Hur ska jag hantera min mans otrohet?

Jag är en gift kvinna på 47 år. Vi har tre barn tillsammans som är 16, 13 och 10 år. Jag har ett bra arbete...

Jag är en gift kvinna på 47 år. Vi har tre barn tillsammans som är 16, 13 och 10 år. Jag har ett bra arbete som jag trivs med, men med mycket oregelbundna tider. Jag jobbar ofta nätter.

Min man var nyligen i Thailand för att fira sin 50-årsdag. Två veckor efter hemkomsten – det var efter att jag jobbat natt och skulle sova på förmiddagen – så ringde telefonen tio gånger på en timme och jag började fatta misstankar om att något inte var som det skulle. Efter att jag frågat ut honom erkände han att han träffat en tjej i Thailand som han haft sexuellt umgänge med och som han köpt för tolv dagar.

Han är väldigt förälskad i henne nu och vill ta henne till Sverige. Problemet ligger i att han inte vill att vi ska skiljas just nu, utan att vi bara ska dela på oss en tid för att han ska känna efter vilket han vill. Jag har också fått veta att det är här inte är första gången som han är otrogen.

Flickan som är 13 år har vi stora problem med. Hon har nyligen försökt att ta sitt eget liv. Är väldigt aggressiv, har svårt att acceptera sina bröder och brusar väldigt lätt upp. Min man har erkänt att han har haft sexuellt umgänge med en annan kvinna på samma hotellrum där min dotter låg och sov när de var i Polen.

Hur ska jag agera? Han vill separera barnen. Pojkarna ska helst bo med honom och flickan med mig. Han har varit gift tidigare och då särade han och hans förra fru på barnen vid skilsmässan. De är idag 28 och 26 år. Hans barn och jag kommer väldigt bra överens. Flickan som är 26 har pratat med mig en hel del om hur hon upplevde att skiljas från sin bror. Idag hatar hon sina föräldrar för detta!

Kvinnan som min man träffat i Thailand är en tjej på 23 år. Frågan jag har ställt honom är, att innan han bestämmer något med henne så kan han åtminstone bestämma sig för om han vill skiljas från mig. Det får jag inget svar på. Hur ska jag kunna lösa det här?

Familjerådgivare Kerstin Bohm svarar:

Det är inte helt lätt att förstå, att du inte är mera arg och upprörd över den situation du nu försatts i och din mans ovanligt själviska beteende. Han tar för sig det han vill ha och har lust med utan tanke på hur omgivningen, framförallt du själv, mår och reagerar på hans framfart. Att köpa sig en kvinna under tolv dagar och sedan lämna ut sitt hemtelefonnummer är verkligen ett ansvarslöst sätt att låta dig få veta, utan att till en början själv behöva berätta. När han sedan berättar för dig om den aktuella otroheten, så kommer flera tidigare sexuella förhållanden också till din kännedom. Det låter som om han är så uppfylld av sina nya förälskelse och samtidigt på ett omoget sätt vill berätta att han minsann tidigare också varit med om flera liknande bravader. Inte som något han skäms över eller är ledsen för utan något som han skryter med. Nu frågar du dig hur du ska agera?

Det känns oerhört viktigt att du känner och tänker efter vad du själv vill. Ditt brev är så uppfyllt av hur han vill ha det – hur han vill vänta att bestämma sig o s v. Jag ser det som helt nödvändigt att du tar ställning till vad du vill i den aktuella situationen. Du måste ju bestämma dig för både din egen och barnens skull. De senare tycks han ju inte alls fundera på eller ha omsorg om.

Om han vill ta hit den thailändska kvinnan – vilket du ju inte kan förhindra – så får han ju göra det utanför ert gemensamma hem. Han måste självklart flytta och ta emot henne i ett eget boende. Ingen vet ju vilka förespeglingar och förhoppningar han har gett den unga kvinnan, men det får ju bli deras och inte ditt problem att ta hand om. Det är livsnödvändigt för hela familjen att du så snart som möjligt formulerar hur du vill ha det och att du agerar utifrån det. Ilska är inte alltid en dålig känsla – ibland kan den utgöra en riktigt bra drivkraft till förändring. Eftersom din man tycks helt absorberad av sin nya kärlek så bör ju frågan om hur barnen ska bo inte bli aktuell på länge. Det kvinnoförakt som hans agerande är ett uttryck för är inte en bra förebild för varken dottern eller sönerna.

Min bedömning är att du först och främst har en oerhört viktig uppgift med att hjälpa den 13-åriga dottern till rätta i livet. Förhoppningsvis var hennes självmordsförsök mera ett rop på hjälp och en signal om att hon mår dåligt och att hon behöver din hjälp för att ta sig ur en besvärlig situation. Försök att ta kontakt med närmaste barnpsyk och/eller skolpsykolog. Det är också viktigt för alla barnen att du tar ställning för dig och dem och inte låter dig behandlas illa av deras far. De behöver åtminstone en förälder som kan fatta vuxna mogna beslut med deras bästa för ögonen. Lycka till med att “säga ifrån” för egen del och finna professionell hjälp för dottern.

Scroll to Top