Tänk att få sova en enda natt utan ångest

Efter år av fylla och stryk är jag förstörd. Jag har inget liv längre. Min tillvaro plågas av panikångest, sömnbrist och rädsla. Det som finns kvar är ensamhet och svarta minnen. Jag bara gråter och min livskraft är borta. Jag är 65 år och vet inte hur jag ska orka leva längre. Tänker allt oftare på döden. Det vore skönt att bara få somna in.

Fylla skrev jag, men inte min egen för jag har aldrig använt sprit, öl eller vin. Jag är tråkig har jag fått höra många gånger, även av min egen mor. Jag har levt i ett skräckinferno av hugg och slag. Jag har fått de hemskaste och mest kränkande tillmälen en människa kan få och det har gjort så ont och satt djupa spår i min själ.

Jag lever ensam sedan flera år. Har varit sjukpensionerad sedan 1988 för skador av all misshandel. Jag har inte kontakt med någon längre. Jag litar bara på djur. Inför dem duger jag. Människor och livet utanför dörren skrämmer mig.

Jag är så trött. Tänk om jag finge sova en enda natt utan att ständigt vakna med ångest efter bara några timmar. Jag har varit på läkarcentralen med min panikångest gång på gång. Men jag blir bara bemött som ett nervvrak och inte tagen på allvar. Jag har ingen att tala med här i denna trakt dit jag flyttade in tillsammans med mannen som slog och söp, långt borta från min egen hemort.

Detta brev är ett rop på hjälp. Jag har varit en glad människa med mycket energi. Nu hasar jag mig fram och vet inte om jag orkar leva en vinter till. Enda anledningen för mig att uthärda är min gamla katt. Vad ska jag göra?

Det är ett uppriktigt och fint brev du skrivit, som måste beröra varje medkännande människa, som läser det. Att vara sjukpensionerad på grund av sviterna av misshandel före femtioårsåldern är en tung börda att bära på – och den måste du få hjälp med att hantera på ett bättre sätt än i dag. Detta är inga sår som tiden i sig själv läker. I sådana svåra lägen behöver vi hjälp av en kompetent person, som tål vid att vara närvarande och stödjande, när vi i samtal går igenom de tyngsta upplevelserna i vår livshistoria.

Du skriver att du nu lever ensam men det framkommer inte om det är på grund av skilsmässa eller dödsfall. Oberoende av skälet till separationen, så innebär din ensamhet nu inte att du är fri från din tidigare plågoande. Tvärtom är det så att de hemska händelserna i ditt liv spelas upp för dig som en film, som ständigt går i repris och du kan inte av egen kraft bryta mönstret till angenämare “bilder” – även om du gärna vill det. Att du sover dåligt på natten innebär ju också att det aldrig finns möjlighet till riktig vila och återhämtning. Kropp och själ går på högvarv hela tiden och det är inte konstigt att du är helt slutkörd och har en stark ångest. I detta tillstånd där minnen och känslor okontrollerat sköljer över dig finns inte utrymme för framåtseende eller balans i nuet.

Du skriver att du tidigare varit en glad människa med mycket energi. Av det förstår jag att det har funnits både kraft och livslust i din tillvaro. Att all din kraft idag går åt till överlevnad är fullt begripligt, men det visar också på att du med professionell hjälp kan frigöra resurser att kunna använda till ett betydligt drägligare liv som också kan innehålla glädjeämnen. Jag önskar och hoppas att du kan skriva ett brev till din vårdcentral med ungefär samma innehåll som till mig och begära att du får en remiss till en psykiatrisk enhet. Inte för att du är psykiskt sjuk utan för att du är så illagjord att du behöver hjälp av dem som har kunskap, erfarenhet och förståelse för en livssituation som din. Ibland kan det vara svårt att berätta om en tillvaro som din. Vi kan lätt känna skam över att ha befunnit oss i ett “skräckinferno” utan kraft att förändra det. Förhoppningsvis kan du se att den eventuella skammen tillhör plågoanden och inte dig. Ge dig själv chansen att söka hjälp för en bättre tillvaro. Det är du verkligen värd.