag tror att du skulle ha mycket stor nytta av att ta dig till närmsta bibliotek för att fråga efter litteratur, som handlar om barns liv och utveckling. Där finns det en uppsjö av böcker inom ämnesområdet och kunnig personal, som kan lotsa dig fram till den information och kunskap du efterfrågar.

Att din dotter ibland blir arg på dig behöver du inte se som något negativt. Hade hon inte varit trygg med dig hade hon förmodligen inte vågat bli arg på dig. Vi känner oftast på oss att relationen tål att jag blir arg – den varken hotas eller går i sönder av det. Men ibland kan det vara svårt att bli arg på den man är mest beroende av. I detta fall och just nu tycks det vara mamman. Försök att undvika att göra det till en konkurrenssituation – vem av er hon älskar mest – utan försök att glädjas över att hon trivs med och tycker om er båda. Den som står bäst i gunst varierar ofta över tid.

Du skriver att du älskar din dotter mest av alla. Men den kärleken är naturligtvis en annan sorts kärlek än den du känner inför dotterns mamma. Ibland har vi lättare för att tycka om barn, därför att deras kärlek kan kännas mera oreserverad och villkorslös. Men det är viktigt för barnen att också se föräldrarnas inbördes kärlek. Det är den som blir vår viktigaste förebild för kärlek och samlevnad under det fortsatta livet. Det är en tillgång för barn att se och förstå att mamma och pappa tycker mycket om varandra – så dra er inte för att visa det.

När det gäller kärleken till våra barn, så har vi ett ansvar som vuxna att sätta en gräns för den. Barnet får inte överväldigas av en kärlek som blir mer en belastning än en stor, fin tillgång. Självklart ska vi ge och ta emot kärlek i förhållandet till våra barn, men det är samtidigt viktigt att markera gränsen för vad som är vuxen kärlek och kärlek mellan förälder/barn. Jag hoppas att du med ökad kunskap om barn, deras behov och utveckling kan känna dig fortsatt trygg och nöjd i din papparoll.